När jag tittar på listan som jag har styrt upp här nedan blir jag dock lite gladare. Av dessa 25 plattor har jag gjort en lika upplyftande playlist i Spotify med lika många låtar. Skitfet blev den givetvis. Lyssna, och läs. 20 av dessa 25 skivor har vi recenserat.

25. Pete Rock & Smif-n-Wessun Monumental
24. Blaq Poet Blaq Poet Society
23. Nappy Roots NappyDotOrg
22. The Roots Undun
21. CunninLynguists Oneirology

20. J-Live S.P.T.A. Said Person Of That Ability
19. Cults Cults
18. Saigon The Greatest Story Never Told
17. Common The Dreamer/The Believer
16. Mary J. Blige My Life II – The Journey Continues (Act I)

15. Rihanna Talk That Talk
14. !llmind Beh!nd The Curta!n
13. Phonte Charity Starts At Home
12. Action Bronson Dr. Lecter
11. Beastie Boys Hot Sauce Committee Part II

10. Evidence Cats & Dogs
9. Zion I & The Grouch Heroes In The Healing Of A Nation
8. Random Axe Random Axe
7. Ski Beatz 24 Hour Karate School Part II
6. Raekwon Shaolin vs Wu-Tang

5. Drake Take Care
Årets stora överraskning. Efter den stora besvikelsen som var Thank Me Later har jag passivt avskytt Drake, inte orkat med hans missljudande bräkande överallt. Det var av rent köpberoende som jag köpte Take Care. Det var med stor irritation som jag lyssnade på den första gången, och det var med stor förvirring som jag direkt kunde konstatera att jag gillade det. Take Care är gissingsvis det album från 2011 som jag har lyssnat på näst flest gånger. Vad det gäller min åsikt om Drake som person så håller jag mig neutral. Det är musiken jag gillar. Att den är fantastisk går inte att förneka.

4. Talib Kweli Gutter Rainbows
Talib Kweli har gjort mer bra musik än de flesta andra artister, han har en sjukt stark diskografi. Gutter Rainbows är hans bästa album, men hur länge det kommer vara det är jag osäker på. Det verkar som att han blir bättre och bättre, skarpare i sina texter och mer vågad vad det gäller beats. I år får vi det redan legendariska albumet Prisoner of Conscious, som han för redan flera år sedan förklarade som något slags livsverk.

3. Those Dancing Days Daydreams & Nightmares
2011 blev jag störtkär i det här bandet. Jag har ännu inte funnit någon förklaring till det. Jag hörde dem på radion, jag lyssnade i Spotify, jag köpte skivorna, jag gick på popagandaspelningen, jag gick in i sorg när de la sig på hyllan. I två månader fanns det ingenting annat än popmusiken som den här gruppen har skapat. Under hösten och vintern är de fortfarande vad jag lyssnar på allra oftast. De är det nya syret. Och jag fattar ingenting.

2. Beyoncé 4
Med 4 tog Beyoncé steg riktade mot legendarerna istället för topplistorna. Trots att hon har fått lika mycket uppmärksamhet som vid alla tidigare släpp är 4 hennes hitsvagaste album, men kanske också hennes bästa. Utan tvekan är det hennes starkaste. Aldrig har hon visat upp så många olika sidor av sin musik som på 4, och jag slås fortfarande av förvåning när jag lyssnar på låtar som Rather Die Young och Start Over. 4 är fruktansvärd solid, det är inte helt lätt att ta in att en så populär artist som Beyoncé har gjort ett album i den här stilen. Att hon på något sätt lyckas stanna kvar i sig själv trots att hela världen sliter i henne.

1. Mohammed Ali Vi
Jag blev knockad direkt, och sedan första lyssningen har glöden aldrig svalnat. Snarast utvidgat sig. Det jag hör är fortfarande främst oerhört skarp text, ord som binds samman och ger berörande betydelse, men Vi är en komplett skiva från alla vinklar. Mohammed Ali ingår utan tvekan bland vårt lands bästa artister genom alla tider. De berättar utan spärrar om sina liv i Flykten, de sätter under hela albumet ord på människors ångest över att drömmar inte är verklighet. De får folk att dansa, men även se sig om i samhället, i Postkodmiljonär. Det kanske låter tungt i min beskrivelse, som om man måste gå in med hela sin själ när man lyssnar, och så är det för mig, men jag vill rekommendera det här albumet till alla, både till de som brinner av politisk glöd och till de som tar livet med en okomplicerad lätthett.

1. Meshell Ndegeocello Weather
   Det var egentligen bara en enda nyproducerad skiva som totalt fällde mig under förra året. Och det var Meshell Ndegeocellos lågmälda Weather. En skiva som vid första lyssningen kan verka enkel och avskalad, men som i det långa lyssnandet innehåller så mycket mer än det första intrycket skvallrar om. Om jag skulle ta med mig en enda skiva från 2011 är det ingen som helst tvekan om att det är just den här.

   Sen kom det för all del en hel del annat bra också. Även om avståndet mellan den bästa och den näst bästa skivan är väldigt stort.

2. Natalie Gardiner Northern Skies
3. The Roots Undun
4. Mayer Hawthorne How Do You Do?
5. Goran Kajfes X/Y
6. Mattias Alkberg Anarkist
7. Little Dragon Ritual Union
8. Le Système Can We Still Be Friends?
9. Graveyard Hisingen Blues
10. Betty Wright and The Roots Betty Wright: The Movie

De här släppen från 2011 lyssnade jag också på med stor behållning:
Beastie Boys The Hot Sauce Committee Pt. 2
Charles Bradley No TIme for Dreaming
Common The Dreamer / The Believer
Goapele Break of Dawn
J-Live S.P.T.A.
Jean Grae Cookies or Comas
Jill Scott The Light of the Sun
Kelly Price Kelly
M.E.D. Classic
Oddisee Rock Creek Park
Sharon Jones and The Dap-Kings Soul Time!
Talib Kweli Gutter Rainbows
The Kills Blood Pressures
Tom Waits Bad As Me
Öris Slugeri pt. 2

Årets låt

Goapele Play
I rakt nedstigande led från salig Aaliyahs Try Again levererar Goapele en mörk och närgånget hypnotisk r’n’b-bomb. Hon viskar förförande i ditt öra på ett beat som rullar med en fingerknäppning som guide i det sotsvarta och djupt röda. Ren magi i 3 minuter och 44 sekunder.

1. Mattias Alkberg Anarkist
   På Anarkist cementerar Mattias Alkberg sin position som samtidens främsta svenska låt- och textskrivare och det blir ännu tydligare när man tar del av den hundrasidiga boken som följer med skivan och som innehåller essäer, texter och artiklar han skrivit genom åren.
2. Graveyard Hisingen Blues
   Det fullkomligt dryper av finurliga melodislingor varvat över svängiga rytmsektioner i ett fuzzigt sound, ett sound som andas analogt tänk med en varm och omfamnande approach.
3. PJ Harvey Let England Shake
4. Vånna inget Allvar
   Vardagstristessen, småstadsångesten och livet med all dess obarmhärtighet. Tematiken i texterna går igen i de tre ovan nämnda banden. Och Karolina Engdahls välskolade stämma levererar varenda textrad på Allvar med den äran.
5. Bon Iver Bon Iver
   Vad som fascinerar är hur Justin Vernon, trots band och stålar, låter mer ensam och innerlig än någonsin. De ekande melodierna som studsar mellan hårt och mjukt.
6. Beyoncé 4
   4 är extremt snyggt paketerad både ljud och bildmässigt, precis så som man vill ha ett album. De 12 låtarna, valda från över 70(!) inspelade, är snabbt förbi, samtidigt som de erbjuder så mycket att det känns som att det har gått en lång tid. Beyoncé har gett oss ännu en bit av hennes själ.
7. Common The Dreamer / The Believer
8. James Blake James Blake
   James Blake skulle kunna ligga under ytan som soundtrack till en sen melankolisk kväll men den pockar konstant på uppmärksamhet. Det är musik för stunder då man inte riktigt vet vad man vill. Blakes trygga röst blir som ett guidande fyrljus i mörkret.
9. Mastodon Live at the Aragon
   Större, högre, bättre, mer.
10. Friendly Fires Pala
    Den mängd energi de lägger på att hitta obskyra ljus är inget mot vad de lägger på att skapa låtar sprängfyllda med glädje, förnimmelser om vad det är att dansa en hel natt utan att bli trött och en mer färgglad värld. När man kommer ut på andra sidan känns allt lite bättre.
11. Terrible Feelings Death to Everyone
12. The Roots Undun
13. Jamie Woon Mirrorwriting
14. Mogwai Hardcore Will Never Die, But You Will
15. Apparat The Devil’s Walk
16. Kate Bush 50 Words For Snow
17. The Soft Moon Total Decay EP
18. Mayer Hawthorne How Do You Do
19. Little Dragon Ritual Union
20. Invasionen Saker jag sagt till natten
21. Meshell Ndegeocello Weather
22. Natalie Gardiner Northern Skies
23. Mohammed Ali Vi
24. The Rapture In the Grace of Your Love
25. Timber Timbre Creep On Creeping On
26. Those Dancing Days Daydreams & Nightmares
27. Georg Riedel, Sarah Riedel, Nicolai Dunger Cornelis vs Riedel
28. Remember Remember The Quickening
29. Terra Tenebrosa The Tunnels
30. Youth Lagoon The Year Of Hibernation
31. Goran Kajfes X/Y
32. Paper Mischmasch
33. Tape Revelationes
34. Fucked Up David Comes To Life
35. Flowers and Sea Creatures Flowers and Sea Creatures
36. Julianna Barwick The Magic Place
37. Talib Kweli Gutter Rainbows
38. Walk Through Fire Furthest from Heaven
39. Wolves in the Throne Room Celestial Lineage
40. Jenny Wilson Blazing I
41. Drake Take Care
42. The Horrors Skying
43. Opeth Heritage
44. The Head and the Heart The Head and the Heart
45. Jeff the Brotherhood We are the Champions
46. Paul Simon So Beautiful or So What
47. The Low Anthem Smart Flesh
48. WU LYF Go Tell Fire To The Mountain
49. Raekwon Shaolin Vs. Wu-Tang
50. Fire! med Jim O’Rourke Unreleased?
51. Antichrist Forbidden World
52. Luomo Plus
53. Low C’mon

PJ Harvey The Last Living Rose
Vi får se en soldats minnesbilder av det saknade hemlandet England. Men det är inte frågan om nationalistisk glorifiering:

Let me walk through the stinking alleys
To the music of drunken beatings
Past the Thames River, glistening like gold
Hastily sold, for nothing

I kontrasterna mellan stinkande allér och skimrande floder anas en desperat känsla av övergivenhet. Det är så vackert, så sorgligt och så okonstlat. Låten är inte mer än 2:21 lång och men är rakt igenom ett mästerverk. Suget som uppstår vid 1:35 är så kraftigt att lättnaden som infinner sig efteråt – när den simpla gitarrslingan lyfter låten till svindlande höjder – får mig att rysa varenda gång jag lyssnar. (Anton Wedding)

Goapele Play
I rakt nedstigande led från salig Aaliyahs Try Again levererar Goapele en mörk och närgånget hypnotisk r’n'b-bomb. Hon viskar förförande i ditt öra på ett beat som rullar med en fingerknäppning som guide i det sotsvarta och djupt röda. Ren magi i 3 minuter och 44 sekunder.
(Patrik Hamberg)

Those Dancing Days Can’t Find Entrance
Låten som 2011 fick mitt hjärta att växa, så att plats fanns för ett band vars musik gör mig oändligt tillfreds med tillvaron, vare sig jag är glad eller i ångestplågor. Högst personligt, men inte mindre bra för allas öron för det. Sjukt bra låt, sjukt bra band. Årets bästa. (Karin Lillbroända)

Scraps of Tape feat. Mattias Alkberg Flera meter kort
När detta samarbete började tisslas och tasslas om var det för bra för att vara sant, enligt mig. Ett av Sveriges bästa band och Sveriges bästa sångare och låtskrivare samsas under samma tak i ett hav av distortion och dissonans. Precis så blev det. Det var sant. Och bra. Som fan.
(Jonas Appelqvist)

James Blake The Wilhelm Scream
Det var någonstans på vägen mellan Ludvika och Björbo som The Wilhelm Scream plötsligt fick samtalet i bilen att helt avstanna. En biltur genom de beckmörka täta skogarna förvandlades i samma ögonblick till något lika trolsk som magiskt. Sedan den vinternatten har James Blakes trasigt mäktiga, tårdrypande gospelballad varit en ständigt berörande och återkommande musikalisk centralpunkt under 2011. (David Drazdil)

Nicolai Dunger Lost in freedom
En smärtsamt vacker sång om vardag, egoism och om att hitta sin plats i livet. Nicolai Dunger sjunger så nära och Sara Isaksson från bakgrunden. De sliter varandra mellan sig i en långsam kamp som de både vinner och förlorar samtidigt. Frihet från vadå? Frihet till vadå? Värt att tänka på. Länge. (Kal Ström)

Timber Timbre Black Water
Timber Timbre är något av ett dåligt samvete från 2011. Som ett band jag inte riktigt har haft tid med, trots att de gjort ett av årets bästa album. Black Water är som ledmotivet till nästa Alan Ball-produktion. Långsam, tung and a thousand white fish floating belly up, in the spirit that I crave. (Maria Gustafsson)

Brookes Brothers The Big Blue (smattrande briljans)
Lilla huset på prärien via Lost. Brookes Brothers ger oss överklockad, melodiös och stråkdränkt drum’n’bass. Musik som filterförstärker sommarfärgerna eller laddar batterierna när grådimman belägrar tillvaron. Och så pappa Ingalls naivt självklara livsfilosofi: “that’s what life’s all about: laughing and loving each other”. Det behöver inte vara svårare än så. (Ola Andersson)

Beyoncé Love on Top
Jag är en stofil. Lever i det funkförflutna och gillar oftast inte ny musik förrän den lagrats lite och blivit gårdag. Hypen måste smälta och jag vill SJÄLV! Men det är inte bara det. Det är något med forna tiders populärmusik (läs 194050607080-tal) som har tappats bort. Intrikata melodier och harmonier, vassa riff, stämningshöjande stick. Det stora lyckliga leendet och stompet. Det saknar jag i dagens utplattade popmusik och finner i gammal god sådan. Men då och då kommer en låt som den här och får epitetet retro. Kalla den vad du vill, men för mig är det årets låt. Den hade dock inte gått rakt in i hjärtat på mig på det sättet utan årets bästa tv-framträdande som jag har sett minst hundra gånger (MTV-galan, svårt att hitta nuförtiden). Den där Beyoncé alltså. Vilken magnifik person. (Fifi Nylander)

Lyssna på alla låtarna med Spotify

Så har vi då kommit fram till sista delen av 2010-resan. 100 låtar som förhoppningsvis gjort att några av er hittat några nya favoriter. Om du precis rasat in här är det bara att sparka igång Spotify-listan och börja lyssna. 78 av låtarna finns samlade i en nästan åtta timmar lång spellista.

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

• Quentin Harris feat. Jason Walker Home
  Everytime I leave / it makes it that much harder to breathe / and when the world just makes no sense / I turn to you, to make it home again. Med ett piano, lika kallt distanserat som försiktigt känslovärmande, som nästan enda sällskap sätter Jason Walker med sina inledande rader tonen för Home. Fyra nyanser av blått. Men det är blått mot en bakgrund av solgult och kärleksrött. En alldeles för hårt piskad hihat blir på något omöjligt sätt den självklara handhållaren genom alla lager av känslor och svävande vackra stråkar.

• Crystal Castles feat. Robert Smith Not In Love
  Om man ger ut sin skiva på Fiction Records, under sisådär två decennier hem åt The Cure är det väl själva den om man inte kan få till ett samarbete med Robert Smith. Ungefär så verkar Ethan Kath och Alice Smith ha resonerat. Det som började sitt liv som en cover av en Platinum Blonde-låt på Crystal Castles andra album fick nytt liv när Robert ställde sig vid mikrofonen. Ja, den fick åtminstone ny röst. Där ursprungsversionen bestått av Platinum Blonde-sång, begravd och smurfad, fick Robert Smith-versionen sång som lät som, tja, Robert Smith – inte minst därför att textraden ”won’t give you my heart / no one lives there anymore” knappt kan vara mer The Cure. Oavsett vilken version man föredrar är Not In Love en energibubblande och åttiotalsmullrande popexplosion. Och de stunder när Alice och Ethan sliter bort alla säkerhetsspärrar och tvingar ner sina maskiner på knä, skrikande, ja då är gåshuden bara ett hudlager borta.

• Oskar Linnros Från och med du
  Jag har sagt det många gånger förut, men det förtjänar att sägas många gånger till: merparten av de allra största låtar som skrivits balanserar på gränsen mellan eufori och avgrundsmörker. Eller åtminstone mellan åtminstone en strimma solsken mitt bland regmolnen, eller omvänt ett moln på den klarblå himlen. Det är någonstans i den här krocken som det blir som bäst. Få låtar har de senaste åren gjort det här lika snyggt som Från och med du. Musikaliskt är det en schlagerlång popexplosion som återvinner det svängigaste och lyckligaste ögonblicken från Motown-katalogen. Med en text om att inte kunna släppa taget och gå vidare. En fortsättning på Everything But the Girls Missing, när man gör precis det man inte borde göra eftersom man vet att det bara kommer att göra mer ont. Men när man trots det inte kan låta bli.

• Sia Clap Your Hands (Fred Falke Club Mix)
  Sia är förmodligen fortfarande mest känd för sånginhoppet på Zero 7:s debutalbum, men hon har sedan dess hunnit en hög album i eget namn. På det senaste hette den bästa låten Clap Your Hands (med The Strokes-Nick Valensi på bas). Men precis som när jag hade med Sia i min lista över 100 fantastiska låtar 2008 är det inte originalversionen som får följa med. Precis som förra gången är det en av tvåtusentalets mesta remixare som kommer till Sias hjälp. 2008 hette han Lifelike. 2010 hette han Fred Falke. Ännu en orgie i åttiotalsanalogvarma syntljud. Ännu en händerna-i-taket-svängig version. Explosionen kring fyra och en halv minut är inget annat än ren och skär dansgolvsmagi.

• Ross D Don’t Tell Me
  Om Chris Rea hade gjort drum’n’bass skulle hans sommarsignatur On the Beach kunnat låta precis så här. Don’t Tell Me är så mycket sommar det bara går, med bubblande leenden och överklockad glädje bakom varenda etta och nolla. Men som så ofta krockar känslorna, med en blåtonad blåssampling och Odysseys inklippta ord om ett dikeskört hjärta. Det är inte bara musik som spelar i två rytmlägen, utan lika mycket två känslolägen. Det är upp till dig att bestämma vilka du vill följa. När sedan den schlagermässiga tonartshöjningen kommer runt fem och en halv minut, en körröst gör sällskap, ett piano lägger några ackord i bakgrunden och stråkar ritar molntext i skyn, tja då är allt bara helt genomfantastiskt – oavsett.

• Dragonette Pick Up the Phone (Francis Preve Remix)
  2006 var Francis Preves galet bra remix av Tracking Treasure Down en av det årets allra vassaste låtar. Det är just den som jag först kommer att tänka på när jag hör Pick Up the Phone. Jag vet egentligen inte varför, annat än den uppenbara kopplingen att de delar samma remixare. Någon slags stämning kanske, jag vet inte. Det jag däremot vet är att den hjälp som Martina Sorbara och Dan Kurtz får av Preve är precis så bra som jag hoppades när jag hörde talas om den. Handklapp, discogitarr, oaa-oaa-kör, Deadmau5-inspiration och smittande bubbelpop när den är som glittrigast. Inte långt efter hittar vi sedan Arithmix remix, där en sequencer får duettera med Martina. Lite stökigare, lite mer åttiotalsvibbar. I princip lika bra som Preve-remixen. Det är nog till och med så att det är dagsformen som avgör vilken av remixarna som hamnar längst fram.

• Miami Horror feat. Sophie Brous Sometimes (Gloves Extended Mix)
  Hur långt kan man komma med syntmattan från New Orders Procession och en försiktigt blappande bas? Rätt långt. Åtminstone när Gloves är klar. Det som i sitt original var elektronisk indiepop när den visserligen är som charmigast hittar i mål när den värsta struttigheten sandpappras ner till förmån för lite nu cool. Eller kanske snarare nu disco cool. Men det funkar inte bara att måla över lite här och där, för att få till den riktiga coolheten måste Miami Horror också bort. Ja, det verkar nästan så. Benjamin Vanguarde (mannen bakom enmansprojektet) rycks helt sonika bort från micken och istället knuffas drypcoola Sophie Brous in. Med en röst specialbeställd för nydisco-genren. Gloves, eller om det var ett ögonblicks insikt från Miami Horrors sida, gör helt enkelt precis samma sak som Aeroplane gjorde med Friendly Fires Paris. Manligt blir kvinnligt. Gnälligt blir snyggt. När vi så träffar fyra och en halv-minutsstrecket och vi får en explosion av housepianohamrande och D Shakeigt ”yaaaaaaaaa”:ande, ja då blir upploppet en enda underbar Delorean-ibizafest.

• Kaine feat. Kathy Diamond Love Saves the Day
  På sätt och vis är Kathy Diamond nydiscogenrens röst för mig. Inte bara därför att det är hon som stod bakom mikrofonen i Aeroplanes Whisper – låten som nästan kom att definiera hela genren – utan också för att hon har en röst gjord för precis den här typen av musik. Sval, lätt distanserad och väldigt, väldigt cool. När Kathy slog sig ihop med Sean Brosnan blev resultatet ännu en milstolpe inom nydiscon med sitt balearica-minnande och ackordbrutna piano, rullande likt solnedgångsmålade strandbränningar. Inte blev saker och ting sämre av att både Soulclap och Mario Basanov gav oss två remixer som var och en tog Love Saves the Day i nya riktningar. Soulclap la på en stökigare grund med ekon av Jam & Lewis medan Basanov kastade ut det mesta av originalet och bjöd in till en pastellfärgad åttiotalsboogiefest. Men originalversionen är trots allt den som du verkligen vill ha. Vilken version du än väljer får du dessutom några av årets mest peppande rader för dem som vinglar längst ut på avsatsen.

  Remember things can get rough you know
  But love will save the day
  You think you’ll never get up again
  But love will save the day
  You think you’ll never feel love again
  But love will save the day
  The nights are so tough you know
  But love will save the day

• Studio Apartment with Rasmus Faber feat. Christa Help Me Out
  Som vanligt när man vill hitta den amerikanska garagen i sin mest souliga skepnad får man vända blickarna till Japan. Här hittar vi en av de främsta förvaltarna av det amerikanska arvet: Studio Apartment. På sitt senaste album tog de dessutom lite svensk hjälp i form av Rasmus Faber för att skapa albumets största stund. Backad i princip av bara ett droppande piano och stillsamt målande stråkar sjunger Christa sedan till sig en plats mitt emellan jazzens och New Jerseys stora. Och så, efter nästan fyra minuter, gläntar vi på dörren ut från ensamheten och låter Blaze-doftande latinohouserytmer dansa oss bort i skymningens hjärtpumpande värme. Men hela tiden finns där stämningen som Christa sätter med de inledande, desperat trevande textraderna: ”I can’t help my heart / it knows what it wants / I can’t make my heart give up”. Att stirra rakt in i en mörk evighet av ingenting när verklighetens kniv har rivit upp ett sår som inte känns som att det någonsin kan läka.

• Chemical Brothers Swoon
  Ibland räcker det med några få ord för att säga så mycket. När Chemical Brothers 2010 släppte sin bästa låt sedan Star Guitar, ja en av deras bästa låtar överhuvudtaget, behövde de bara nio. Boyz Noize och teamet Lindstrøm/Prins Thomas gav oss varsin remix inte långt efter originalet, men vid dagens slut var det ändå Toms och Eds slamrande, ylande, larmande och hjärtklämmande vackra originalversion som räckte allra längst. Just remember, to fall in love. There’s nothing else. There’s nothing else. 2010 års bästa uppmaning. 2010 års bästa låt.

ALLA DELAR 2010

100 fantastiska låtar 2010

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

100 fantastiska låtar 2009

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

• Faithless feat. Dougy Mandagi Comin Around
  Faithless är en av de där grupperna, likt Underworld, som jag gillar varje gång de släpper något nytt – men som samtidigt aldrig riktigt tänker på däremellan. På 2010 års The Dance blandade trion som vanligt musikaliska inriktningar, även om paletten som används har ett rätt begränsat antal färger, och bäst blev det när The Temper Trap-sångaren Dougy Mandagi bjöds in till mikrofonen. Runt om sig fick han en scenografi byggd av svävande house med en sequencerbasgång i 303-facket. Maxi Jazz gav oss också årets vackraste och mest fantasieggande kärleksförklaring: ”I share with the oceans dark matter and you”.

• Shit Robot feat. Alexis Taylor Losing My Patience
  Alla som undrat hur Anthony Hagerty hade låtit om han hade varit en kvinna kan få svaret här. Ja, det var åtminstone vad jag trodde innan jag insåg att det är Alexis Taylor, till vardags ena kärnhalvan av Hot Chip, som står vi mikrofonen. Tillsammans med James Murphy (LCD Soundsystem) har de båda knåpat ihop en låt som blir så mycket sofistikerat syntpopåttiotal det förmodligen bara går. Torra smjätt-trummor, varmaanalogt sequencerstudsande, struttiga ackord och så Alexis då. Som, för att hålla kvar vid åttiotalsillusionen, lika gärna skulle kunna heta Jimmy Somerville.

• The Hundred in the Hands Young Aren’t Young
  Det finns rätt mycket sämre förutsättningar än att ligga på Warp. Det är precis där vi hittar Eleanore Everdells och Jason Friedmans gemensamma projekt. Att dessutom få produktionshjälp av Jacques Renault och Richard X gör inte heller ont – framförallt inte när slutresultatet blir så snyggt som Young Aren’t Young. Med tanke på att huvudproducenten är Renault är det inte särskilt överraskande att vi bjuds upp till tonerna av virtuellt klappad nydisco. Med en postpunkigt vass gitarr och nydiscoskräddarsydd blasésång från Eleanore Everdell skriver vi sjuttiotal i vår rymddiscokalender.

• BT & Andrew Bayer The Emergency
  Poptrance har oftast ett kvinnligt ansikte. Inte så att det är kvinnor som dominerar musikskapandet – bakom kulisserna är det fortfarande mest män som huserar – men det är oftast kvinnor som placeras vid mikrofonen. Kvinnor som dessutom rätt ofta har en egen karriär i något slags akustiskt singer-songwriter-fack. Långt ifrån poptrancens ofta stora gester och dansanta arv. Det rösterna dessutom har gemensamt är att de, vilket förmodligen är anledningen till att poptranceskapare så ofta hittar sina sångare här, har röster som balanserar på gränsen. Gränsen mellan det vemodiga och det euforiska. Det svajiga och det storslagna. Det innerliga och det blasémässiga. I den här skaran har Brian Transeau lyckats kvotera in sig. Transeau, som jag upptäckte när han gav liv åt orden i Tiëstos fantastiska Break My Fall 2007. Tillsammans med Andrew Bayer blev 2010 års stora BT-låt The Emergency. Svepande poptrance när den är som bäst, mellan kärlek och krossat. Allra bäst blev det när antingen Dave Aude eller Today Is the Day hade lagt sina respektive händer på ursprungsmaterialet.

• Crystal Castles Suffocation
  Om digitala bitar kunde skrika så skulle de förmodligen låta precis som den Fear of Tigers-mäktiga och stortranceekande bakgrundsslingan i Suffocation. Den som börjar lite försiktigt för att långsamt tsunamiväxa sig allt starkare till dess att den skärande ljudväggen oundvikligen kommer att krascha ner och mala ner allt i sin väg. Men precis just då försvinner den spårlöst och alla de surfare som befann sig högst upp på vågryggen faller handlöst och hårt till marken. Omgiven av detta stadigt framstampade inferno, där det dessutom forsar förbi losslitna stycken av 8-bitarsmusik och mörkt morrande knorrbasgångar, lyckas Alice Glass svagt viskande röst trots detta hålla sin självklara plats, mitt i stormens öga.

• Katy Perry Teenage Dream (Manhattan Clique Remix)
  Katy Perrys tuggummipastellfärgade powerpop verkar senaste åren egentligen bara kunnat hitta något slags jämbördigt motstånd hos Lady Gaga när det gällt att fullständigt dominera alla kanaler. Men det var när originalversionerna skräddades om av olika remixare som låtarna verkligen nådde sin fulla potential. Det är också då som det blir riktigt klart att det i grund och botten handlar om fullständigt hejdlöst smittande popmelodier. Som i fallet Teenage Dream, skriven bland annat av Katy och Max Martin. Såväl Kaskade som Brian Cua stod för glittrande snygga uppdateringar, men det var Manhattan Clique – som mer och mer framstår som de officiella Katy Perry-remixarna – som stod för den allra bästa versionen. Solskensexploderande dansgolvseufori som glänser i varenda vattenfärgsnyans som finns.

• Dragonette Volcano
  Varje gång jag hör de första handklappade sekunderna av Volcano tänker jag Kylie. Visst spelar den filtrerade nydiscogrunden in, men jag tror mer än något att det är de väldigt snygga stråkarna som Kyliefierar alltihop, stråkar som dessutom stakar ut vägen för resten av Volcano. I hjärtat av det här pastellfärgade glädjepaketet dansar sedan Martina Sobara runt i den snyggaste av popklänningar med sin röst mitt emellan Kylies och Lykke Li. När sedan klockspelet tittar förbi kring två och en halv minut, ja då är förstås lyckan fullständig.

• Strange Talk Climbing Walls
  Climbing Walls, en av låtarna på tionde volymen i Kitsuné Maison-serien, är egentligen bara ytterligare en av de där otaliga låtar som dykt upp de senaste åren, när gitarrpoppojkar upptäckt att disco är betydligt mycket roligare än mossig tråkrock. Ett spann som sträcker sig från namn som Franz Ferdinand till Chromeo, med en fallande skala av rockinslag. Climbing Walls är kort sagt inget på något sätt unikt. Men här finns det som nästan alltid är det viktigaste i all riktigt bra popmusik: en melodiklistrighet som inte går att undvika hur mycket man än skulle vilja. Charm i kubik och uuu-uuu-uuu-kör, vad mer behöver man?

• Danny Byrd feat. London Elektricity Failsafe
  2010 var ett rätt lugnt år för Liquid Funk-giganten London Elektricity. Ja, åtminstone om vi pratar om släpp i eget namn. Men det betydde inte att London Elektricity var osynliga. Tvärtom fortsatte London Elektricitys skivbolag Hospital Records, meckat för den melodiska drum’n’bass-musiken, pumpa ut releaser. En av dessa var Danny Byrds Ravedigger. Och inte helt oväntat kom albumets höjdpunkt när Byrd gjorde gemensam sak med Tony Colman, den halva av London Elektricity som fortfarande ägnar sig åt musikskapande. Kärlekssmatter, burkiga vokalsamplingar, stråkar som hälsar på i de yttersta lagren av atmosfären och så förstås en hel massa melodi. Drum’n’bass när den är som bäst, alltså.

The KDMS High Wire (D-Pulse Remix)
Trots att Kathy Diamond varit Rösten i nydiscovågen senaste åren har hon inte släppt något i eget namn sedan 2007 års album Miss Diamond to You. Men självklart nöjer sig inte nydiscodrottningen med att bara vara en ”feat.”. 2010 slog hon sig ihop med polske producenten Maximilian Skiba (gruppnamnet ihopplockat av de bådas initialer) och gjorde precis vad som kunde förväntas av en producent inspirerad av åttiotalsdisco och en sångerska förknippad med nydiscogenren. Som allra bäst blev det när duon fick rysk remixhjälp av D-Pulse. Med en Going Back to My Roots-discogitarr vid rodret och ett solslött beat får Kathy den perfekta inramningen för att göra det hon är bäst på: vara coolare än alla andra när hon ger Lou Reeds Walk on the Wild Side en sladdig lillasyster.

ALLA DELAR 2010

100 fantastiska låtar 2010

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

100 fantastiska låtar 2009

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

• Goldfrapp Rocket
  Även om Alison Goldfrapp och Will Gregory grävt sig allt längre tillbaka och allt djupare ned i allt som är åttiotalsdanspop, från drömska debuten via electroclash, så är frågan om de i och med Rocket ändå inte hade sin största åttiotalsorgie hittills. Storslagna syntkaskader, stora trummor och en av 2010 års klistrigaste refränger (förstås med oooo-oooo-kör) gjorde Rocket till en enda lyckofnattig pastellbomb. Att videon dessutom var en enda lång uppvisning i Mad Max-estetik gjorde bara saker och ting ännu bättre. Rocket levererades dessutom med ett imponerande starkt remixpaket – Tiëstos hårdslående poptranceomarbetning, Penguin Prisons nydiscomjuka tagning och Grums originaltrogna findetaljskruvande – men det är fortfarande Alisons och Wills originalversion som lyfter högst.

• Booka Shade Teenage Spaceman
  ”To be a spaceman, it would be amazing. Cause you’re like free, you could fall into the space, to infinity space, forever and ever. Your imagination could take you somewhere… very beyond”. Det inledande filosoferandet i Teenage Spaceman får mig osökt att tänka på den Rickie Lee Jones-monolog som var grunden i The Orbs Little Fluffy Clouds. Sämre referenser kan man hitta. Även musikaliskt letar sig Arno Kammermeiers och Walter Merziger skapelse iväg åt samma håll. Eller kanske snarare stämningsmässigt. Där Little Fluffy Clouds byggdes upp på en stabil byggnadsställning av dub är Teenage Spaceman tysk handklappstechnotrance med kanadensiska Deadmau5-vibbar. Vill man ha en hi-hat-luftigare version letar man upp Sei A:s remix och tycker man att sju minuter är lite för kort finns alltid den tio minuter långa ”Booka in Space”-mixen.

• Mademoiselle Caro & Frank Garcia Soldiers
  En av Pet Shop Boys allra bästa b-sidor dök ironiskt nog upp som b-sida till en av duons minst minnesvärda singlar: Was It Worth It. Om Neil och Chris själva insåg att b-sidan nog vunnit igen ska jag låta vara osagt, men Miserablism försågs oavsett vilket med en egen remix. En remix gjord av ingen mindre än Moby, samma år som han fick sitt stora genombrott med Twin Peaks-lånande Go!. När de första sekunderna av Soldiers rullar ut genom högtalarna är det lätt att tro att det handlar om en uppdatering av just den Moby-remixen. Nu står sig Soldiers alldeles utmärkt utan att behöva luta sig mot någon slags musikhistoriskt krystad koppling – och vad annat är väl egentligen att vänta från något släppt av Buzzin’ Fly Records. Skivbolaget grundat av Ben Watt, ena halvan av Everything But the Girl. Ben gör dessutom en egen remix av Soldiers, som ges nio minuters utrymme. Men även om Ben-remixen är riktigt bra – det är ju trots allt en Ben Watt-remix – så är det den lite mer konturstrukturerade originalversionen som vinner. Svävande djup keyboardmattehouse med det vemodigaste av leenden.

• Boeoes Kaelstigen feat. Stefan Storm Desolate View
  I kategorin ”hopplösa artistnamn” ligger Boeoes Kaelstigen rätt bra till. Samtidigt som det ju finns en självklar logik bakom namnvalet (och, om man ska vara krass, Leo Nathorst-Böös och Tor Rauden Källstigen har rätt hopplösa namn till att börja med). På debutfullängdaren Tanum Teleport fyllde duon det digitala utrymmet med minimalistisk techno med sina närmaste släktingar i Köln (hemma hos Kompakt, mer specifikt). Men även om resultatet ibland blev skimrande så var det i albumets poppigaste stund som Leo och Tor, med hjälp av Stefan Storm från The Sound of Arrows, kom allra närmast. Neonindränkt övergiven storstadselektronik mellan det vackra folkets glittrande liv och ensamhetens betonggrå bakgator. Som ett Lustans Lakejer, trettio år senare.

  Desolate View (feat. Stefan Storm) by Boeoes Kaelstigen

• Shit Robot feat. Nancy Whang Take ’Em Up
  Shit Robot är förmodligen ett av de senaste årens bästa artistnamn, tillsammans med Totally Enormous Extinct Dinsaurs. Men det är inte bara namnmässigt som Marcus Lambkin sticker ut. Musikaliskt är Shit Robot ibland en katt bland DFA-hermelinerna. Å andra sidan, ibland kunde han inte höra mer hemma än omgiven av James Murphy och hans postpunk-adepter. Take ’Em Up tillhör den senare kategorin, som en brygga mellan 00-talets tidiga LCD Soundsystem-ylande och de senaste årens nydisco-svalhet. Att det dessutom är Nancy Whang, ena halvan av The Juan MacLean och dessutom frekvent vokalist hos just LCD Soundsystem, som står för sången gör förstås inte att den kopplingen blir mindre påtaglig.

• Midnight Magic Beam Me Up (Jaques Renault Remix)
  Det är inte särskilt förvånande att delar av niomannabandet Midnight Magic också extraknäcker som musiker i LCD Soundsystems liveband. Lika lite skulle det vara förvånande om bandet nämner Arthur Russell som en av sina viktigaste influenser. Beam Me Up skulle nämligen kunna vara släppt 1983. Mindight Magic hade lika gärna kunnat heta Dinosaur L. Det handlar med andra ord om vänsterlutande disco i postpunkland, med sladdrig hi-hat, ekande housepiano, ihoptryckt blås, stor basgång och mäktiga Tiffany Roth bakom mikrofonen. Men det är när landsmannen Jaques Renault fått igenom sin vilja som Beam Me Up når upp till sin fulla potential. Tempot skruvas upp något snäpp, alla delar får tydligare och mer definierade konturer och originalets rätt meningslösa afrojazzpassage förpassas till papperskorgen.

• I Blame Coco feat. Robyn Caesar
  2010 var ännu ett framgångsår för den till synes kritikerostoppbara kombon Robyn och Klas Åhlund. Men bästa Robyn-låten dök inte upp på någon av de tre Body Talk-skivorna. Istället var det när Stings dotter Coco Sumner fick hjälp av de båda som alla pusselbitarna verkligen föll på plats. Caesar blev en skenande elecropopsångvält frampiskad av årets mest aggrodistade basgång.

• Ultima C Seven Days
  Hospital. Alla som har koll på mina musikaliska preferenser vet då ungefär vad det handlar om. Soulig drum’n’bass som dryper av melodi och klippta burksamplingar. Och visst är det musik gjord helt enligt Hospital-receptet, men fjärran från Hospitals London-kontor. Istället hittar vi Petr Pudil på andra sidan om det som en gång var järnridån: i Tjeckien. Här trycker han ut den ena drum’n’bass-bomben efter den andra. Seven Days, med bomullsstoppade ackord som rusar fram över ett fält av smattrande rytmer, var den bästa.

• D-Reflection feat. Christa Wave of Love (Ananda Project Extended Mix)
  ”I’m ready” viskar Christa Hackenberg och inget kunde vara mer sant. Tillsammans med Dennis Molerna ger hon oss den varmaste och kärleksfullaste house man kan tänka sig. Omslaget till singeln är blått och inte det kärlekssprudlande röda som det borde ha varit, men det är precis så Wave of Love låter. Sanslöst vemodig, med ett vilset piano som fyrvaktare i natten, som kontrast till texten. Allt som allt låter Wave of Love som något som sett dagens ljus i Chris Branns soulhousestudionav och det är därför ingen större överraskning att Brann är ett av remixnamnen, under sitt Ananda Project-alias (plus en inte alls lika bra dubmix i sitt riktiga namn). En remix som andas ännu mer tom lägenhet. När originalversionen och Ananda-remixen ställs mot varandra är det snudd på dött lopp. Vilken som får följa med hem handlar mest om färgen på natthimlen.

• Jenn Mierau Hum (Original Mix)
  När de första elpianoackorden slår hål på sig själva i de inledande sekunderna av Hum är det svårt att inte tänka på Portisheads Roads. Att hela Hum sedan sjuder av en lågmäld intensitet som andas en blandning av Sade och Lamb gör inte direkt saker och ting sämre. Med elpianot som enda hjälp kryper Jenns röst, som dessutom låter inte så lite som Lamb-Louises, ända in i högtalarmembranen och fortsätter rakt in under huden. Quiet storm när den är som mest ödesmättat och outtalat desperat storslagen. Och enastående, hjärtkramande vacker.

ALLA DELAR 2010

100 fantastiska låtar 2010

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

100 fantastiska låtar 2009

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

• LCD Soundsystem You Wanted a Hit
  You wanted a hit / well, this is how we do hits / You wanted a hit / but that’s not what we do. På sista albumet (åtminstone till dess James Murphy ändrar sig) sammanfattas LCD Soundsystem väldigt bra. Murphys enmans-/flermansprojekt kan knappast beskyllas för att spotta ur sig hits efter någon slags standardmall. De låtar i diskografin som ändå blivit någon slags hits har snarast blivit det trots inte tack vare låtarnas utformning. En sån sak är att det knappast kan kallas radiovänligt att dra iväg en låt över niominutersstrecket. Men det är precis så mycket tid som You Wanted a Hit behöver. Musik som behöver tid på sig att hitta formen. Och trots att vi i princip får nio minuter bestående av inte mycket mer än en basgång och en riffande gitarr så blir You Wanted a Hit inte bara ett mässande, hypnotiskt och suggestivt snyggt bygge – det blir dessutom en av LCD Soundsystems allra bästa låtar.

• Hundreds Fighter (Marbert Rocel’s M16 Rmx)
  I sitt knastertronicaoriginal skulle Hundreds Fighter utan problem kunna höra hemma i, säg, Morr-familjen. Den där svajande spången ut över den demilitariserade zonen mellan det digitala och det akustiska. När sedan Marbert Rocel har lekt färdigt har det blivit lite mer stuns, ja, eller lite mer kämparanamma om man så vill, i låten. Lite mer disco, lite mer cirkuspositiv – på ett bra sätt – där Marbert Rocel går runt med sina trumstockar och gör ljud på allt som går. I sin remixade form skulle Fighter dessutom smita in helt obemärkt på Marbert Rocels rätt genomskitbra Catch a Bird-album. I processen får Fighter samtidigt en känslomässig förskjutning. Det dimkyligt mörka tvingas ut i ljuset. Två känslofärger. Två i princip lika bra versioner.

• John Talabot Matilda’s Dream
  När det handlar om instrumental musik blir det många gånger titeln som sätter de mentala ramarna. Och om man så vill: tillhandahåller scenografin. Därför är det förstås inte särskilt konstigt att Matilda’s Dream låter precis som Matilda’s Dream. Under sju minuter målar John Talabot upp en drömvärld med avlägsna röster, en knorrande acidslinga, indroppade melodislingor och ett discobeat ångvältrullande framåt. Vackert, hypnotiskt och lika mjukt lockande som otäckt hotande. En dröm på gränsen mellan vemod och vansinne.

• Submotion Orchestra Finest Hour
  Svenska Heed blev aldrig mer än en väldigt tätt ihopskriven parentes i musikhistorien. Ja, egentligen blev de väl aldrig mer än en reklamfilmslåt. Men Seldom Seen var å andra sidan triphop av snyggt snitt, med en knäckande vacker refräng, frammejslad av stråkar och Jennie Abrahamsons röst. När jag hör sjumannabandet Submotions Finest Hour är det just Seldom Seen jag hör där i bakgrunden. Men de svävande melodierna, det egentligen alldeles för tunga beatet, den dallrande hi-haten och den sordinerade Mandalay-trumpeten skissar fram en hel hög triphopnattsekon. Och ovanför det musikaliska vemodet sitter Ruby Wood och dinglar med benen medan hon virar sin sorgset leende röst runt våra öron.

• Mighty Mouse Junglefish
  2010 släppte den andra volymen i den rätt excellenta nygammaldisco-serien Disco Circus. Nydisco samsades med sjuttiotalets inspirationskällor. Självklart är Matt och Colin inte dummare än att passa på och marknadsföra sig själva med eget material. En av dessa var Junglefish. En ettrig sequencerslinga, mjuka pianoackord, lager på lager av syntmattor, ett stadigt discobeat och mickpassande melodislingor invirade i stadsnattens spelande neonkaskader var allt som behövdes. Det, och en danspartner i natten.

  Mighty Mouse – Junglefish (featured on ‘Disco Battle Weapons Vol. 1) by Mighty Mouse

• JusLo Fly Away
  Även Fly Away hörde hemma på Disco Circus 2. Men där Junglefish var glädjen mitt på dansgolvet är Fly Away taxiresan genom staden. På väg bort. På väg hem. Nattljusen pulserar långsamt förbi utanför fönstret. Inte riktigt morgon. Inte riktigt natt. Vid ratten plockar en discogitarr. I baksätet sitter ett klockspel. Ett åttiotalsminnande keyboard flyter ut genom den gamla bilradion. Vid ett rödljus plockas ett piano upp, mot löftet att ackorden inte tar för stor plats. Här och nu, med en längtan bort.

  JusLo ‘Fly Away’ by Bears Eat Fish

• Delorean Come Wander
  När David recenserade Deloreans album Subiza konstaterade han, precis som Martina tidigare mer eller mindre gjort, att ett helt album med gruppen helt enkelt blir lite för mycket. Och visst, Subiza är kanske inte ett album som kommer att för alltid förändra musikhistorien som vi känner den, men för mig funkade det trots allt alldeles utmärkt. Okej. Som på alla album fanns det stunder som var bättre än andra. Och allra bäst var solskensdrypande Come Wander. Med tårna djupt begravda i havsvarm sand och med ett studsande housepiano som desperat kämpade för att stanna kvar i nittiotalet skulle Subiza kunna vara namnet på ännu en av dansmusikens otaliga undergenrer. En genre där Come Wander skulle höra hemma. Ett av 2010 års vitaste och bredaste leenden.

• ATB feat. Jennifer Carr Could You Believe (Original Mix)
  Ibland slås man och det självklara. Pusselbitarna faller på plats och man lyckas till slut sätta ord på de tankar som kvicksilvrigt halkat mellan fingrarna. När det handlar om poptrancens plats på dansmusikkartan slog det mig när jag recenserade ATB-samlingen Seven Years 1998-2005. Poptrancen är dansmusikens svar på singer-songwriters. Inte kanske så mycket att det är en person som skriver och framför låtarna. Snarare därför att det är musik som ofta balanserar på gränsen mellan det sorgsna och det självömkande. Känslor på utsidan av huden. Inte sällan krockar känslolägena: det euforiskt lyckliga och det ensamt desperata – vilket bara gör att allt känns ännu mer. Gråta på dansgolvet och allt det där. Kanske är det därför som poptrancepojkarna ofta hittar sina röster hos singer-songwriter-flickorna. Det är kanske därför som den till ytan tuggummitomma genren ofta har texter som är betydligt mer genomarbetade än dansmusik i gemen. Precis det här receptet fungerar precis lika bra som vanligt när ATB gör gemensam sak med Jennifer Karr, med sin Bonnie Tyler-raspiga röst. På sätt och vis poptrance gjord efter alla standardmallar, men trots det – eller kanske just därför – precis sådär fantastisk som standardmallspoptrance kan vara.

• Solomun Curesto
  Döper man ett album till Dance Baby ligger man ju redan på förhand på plus hos mig. Bygger man sedan upp en åttaminuterslåt kring ett rullande piano, ja då är det inte så mycket mer att säga. Curesto sällar sig till skaran av låtar som hittar ett vinnande koncept och sedan snurrar det runt, runt till dess att hårddisken är full. Curesto sällar sig till den betydligt mindre skaran låtar som inte bara lyckas hålla intresset uppe hela vägen, utan som dessutom lyckas skapa något rätt enastående. Mladen Solomun smyger igång ett dämpat sandpiano, med digitalt regn och hotande mörka molen på horisonten, för att sedan slita bort skyddsfilmen kring tvåminutersstrecket och sedan så sakta bygga in tangenterna i allt mer metall. Runt fem minuter väller så stråkarna upp över horisonten och skickar ett vykort från en Tiger Stripes-savann.

• Rudenko Music
  Leonid Rudenko gör det så enkelt för sig som det förmodligen bara går. Släng ihop ett antal standardhouseingredienser och ge resultatet icketiteln Music. Men hej. Vad gör väl det? Instrumentalhouse som låter pianot visa vägen samtidigt som tranceiga wannabestråkar exploderar in runtom. Repeat. Ljudet av sommar. Och ja, Music är en fullständigt självklart briljant titel.

ALLA DELAR 2010

100 fantastiska låtar 2010

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

100 fantastiska låtar 2009

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

• Ormatie Mon Etoile
  Det känns som att det knappt går att få ett mer ryskt namn än Aleksandr Sergeevich Brovkin. Eller Ormatie, för att göra det lite enklare för oss ickeryssar. Den ryska bakgrunden skulle förstås kunna göra det enkelt att skissa upp Mon Etoile mot någon slags bakgrund av ryskt svårmod, men sanningen är att stämningsparalleller snarare finns att hitta hos introverta houseminimalister från Norden, särskilt Sverige och Finland. Genom fönstret till Ormaties studio i Sankt Petersburg strömmar oavsett vilket några av 2010 års mest lågmälda och avskalade housestunder ut – i skarven mellan tech, deep och progressiv, med Deadmau5 som gränsvakt. Som om B. Fleischmanns Take Your Time försetts med en fyrfyra som sällskap i ökenmörkret.

• Telephones Turkis
  Ibland är det lätt att tro att nydisco är en norsk genre. Kanske till och med en norsk uppfinning. Till viss del ligger ju en del i det, i och med att den musik i gränslandet mellan klubbdisco och jazz som vårt grannland tryckt ut sedan nittiotalet på sätt och vis är en förlöpare till nydiscon. Men även om man inte skulle ta det i beaktande känns det som att en oproportionerlig andel av den bästa nydiscon kommer just från Norge. Henning Severuds Telephones är inget undantag. Med åttiotalsslingor, discobeat med tillhörande gitarr och molniga Jan Hammer-ekon i fjärran blir Turkis en färgglad flygtur genom vackert ödsliga fjordar. Även om färgen jag ser framför mig kanske inte är just turkos.

• Nick Chacona feat. Kathy Diamond The Fear (Sare Havlicek Remix)
  Det borde förstås krylla av New York-namn när man listar det bästa av ett, mestadels, dansmusikår. Det var ju trots allt ändå här som grunden för dagens olika genrer lades under sjuttiotalet. Men trots att klubbscenen i New York då var det pulserande hjärtat – och väl på många sätt kanske fortfarande är – så har musikskaparna för det mesta kommit från andra städer, länder och kontinenter. Nick Chacona är ett av undantagen med sina New York-rötter, Brooklyn närmare bestämt. Tillsammans med Kathy Diamond skapade de båda amerikansk nydisco i och med The Fear. Som allra bäst blev det dock när The Fear sedan satte sig på flyget över till Europa och tog några välförtjänade semesterdagar i Slovenien – i sällskap med Jure Havliçek (oklart varför ”artistnamnet” blir Sare, dock – kan lite för lite slovenska för att bena i det). För att spä på den världsmusikaliska smältdegeln ytterligare blandar Haveliçeks remix såväl italodisco som Chicago-house. Remixmässigt hamnar Gengenheimer & Jenius version inte långt efter, men i all sin instrumentala glans tappar vi lite Kathy Diamond på vägen.

  Nick Chacona feat Kathy Diamond _ The Fear (Sare Havlicek vocal mix) by Riot Idiot

• Discodeine feat. Jarvis Cocker Synchronize (Extended)
  Den största överraskningen när jag upptäckte den skitbra Discolette-samlingen var gamle Pulp-sångaren Jarvis Cocker som en av rösterna. Bakom Discodeine döljer sig Pentile och nydiscoedit-mästaren Pilooski. Inte helt oväntat blir Synchronize just en resa genom ett handklappat nydiscolandskap, komplett med struttig syntslingor, saloonpiano, discofyrfyra och väldigt snygga stråkar medan Jarvis själv sjunger ännu en del i historien om lördagsnattens och dansgolvets magi när han konstaterar att ”the lights flash in time with the dream and your heart beats in time with the drums”.

• Dido Everything to Lose (Fred Falke Extended Vocal Mix)
  När Dido tog hjälp av Sister Bliss och av familjen i form av brorsan Rollo – med andra ord två tredjedelar av Faithless – för att skapa Everything to Lose så blev resultatet ungefär vad man kunde förvänta sig. Faithless-trance med Didoiska vemodsvibbar. Men det var när Fred Falke kastat ut de lågmälda ambitionerna och istället lagt ny parkett med det vräkigaste av mönster som Everything to Lose lämnade marken långt bakom sig. När stråkarnas efterbrännkammare sedan exploderar fram refrängen, ja, då ger oss Fred Falke och Dido ett av 2010 års mäktigaste ögonblick. Dessutom hamnar Armin Van Buurens remix inte särskilt långt efter med sitt massiva trancesonarbygge.

• Robyn Dancing On My Own (Fred Falke Remix)
  Det finns få låtar som inte blir bättre när remixmästaren Fred Falke lekt klart med dem. Bästa låten från Body Talk är inte ett av undantagen. Ännu mer dansgolv. Ännu större basgång. Ännu mer en Let the Music Play, 35 år senare.

• Menace & Adam Could Heaven Ever Gonna Be Like This?
  De är ju trots allt fransmän, Christophe Hoeffel/Kris Menace och Yves Sticht. Man kan väl därför ursäkta den något märkliga grammatiken i titeln. Särskilt med tanke på att Could Heaven Ever Gonna Be Like This? i övrigt är retrofierat tvåtusentalsåttiotal när det låter som bäst. Stora sequencerloopar, mycket analoga ljud och maffiga trummor. Hade Could Heaven Ever Gonna Be Like This? släppts för sisådär 25 år sedan hade den rullat som ljudillustration till träningsmontagescener i otaliga filmer.

• Tensnake Coma Cat
  Årets mest smittande pianoslinga exporterades 2010 från Tyskland, mer specifikt från Marco Niemerskis studio. På remixfronten knuffade Tensnake fram en hi-hat i främsta rummet och tvingade det klippekande slutresultatet lite närmare dansgolvet, men originalversionen sitter rätt ohotad på tronen. Med ekon från det tidiga nittiotalets houseskapelser, komplett med diskret triangel, metalliskt piano, kyrkorgelhammond, fingerknäppningar, sequencerbas och plastiga trummor, knyter Coma Cat sömlöst ihop 1990 och 2010.

• Husky Rescue Sound of Love
  Husky Rescue är ett av de där artistnamnen som jag alltid blir lika glad att se. Två ord som tillsammans lyckas känns så genompositiva utan att det egentligen finns något rationellt skäl till det. Lägg sedan till en låttitel som helt på egen hand också lyckas locka fram samma känslor. Fast här är det enklare att förklara. Det självklara i att kärlek inte bara har en färg utan också ett ljud. Den vackraste av melodier, det What Sound som Lamb skissade upp. I Husky Rescues fall låter kärlek väldigt mycket som Selfishs Living-Room, den kortlivade gruppen där Lina Englund var rösten. Fyll på med klockspel, en fuzzig gitarr och en målgång till rytmen från Cloudbusting-marschtrummor så har vi ungefär allt jag behöver.

• Groove Armada feat. Bryan Ferry Shameless
  Att Shameless inleds med några samplade franska strofer känns fullständigt självklart. Det är ju där han hör hemma, Bryan Ferry. Dandy i en uppklätt dekadent värld, ur fas med tiden och alla andra. Oavsett om det är som sångare i Roxy Music, som soloartist eller som utlånad röst är Bryan Ferry alltid densamme. Musikens Oscar Wilde. Med musiken ofrånkomligt inlåst i åttiotalets analogism är Bryan som vanligt lite snyggare än alla andra. And the way we were / fatefully entwined / In a shameless world / rock’n’roll desire.

ALLA DELAR 2010

100 fantastiska låtar 2010

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

100 fantastiska låtar 2009

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

• Butch In Gods Arms
  Bülent Gürlers fjolårsalbum som Butch var tyvärr en rätt tråkig historia. Minimalism i all ära, men minimalism på fel sida om monotonigränsen blir bara, tja, irriterande. Nu fanns det åtminstone ett strålande undantag på Eyes Wide Open: In Gods Arms. Även här får vi ett skolexempel i upprepningens och nyansknuffandets musikskapande. Men till skillnad från mer eller mindre allt annat på Eyes Wide Open finns det en dramaturgi. Musik som växer och faller undan likt mörka höststormsvågor, med crescendon som kraschar ner på den förfrusna strandlinjen. Med sitt framsnubblande handklappspiskande beat – avkalkerat från Octave Ones detroittechnoklassiker I Believe – som bas låter Butch In Gods Arms bli en duell mellan varm afrohouse och ett frysgradskallt metallhousepiano.

• Argy Thick & Thin
  Grekerna finanskrisar inte hela tiden. Ibland har de tid att ge oss musik också. Argyris Theofilis är en dem som bidrar. Att Thick & Thin gavs ut på Jerome Sydenhams Ibadan-etikett, dessutom på en splittolva tillsammans med just Sydenham och DJ Said känns helt självklart. Inte bara på grund av Sydenham-kopplingen, utan därför att Ibadan från mitten av nittiotalet och framåt varit hemvist för ett antal Ten City-släpp. Det är nämligen ungefär här vi hittar Thick & Thin: själfull garage i den region där Blaze och Ten City huserade i början av nittiotalet. Det som börjar i den hårdaste av Silicone Soul-malande basgångar bomullas så sakteliga in i keyboardmattor och housepiano som inte kunde ha varit mer Ibiza om de så försetts med reklamaffischer för ön mellan ettorna och nollorna. När så vokalsamplingen smyger sig in tänker vi alla unisont ”Robert Owens” och allt är bara sådär jätteperfekt. I’ll be your friend. Through thick and thin.

• Stac Glory (Elias Linn Remix)
  På sitt Turn That Light Out-album karvade Stacey Dowdeswell ut ett eget litet hörn. Bruten soulmusik med future jazz-inslag och alternativelektronik. Mellan Erykah Badu, Joss Stone och Ursula Rucker. När Elias Linn sedan, på den efterföljande remixsysterskivan Remixes vol. 1, plockar isär Glory och sätter ihop den igen, legobit för legobit, får vi Björks Venus as a Boy sett genom ett askmolnsdrömskt, vackert filter.

• Anthony Collins feat. Justus Köhncke Come On Over (Original Mix)
  Många gånger är gränsen mellan det fenomenala och det fenomenalt tråkiga hårfin när det handlar om musik. Framför allt musik som, utan att tänka riktigt rationellt, korsar tiominuterslinjen utan att för en sekund skämmas över det. När Anthony Collins och Justus Köhncke dessutom ritar upp spelplanen med knappt märkbara kritstreck ökar förstås risken ytterligare att till och med de mest anonyma tapeter ska svälja alltihop. Och visst bygger Come On Over på repetition och monotoni. Men duon lyckas med det som några andra motsvarande, och fantastiska, episka alster i dansmusikfacket (tänk Pete Hellers Big Love eller Julian Jabres Swimming Places) också gett oss. Tio minuter som känns långt mycket kortare än vad de egentligen är. Tio minuter av rullande solnedgångsstrandpianon och försiktiga melodibyggen – här och där ekar till och med Everything But the Girls förbisedda b-sida Firewall. Det är precis så solvarmt underbart som det låter.

  Lyssna på ljudklipp hos Juno

• Justin Faust Holdin’ On (Original Mix)
  Om man samplar The Brothers Johnson och skapar en basgång som skulle kunna vara den från Billie Jean utströmmad från en högtalarspräckt transistorradio, ja då borde det vara svårt att misslyckas. Om man dessutom strösslar festen med åttiotalistiska duff-duff-trumslag är det förstås inte längre något som helst snack. Tyskland-Italien, tur och retur.

• Kaiserdisco Tripping Lure
  Vad får man om man tar trancens mest storarmade gester, blandar dem med den tyngden från Fred Falkes mörkaste stunder och klär resultatet i skräckfilmsregn? I Tripping Lure kommer Frederic Berger och Patrick Buck till något som inte hamnar särskilt långt från just det. Att jag kommer att tänka på både Juan Atkins The Berlin Sessions och Silicone Souls The Pact är förstås plus i kanten.

• Chromatics Lady
  Att Chromatics ger ut sin musik på Italians Do It Better är en produktbeskrivning god som någon. Även om trions musik kanske inte är definitionsmässig renrasig italo så finns det många band som knyter ihop Portland och Milano. Men egentligen räcker det med två saker för att Lady ska fånga mig: ett otroligt snyggsläpigt beat som dryper coolhet, utpressat långt på sidorna i hörlurarna, och talkbox-sång. Sång som jag antar någonstans skapas av Ruth Radelet, men här förvandlad till maskinell asexualitet. När vi dessutom får lite sequencerfierad rymddisco som bakgrundskuliss – i en låt som passande nog påminner väldigt mycket om skivbolagkollegorna Mirages Lady Operator – ja, då blinkar kontrollen blå, och allt är som det ska.

• Azari & III Reckless With Your Love (Tensnake Remix)
  Originalet i all ära. Azari & III:s tidsresa till ett avmätt Show Me Love-nittiotal är precis så torrt distanserat man kan förvänta sig av en grupp som verkar i gränslandet mellan ett retrofierat dansnittiotal och tvåtusentalets torrt coola nydiscovåg. Men det är när genrekollegan Marco Neimerski har lekt färdigt som låten verkligen går i mål. När Soul II Souls Back to Life (However Do You Want Me) bjuder upp C+C Music Factorys Gonna Make You Sweat- och sången blir ekande uppklippt på Unfinished Sympathy-vis.

• Netsky feat. Jenna G Moving With You
  När drum’n’bass är som bäst (vilket oftast innebär, precis som här, att hemvisten är Hospital Records) spelar den på en hel massa olika planer på en och samma gång. De hysteriskt smattrande trummorna och basgångens dammväggsblockerande halvfart. Studsande glädje sida vid sida med sorgsna, överslätande leenden. Inte sällan finns det sång med, oftast av den soulsamplade och klipprumsbehandlade sorten. Något som inte är riktigt lika vanligt är när man plockar in stora röster för att bygga en egen, lilafärgad gospelmäktig kyrka. Få gånger har det gjorts lika överväldigande bra som det som Boris Daenen får till när han får sällskap av Jenna Gibbons. En kaskad av soluppgångsexploderande känslor virvlande kring Jennas molnsprängande röst, med det vackraste av vemod gömt i pianoackorden. Den bästa gospel’n’bassen sedan Roni Sizes Sing, med världens bästa och mesta Jocelyn Brown.

• Marina & The Diamonds Oh No! (Grum Remix)
  I sin originalversion har jag ett lite kluvet förhållande till Oh No!. Skitsnyggt Dr Dre-piano och stort slammer, men samtidigt ett slammer som känns lite stelt. Ibland känns det som att låten består av ett antal delar som inte riktigt kunde komma överens backstage, så alla kör sitt eget race. När Grum satt sin godkäntstämpel på Oh No! behöver jag inte längre känna mig lika schizofren. Visserligen har pianot försvunnit, men det är ett litet pris att betala när Graeme Shepard stadgar upp den svajiga grunden med ett stabilt discobeat och en av 2010 års elakvräkigaste basgångar. När det väl är klart är det bara att smälla upp väggarna och göra klart för dansgolvet. Hi-hat? Men förstås. Pastellåttiotal? Vad annars.

ALLA DELAR 2010

100 fantastiska låtar 2010

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

100 fantastiska låtar 2009

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna tittare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

• Fleetwood Mac Dreams (Rocco Raimundo Edit)
  Jag äger bara ett av Fleetwod Macs album, 1987 års Tango in the Night. Av någon underlig anledning har jag aldrig tagit mig längre bak än så – särskilt som den låt jag gillar nästan mest med gruppen släpptes ett årtionde dessförinnan. När Dreams nu letar sig in i en av mina fantastisk-listor är det för andra gången. Ja, nästan i alla fall. 2005 hade Deep Dish ett instrumentalspår som mest låg och skräpade fram till dess att duon insåg att melodin från Dreams skulle passa alldeles ypperligt ovanpå. Dessutom bjöd de in Stevie Nicks att sjunga, istället för att bara kopiera sången från originalinspelningen. Cover, inte cover. När Rocco Raimundo fem år senare stökar om i låten ger han oss en låt som gjord för det tidiga tiotalet. Ett utsökt slösnyggt beat som andas nydisco får sällskap av en slidande gitarr med väldigt mycket solsand mellan strängarna. Och långt i fjärran flyger stråkarna förbi, lågt över marken. Det är allt som behövs för att Dreams ska få nytt liv även 2010.

  Tribute 04 – We Love Dreams (Rocco Raimundo Edit GW Re-Touch) by Rocco Raimundo

• Commix Japanese Electronics (Instra:mental Moog Remix)
  Japanese Electronics är lättviktig drum’n’bass gjord enligt en ganska intetsägande mall. Inte katastrofalt dåligt, men långtifrån minnesvärt. I sin originalversion, vill säga. För när sedan Instra:mental kastat ut de synnerligen stelopererade hetstrummorna – ja, egentligen kastat ut det mesta av Commix skapelse – då blir det desto roligare. Knastersläpig balearicdisco och avlägset ekande vokalsamplingar. Allt långsamt roterande med hjälp av en gammal hederlig, mekanisk fjäder.

• Boom Jinx & Andrew Bayer So It Goes (Original Mix)
  Susandet från havets bränningar en bit bort när man ligger på en strand med slutna ögon är ett av mest fantastiska ljuden som finns. När jag hör precis det i början av So It Goes är det mest min egen fantasi som fyller ut tomrummet mellan ettorna och nollorna – det digitala suset är förmodligen varken mer eller mindre än just ett digitalt stämningsskaparljud. Men samtidigt är kopplingen till stranden och havet passande. Det är ju här vi hittar So It Goes. Ett mjukt piskat beat, stegringar och sonarexplosioner från trancevärlden, de finaste av regndroppade pianotoner och en gitarr med ekon av Chris Rea sommarsignatur On the Beach. Bara att sluta ögonen och guppa bort på Boom Jinx och Andrew Bayers vackra och vemodiga luftmadrass.

• Pryda Niton (Original Mix)
  2008 fick Eric Prydz en av det årets på flera sätt mest osannolika jättehits med sin Pjanoo. När han två år senare återanvände samma recept en gång till (eller om man så vill, gjorde ännu en typisk låt som sitt alter ego Pryda) blev det kanske inte ett lika listvältande genomslag, men Niton kommer musikaliskt nästan lika långt som Pjanoo. Ett mastondontmonotonibygge byggd kring metalliskt hamrade melodipianon, de svulstigaste av gester och ännu en elektriskt elak basgång.

• Jerome Sydenham Sweet Rise
  Jerome Sydenham är en av de stora mästarna när det kommer till att skapa instrumentala ljudbilder som hos mig alltid framkallar naturscenografier. Hotande, mörkt, vackert, varmt. Sweet Rise är inget undantag. Utsträckt på den mest solnedgångsmörka av sandstränder ligger Sweet Rise och hör hur pianot långsamt rullar mot strandkanten. Med en gitarr lånad från Ben Watts rätt genomfantastiska A Stronger Man, med sång av Sananda Maitreya (eller Terence Trent D’Arby för dem av oss som minns vårt åttiotal). Repetera i knappt sju minuter. Det skulle kunna bli hur tråkigt som helst, men med det försiktigaste av nyansmålande gör Sydenham istället Sweet Rise till en vackert vemodig längtan bort.

• Ray Mang Look Into My Eyes
  Egentligen är det rätt självklart. Ta tre av de senaste årens mest framträdande strömningar inom dansmusikfacket, plocka det bästa från var och en och gör en låt med de ingredienserna. Självklart. Och rätt enkelt. Men det självklara och det enkla kan göras mer eller mindre bra. När det är Raj Gupta som gör det blir resultatet enastående. Ja, åtminstone när ”det” heter Look Into My Eyes. En melodislinga från Fred Falkes hyperanalogt återvunna åttiotal, en stadig fyrfyra hämtad av nydiscosnitt och så ett rullande, baleariskt Ibizahousepiano när det är som solvarmast. Drömskt, snyggt, vackert. En låt med ögon att drunkna i.

• International Peoples Gang Second (Coyote Remix)
  The Who i en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. Det hade jag inte riktigt väntat mig. Men det är ungefär precis vad som händer när International Peoples Gang lånar från The Whos 1975-låt Blue, Red and Grey. Att Second fullständigt kör över låten den lånar från är förstås självskrivet – och som allra bäst blir det i Coyotes remix. Att deras omstöpning av Second taggas upp med ”balearic” rätt ofta är förstås inte så konstigt. Det blir nio varmsläpiga minuter i siestaskuggan – musik skapad lika soldåsigt som exempelvis det svenska Studio gjort. En basgång som håller på att ramla ur högtalarna, marschklinkande piano och briserande hi-hat-explosioner. ”I dig every second, as long as you are on my mind” är lika mycket en konsumentbeskrivning av Second som den vackraste av kärleksförklaringar.

• Shy Child The Beatles
  Allvarligt. Det är svårt att bli mer tuggummi än så här. Och på sätt och vis bli mer 2010. Åtminstone om man väljer att sammanfatta året efter Hed Kandis version av nydiscon. Med extra åttiotalspastellallt. Och även om festen snurrar runt i alla nyanser av konfetti som det mänskliga ögat kan uppfatta handlar texten om den där första gången. Den där första gången när allting ramlar på plats: ”Like you’ve never heard The Beatles before / or any other music before / Like you’ve never touched a woman before / or any other person before”. Solsken, bubbel och ljuslånga nätter. ”If it feels so right, how can anybody call it wrong?”

• Kele Everything You Wanted (Fred Falke Full Remix)
  Kele, med efternamnet Okereke, är fortfarande förmodligen mest känd som rösten i Bloc Party. Skulle jag tro, i alla fall, eftersom jag aldrig ägnat Bloc Party särskilt mycket uppmärksamhet. 2010 var det dags för Bloc Party-paus när medlemmarna gav sig ut på sololekande. Det enda jag egentligen har hört är originalversionen av Everything You Wanted, som jag kollade upp först efter det att Fred Falke knuffat sin remix åt mitt håll. En lyssning räckte för att konstatera att jag klarar mig gott utan originalet. Istället tar jag med mig Falkes sju minuter. Pianoklinkande, filtrerad körsång och allt som var åttiotal (förstås). När alltsammans crescendoexploderar tillsammans i refrängen, ja, då frontalkrockar den bubblande musikeuforin med ännu ett kapitel i den oändliga historien om det ituslitna hjärtat. På ett alldeles fantastiskt sätt.

• Boy George Amazing Grace (Sharp Boys Radio Edit)
  Han förnekar sig inte, den gode George. Videon till Amazing Grace är en orgie i hare-rama-kitsch. Även rent musikaliskt dyker mellanösternvibbar upp i form av Ana Lains-sång. Men i Amazing Grace klarar Boy George balansgången mellan dans och etnoreligion utan problem. Vi får snyggt, sval elektropop med digitalobasgång. Men det är när The Sharp Boys remixat färdigt som Amazing Grace verkligen kommer ut ur garderoben i all sin multikolorerade prakt. Det blir mer av allt – och framförallt tsunamikrossar den massiva gospelkörsrefrängen fram som en av 2010 års mest ostoppbara naturkrafter.

ALLA DELAR 2010

100 fantastiska låtar 2010

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

100 fantastiska låtar 2009

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

• Marco Dassi Lovely Day
  Sammanbitna ansikten. Uppdragna kragar. Trånga perronger. Iskall vind sveper runt betonggrå hörn. Slammer från passerande tunnelbanetåg. Regn som förvandlas till snö och tillbaka igen. Den ep där italienaren Marco Dassi placerat Lovely Day heter A Day in New York. Titeln till trots känns Lovely Day som en dag allt annat än det. Kall elektronik och mörka stämningar inramad av house svajande på gränsen mellan tech och deep. Men så finns där trots allt något annat, insprängt mellan de håglöst stirrande fasaderna. Ljus som strilar ut från små caféer. En möjlighet att lämna kylan. Mjuka och vackra färger som gör det lättare att stå ut med den svartvita film som rullar förbi utanför de stora fönstren. En värme mitt i storstadens ansiktslösa anonymitet.

• KiNK Bitter Sweet (Special Dub)
  I sin originalversion samplar Bitter Sweet från Ce Ce Rogers Someday – en houseklassiker och en av världens absolut bästa låtar. Det i sig borde förstås räcka för att en låt bara i rena farten kan klassas som ”fantastisk”. Men det är faktiskt först när bulgariske Strahil Velchevs skapelse tappar Ce Ce-historielektionen som den blir som allra bäst. Vet inte om det beror på att det känns som att samplingen pressats in i en kostym där den inte riktigt hör hemma eller om det helt enkelt bara är så att Bitter Sweet kommer bättre till sin rätt när den inte så direkt behöver stå i den förlamande skuggan av Someday. Det blir den mjukaste av vattensängshouse, med drömska syntslingor och en Larry Heard-acidbas som andas lika mycket solvärme som stjärnhimmel. När KiNK sedan helt otippat kastar in den elakaste av electroclashbasgångar efter lite mer än fyra minuter kastas man ur hängmattan med bruten magi. Ungefär här borde Bitter Sweet förstås köra i diket, men när allt det mjuka smygs tillbaka in blir det tvärtom nästan en ännu bättre upplevelse. Bittert och sött i en precis lagom balans.

• Agoria Grande Torino
  Sébastien Devaud gav oss 2007 års kanske allra bästa låt med sin Les Violons. Efter det rakar förstås förväntningarna iväg till rent omöjliga proportioner. Kort sagt var det väl inte annat än väntat att Impermanence skulle bli en liten besvikelse. Men det fanns ett stort undantag på albumet. Åtta och en halv minut där stråkarna återigen bokstavligen talat får spela en stor roll, även om det till skillnad från Les Violons kanske inte är huvudrollen. Ett träblock och ett försiktigt latinohousebeat bjuder in oss. Efter det handlar det bara om att Devaud loopar och förfinar. Droppar in små detaljer. Flyttar om positioner. Låter nyanserna leva ut. Under resans gång är det sedan stråkarna och ett vänsterpiano som målar upp Grande Torino i känslor värda ett vykort.

• Christian Prommer Sandcastles
  När jag lyssnar på Sandcastles är det tre saker som jag varje gång kommer att tänka på. Den enda är Jerome Sydemhams och Dennis Ferrers låt med samma titel. Den andra är omslaget till Fennesz Venice. Den tredje är B. Fleischmanns mastodontlånga Take Your Time. Det är ungefär samma resa som vi ger oss iväg på i tio minuters sällskap med Sandcastles. Samma mörka, nästan hotande, stämning. Samma återhållet bubblande känslor. Samma övergivna ljudlandskap. Samma slags vackra omslagsmusik.

• Mario Basanov Do You Remember (The Revenge Drama Mix)
  2009 lyckades Graeme Clark med konststycket att göra en rätt enastående uppdatering av S.O.S. Bands klassiska Just Be Good to Me. Han funkar precis lika bra som remixare. Genom att varsamt putsa bort de struttigaste inslagen i Mario Basanovs original knuffar han Do You Remember ytterligare steg mot nydiscons innersta, fyrfyrklappade kärna.

• Chicane feat. Tracey Ackerman So Far Out to Sea
  Chicane har en jättevägg att slåss mot. Den jätteväggen heter Behind the Sun. Albumet som Nicholas Bracegirdle släppte när det senaste millenniet precis tagit sina första stapplande steg. Ett album som kom att bli stilbildande för en hel hög artister och låtar som på något sätt kunde kopplas till dansmusik av det blåare slaget. Även Chicane själv verkar ha insett att det inte blir mycket bättre än så. De bästa stunderna på senaste albumet Giants hade i princip kunnat vara låtar hämtade från just Behind the Sun. Som So Far Out to Sea. Men vad gör det väl att Chicane harvar runt sig själv när man, som jag, tycker att Behind the Sun är ett av 00-talets bästa album? Och vad gör det väl att Chicane, bara för att verkligen understryka att Behind the Sun förmodligen är det bästa album som Chicane någonsin kommer att göra, dessutom låter Tracey Ackerman – precis som då – ge röst åt orden? De nattensamma stråkarna, så väldigt mycket Chicane, räcker mer än väl för mig.

• Chris Malinchak Beije-Me (Original Mix)
  Samba och house i en enda trummande, gemensam jättekarneval är ungefär så tacksamt det bara kan bli. Två genrer som, när de är på det humöret, bättre än några andra kan förvandla solsken till toner. Explodera dansgolv. Eftersom det är så enkelt borde det förstås spruta ut sambahouse i parti och minut. Men trots det är sambahouse i försvinnande liten minoritet. Och de gånger den dyker upp blir det ofta nästan imponerande trist. På sätt och vis är det inte särskilt förvånande att det är ena halvan av Hott 22 som lyckas undvika att trilla ner i tristfällan. Hott 22 har ju i rätt många år nu varit mästare på bubblande glädjehouse och steget till att fullt ut göra slå in på sambaspåret är inte särskilt långt. Daa-daa-daa-da-da-da-da-sång, höftrullande housepiano, fyrfyrahousebeat i rytmduett med sambatrummor. Inte särskilt svårt, kort sagt. För att göra saker ännu bättre finns sedan också ”Mallorca Sunrise”-mixen. Lite mer nedtonad. Lite mer tidig söndagsmorgon. Som en soluppgång på Mallorca, alltså.

• Freemasons feat. Wynter Gordon Believer (Club Mix)
  James Wiltshire och Russell Small gör alldeles för lite. De gör åtminstone alldeles för lite som Freemasons när det handlar om att göra egen musik. Kanske en medveten strategi, för att säkerställa att varje Freemasons-släpp kommer att tas emot med öppna armar av en Freemasons-svulten publik. Oavsett de kommersiellt strategiska överväganden som Wiltshire och Small må ägna sig åt är Believer precis allt det som är Freemasons när de är som bäst. En digitalohousig grund, massiva stråkar och en väldigt snygg refräng. Och så förstås Wynter Gordon, med precis den röst som krävs för att stå emot den ljudvägg som Freemasons kastar mot henne.

• Christophe Willem Heartbox (Benny Benassi Remix)
  Man kan säga mycket om Benny Benassi. ”Subtil” är inte en av sakerna. Tvärtom handlar det för det mesta om att vräka på så mycket som bara går. Som i Heartbox. Det som pre-Benassi är en gullig liten elektropopbagatell blir helt plötsligt ett basgångsvältrande och högtalarmembrankrossande monster med en galärpiskhouserytm. Men någonstans där mitt i stormens öga finns fortfarande Willems gulligt blåögda oskuld. En krock som får Heartbox att växa ytterligare.

• Kris Menace feat. Emil Walkin’ on the Moon (Respect To U-Tern Extended Mix)
  Att Walkin’ on the Moon är en enkel biljett tillbaka till åttiotalet kommer knappast som en överraskning. Tillsammans med namn som Fred Falke och Lifelike har Menace varit en av de främsta tidsmaskinisterna det senaste decenniet eller så. Kort sagt blir det åttiotalsdoftande trummor, sequencerbasgång, P-Machinery-maffiga explosioner och analog värme. Den stora, tja, chocken handlar istället om något helt annat. Walkin’ on the Moon är en alldeles enastående poplåt i sin allra mest inställsammaste, charmigaste och bubbligaste skepnad. Det är låten som Chromeo skulle göra vad som helst för att skriva. Med sina fyra och en halv minuter är förstås även extended-remixen alldeles för kort (eller om det är så att den faktiskt inte ska vara längre för att tappa energi), men det betyder å andra sidan att man hinner höra den desto fler gångar. För den som vill ha en riktigt lång version finns också en Henrik B-remix, men då har det mesta av det som gör originalet så charmerande pastellfärgat försvunnit till förmån för ett, visserligen väldigt snyggt, ödesmättat mörker.

ALLA DELAR 2010

100 fantastiska låtar 2010

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

100 fantastiska låtar 2009

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna tittare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

• Dynamic Illusion Waiting for Sunrise (Luiz B Remix)
  Konsumentupplysande titlar förpliktigar. Åtminstone när de innehåller vissa nyckelord. ”Sunrise” är ett sådant. När Daniel Gyarmati och Aluiz Batista är klara med Waiting for Sunrise låter det precis som det ska. Som en Ibizatrance-inramad soluppgång, i all sin bedrägliga enkelhet.

• Glass Candy Covered in Bugs
  Knaster, analogljud och triphopstora mullertrummor. Någonstans där Covered in Bugs släpar sig fram kan jag inte låta bli att höra Kate Bush. En schizofren Kate som låter sina alternativa personligheter fly från morrande kärlekshundar och spränga moln. Med en släng av The Naked Lunch och Bug Powder Dust. För det är en lätt märklig stämning som morgondimmerullar ut sig över Covered in Bugs, trots att det i grund och botten är musik för nätter när världen har varvat ner. Med ett stillsamt drömmande elpiano som kartritare.

• Beppe Gioia Danielle
  Triangel är ett väldigt underskattat instrument. Triangeln får sällan spela förstafiol (eller för den delen, knappt ens förstatriangel). Men rätt använt är triangel en av de snyggaste stämningsskapare man kan tänka sig. När Beppe Gioia dessutom nästan lyfter sin triangel rakt av från triangelns kanske främsta stund, Lonnie Liston Smiths klassiska Expansions, då blir det förstås väldigt, väldigt bra. Lägg till ett balearikanskt basgungande groove, med tillhörande bränningspiano, de mjukaste och varmaste av keyboardmattor och vemodigt hemlängtande stråkar och du har musik för vilken varm sommarkväll som helst.

• Rio Dela Duna feat. Will Diamond ’Til I Found You (League of Noize Remix)
  Ibland är det de små detaljerna som gör det. Ja, eller ofta är det ju detaljerna som är vinnarna, som ibland till och med kan vara hela skillnaden mellan det mediokra och det fantastiska. Nu är League of Noizes remix av ’Til I Found You inte medioker till att börja med. Det är stora ljud, ett fordrande housepiano, eldflugestudsande bakgrundsmelodier och magsparkande baskagge. Och ännu mer av allt i refrängen. Men det är också här vi hittar det som verkligen fångar mig. Trumslaget som kastas in, precis lite ur synk med allt annat. Som egentligen punkterar den framrusande flodvågen, men som samtidigt också förstärker den på bästa möjliga sätt.

  Rio Dela Duna feat. Will Diamond – ‘Til I Found U (League Of Noize Remix) by Slammin Muzik

• Stunna feat. Place42 Run
  Att göra någon form av house och komma från Chicago gör självklart att det ställs särskilda krav på dig. Förvalta arvet och allt det där. I Run lever Chicago-bon Jay Cappo mer än väl upp till förväntningarna. När det har gällt drum’n’bass de senaste åren har det i mångt och mycket handlat om brittiska Hospital Records, London Elektricitys skapelse. Det är också Hospital som mer eller mindre kommit att definiera Liquid Funk-genren, drum’n’bass i sin mest melodiösa och själfyllda form. Men när Stunna ger oss sin Run byter vi inte bara kontinent. Den musikaliska inspirationen hämtas från annat håll än Hospital Records, åtminstone direkt. För Run använder mer än något annat LTJ Bukem som kartläsare. Den atmosfäriska drum’n’bass som kom att dominera en så stor del av nittiotalet, i sin poppigare form mest känd genom Everything But the Girls banbrytande Walking Wounded-album. Blå och innerligt finstämda Run hade utan problem kunnat vara ett av bonusspåren där.

• Sarah Goldfarb & JHK Never Stop
  Med en konstellation bestående av Sarah Goldfarb (vars identitetskrisande riktiga namn är Jean-Vincent Luccini) och JHK, en förkortning som står för James Has Kittens borde resultatet kunna bli hur härligt Stefan & Krister-spexigt som helst. Nu blir det som tur är inte det. Faktum att det hamnar ganska långt ifrån det jag skulle kunna förvänta mig med de förutsättningarna. Istället blir det minimalistiskt, småslamrig techhouse i den djupare och mörkare skolan. Musik som skulle kunna vara om inte det rosenröda soundtracket om det hjärtats stad som fått ge namn åt albumet, så åtminstone de toner som ackompanjerar den gråkorniga bakom-kulisserna dokumentären bland de kärlekssönderknarkade som knuffats ut i periferin och förpassats till persiennneddragna ödeskvarter för att inte förstöra illusionen för de nyförälskade turisterna.

• The Forest & Solar Eclipse feat. Kowalsky Follow You
  Går man in på Soundcloud återfinner man konstellationen bakom Follow You i gruppen ”melodic house”. Vill man sedan placera in Karlos Tomadze (The Forest), Malkhaz Chiqovani och Giorgi Chagalidze (Solar Eclipse) och Sophie Kowalsky på en geografisk karta hamnar nålen i det, för mig fram till nu, musikvita landet Georgien. Tillsammans skapar de ett till en början rätt kallstrippat techhousebygge. Innanför väggarna börjar de sedan hänga upp varma textiler i form av vackert indroppade melodiantydningar. När så Sophie Kowalsky kliver innanför dörren tänder de alla gemensamt den öppna spisen och kryper ihop framför den, omgivna av de blåaste av kvällsvindar.

• Shogun feat. Hannah Ray Nadia (Extended Mix)
  När det handlar om poptrance blir det lätt väldigt mycket samma lika. På gott och ont. Som all musik gjord efter en viss formel är det då de små detaljerna som skiljer de stora låtarna från massan. Nadia är både precis som vanligt, men samtidigt inte. För även om brittiska Hannah Ray hör hemma på poptrancens kontinent gör inte Shogun det. Andrew Chen är, för poptrance, något så ovanligt som amerikan. Dessutom med rötterna i Taiwan. Men Nadia i sig sticker inte ut på samma sätt. Svepande stora poptrancevyer, några droppar blått och förstås, även om det inte är lika vanligt som för några år sedan, lite Deadmau5-vibbar. Och så det där. Det där jag inte riktigt kan sätta fingret på. Som slår an den där strängen och som lyfter Nadia över de flesta av årets genrekollegor. Det.

• Kylie Minogue All the Lovers (Fear of Tigers Remix)
  Kylie är alltid Kylie. Och även om senaste årens Kylie inte glittrat lika mycket som tidigare så är det fortfarande en väldigt hög lägstanivå. Kylie är ju alltid Kylie, liksom. När sedan Benjamin Berry fått leka klart med Jim Eliots och Stuart Price original har han lyckats hitta allt det som gjorde åttiotalet så, bokstavligen talat, stort. Stora trummor, stora ekon, stora ljud. Någonstans där i stormens öga dansar Kylie runt på ett nålshuvud, till synes helt oberörd om att sömmarna hela tiden håller på att slitas i bitar under Fear of Tigers ljudattack. När vindtunneln för några sekunder stängs av kring tre minuter för att långsamt tvingas igång igen är konfettiregnet förstås oundvikligt när allt rasar över oss igen. När sedan den sista pusselbiten i form av ett klassiskt housepiano hittar hem, ja, då lämnar vi solsystemet långt bakom oss.

• Katy Perry Firework
  Det borde förstås ha varit Fred Falkes remix som listas här. En remix som, som vanligt, tillhör det vassaste som 2010 hade att bjuda på. Men ingen regel utan undantag: i fallet Firework fick kön av Katy-remixer stå tillbaka för originalversionen. För grejen med Firework är de storslaget filmiska och helt igenom enastående stråkarna som Falke av någon outgrundlig anledning plockade bort ur sin version, något som den tillagda tyngden inte kunde kompensera för. Those Bloody Yanks förstod vad hjärtat i Firework var, men i deras Deadmau5-tagning försvann istället lite av stunsen. Så: originalet it is. Smittande pop och årets bästa stråkar.

ALLA DELAR 2010

100 fantastiska låtar 2010

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

100 fantastiska låtar 2009

Så var det dags igen. Traditionsenligt. Och traditionsenligt försenat.

Ni som varit med förut vet vad som väntar. För nytillkomna tittare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Nu kör vi.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

• Groove Armada feat. Will Young History (Grum Remix)
  När Groove Armada i originalversionen av History direktimporterar melodislingan från Bronski Beats bögsignatur Smalltown Boy, ja, då är det en tidsmarkör som heter duga. Men det var inte tillräckligt mycket åttiotal för Grum, tydligen. Graeme Shepard vrider upp alla tidsresenärsreglage ytterligare något snäpp. Lite högre tempo, lite större gester och mycket mer pastellfärger.

• Andre Frauenstein Not Without You
  Egentligen är Not Without You så mycket meta det bara går i musikvärlden. Det är Deadmau5 genom Dinka. Egentligen inte nyskapande någonstans, och Not Without You hade omärkt kunnat glida in på något av Dinkas båda album. För det handlar, precis som Dinka, om en fortsättning på det möte mellan progressiv house och trance som Deadmau5 rullade ut över världen. Men det är också en låt som fångat samma melodiösa vemod som Dinka. Deadmau5:s skapelse sedd via schweiziska alptoppar. Och det är högt däruppe, med landmärken som myrstora prickar, som vi hittar Not Without You. Med en melodi som låter precis som den heter.

• Anthony El Mejor Mr. Fumelli
  Ingen årslista är komplett utan åtminstone någon låt där stråkarna bokstavligen talat får spela förstafiol. En låt i sann Strings of Life-anda. 2010 hette den låten Mr. Fumelli. Ett lika enkelt som framgångsrikt recept: en stråkslinga som får gå på repeat i nära nog nio minuter. Ja, nästan precis så. Samtidigt är Mr. Fumelli också en i den långa raden av Deadmau5-arvtagare, med sin grund i en hybrid av trance och progressiv house. Monotont mässande. Suggestivt målande. Och väldigt bra.

• Chromeo Don’t Turn the Lights On (Aeroplane Remix)
  Av alla grupper som de senaste åren stått med ena benet i någon slags gitarrpop med postpunkvibbar och det andra i åttiotalets analoga ljud är Chromeo den konstellation som jag gillat bäst. Inte helt oväntat är det också de som har minst av det gitarrpopiga. Det blir för det mesta en härligt kitschig kolapop mest röstboxar och gammelskolesyntar. När en av nydiscons mesta företrädare gör gemensam sak med kanadensarna bli resultatet lite mer polerat och tillbakalutat. Det mest struttiga byts ut mot ett stabilt discobeat. Ett lite självklart som lyckat musikskaparmöte.

  Don’t Turn The Lights On (Aeroplane Remix) by Chromeo

• Michael Cassette Crockett’s Theme
  Med tanke på hur sönderkramat åttiotalet blivit det här millenniet är det lite intressant att Jan Hammer inte har gjort ett större avtryck som inspirationskälla. När det begav sig var Hammer på många sätt synonym med Miami Vice, en av decenniets mesta tidssammanfattare (att det blev en film för några år sedan känns rätt självklart). Förutom själva signaturen till serien var Crockett’s Theme Hammers kanske främsta Miami Vice-stund. När Michael Cassette, eller Erkka Henrikki Lempiäinen och Matti Tapio Heininen som duons betydligt mindre Florida-minnande namn egentligen är, plockar upp just Sonny Crocketts alldeles egna tema blir det en sju minuters Ferrarifärd genom precis allt som var åttiotalet som det kablades ut i varje avsnitt av Miami Vice: sequenceröverdoser och åttabitarsmelodier. Allt förstås omgivet av en ram av pulserande neon.

• The Naked and Famous Young Blood (Dekade Remix)
  Det var dagensskiva-Martinas fallenhet för det huliganiga (åtminstone musikaliskt) som gjorde att jag upptäckte Young Blood. En låt som fick mig att tänka på Justice och barnkörer. Och det tänker jag fortfarande på när brittiska duon Dekades remix rullar ut genom högtalarna. Det är fortfarande stora ekande ljud som gäller, men i remixad form mer åttiotalsvibbar. På ett väldigt bra sätt.

• Lindstrøm & Christabelle High & Low
  Samarbetet Real Life Is No Cool visade sig bli en riktigt lyckad norsk affär. Kaxigt kantig nydisco med Christabelle som Nordens egen Kathy Diamond. När duon dessutom avrundade albumet med uppdatering av Prince balladåttiotal, filtrerat genom ett återblickande tvåtusentalsfilter, då blev det på något sätt den alldeles självklara avslutningen.

• The KDMS No Sad Goodbyes
  No Sad Goodbyes är så fullständigt rotad i skarven mellan åttio- och nittotal att den inte skulle kunna bryta sig loss hur mycket den än skulle vilja. Maskintrummorna, handklappningarna, hi-haten, pianot. Men hej. Vad gör väl det? För min del får The KDMS gärna stanna kvar där så länge de vill. Snyggt och tillbakalutat – men vad annat är väl att vänta med Kathy Diamond som röstciceron?

• Estroe Late Night Thinking (Melon’s Winter Depression Remix)
  Late Night Thinking i sin Melon-remix låter faktiskt rätt så mycket som sitt remixnamn. Som en mörk novemberkväll, när världen inte sträcker sig längre än de regndränkta fönsterrutorna. Detta trots, eller kanske just därför, att det blir nio minuter som mer eller mindre bara blyertsskissas fram med trummorna från Billie Jean. Där ovanpå droppas försiktigt varma filtar, utan någon egentlig riktning eller struktur. Som försiktigt flämtande ljus som skär igenom mörkret. Och trots att det här borde bli ungefär hur tråkigt som helst växer sig Late Night Thinking, om den tillåts, stor nog att fylla ett par hörlurar, en lägenhet eller ett helt hus. Musik att gå vilse i sina tankar till.

• Hans Zimmer Mombasa
  Min första tanke när jag hade sett Inception var: ”Var det inte rörigare än så här? Jag har sett alla säsonger av Lost”. Min andra tanke var: ”Jag ska nog se den igen”. En stor del av Inception, som så ofta när det handlar om film, var förstås musiken. Men trots att det var Hans Zimmer, en filmmusikfavorit sedan Rainman, som stod bakom Inceptions ljudkuliss så brydde jag mig att kolla in musiken. Den hade gjort det filmmusik skulle: förstärka handlingen utan att lämna något spår av sig efteråt. Det var först när Marie länkade till ett liveframträdande som jag tog mig tid. Jag blev helt enkelt överkörd av Mombasa på samma sätt som av Zimmers Hummel Gets the Rockets från The Rock. Tyvärr slarvas just Mombasa bort rätt ordentligt i filmen, men det gör å andra sidan när man kan spela Mombasa med volymen på max och skapa sin helt egna mentala film. Årets hårdaste, mäktigaste och mest ödesmättade musikaliska flodvåg.

ALLA DELAR 2010

100 fantastiska låtar 2010

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

100 fantastiska låtar 2009

If all else fails, do ‘Louie Louie.’ Just play ‘Louie Louie.’ and it will always get you outta anything.
- Iggy Pop (citerad i boken Louie Louie av Dave Marsh)

Och vem är jag att säga emot Iggy Pop?

Här kommer tio versioner av Louie Louie som jag verkligen gillar.

Richard Berry & The Pharaohs är originalet. Det går inte att bortse från.

Paul Revere & The Raiders gör en tolkning som är precis så ohämmad som jag vill ha min Louie Louie. Av de många garagerockiga versionerna är nog ändå det här min favorit.

The Kingsmen släppte den kanske mest uppmärksammade versionen som för evigt flyttade låten in på första plats i den döende rockens sångbok.

The Sonics larmiga garageversion är ett självklart soundtrack till vilken ostyrig lördagskväll som helst.

Sandpipers gör kanske den mjukaste versionen. Som en försiktig bris från ett solvarmt hav.

Black Flag tog The Sonics och Iggy & The Stooges versioner och la på ytterligare ett lager av oljud och stök. Charmant.

Toots & The Maytals tog med varm hand låten till Jamaica och skickade den tillbaka i en båt lastad med baktakt.

Otis Redding fyllde den så klart med själ och blås.

Motörheads version är oväntat tillbakalutad, på gränsen till sleazig.

1. Simian Ghost Infinite Traffic Everywhere

   Det började som ett upprop på Facebook och slutade med en självklar förstaplats i klassiskt Anvil-stil. Vi gratulerar Simian Ghost till förstaplatsen på listan över era bästa skivor 2010.

   Infinite Traffic Everywhere har samma approach som samtliga Aerialutgåvor och är samtidigt ett steg från den Dialog Set-doftande indierocken. Här återfinns en popådra som jag inbillar mig velat komma fram i huvudsakliga bandet. – Jonas Appelqvist

2. Håkan Hellström 2 steg från Paradise

   Tog precis en promenad på andra långatan. Kollade lite skivor. Käkade en underbar soppa på Pustervik. Gick med solen i ögonen tillbaka till jobbet och inser nu att jag är lycklig över att ha hittat hem.– Chrille Kräks

3. The National High Violet

   Riktigt jävla snorbra är vad det är. Refrängen i Conversation 16 är det bästa jag hört i år. –westost

4. Beach House Teen Dream

   Festligt. En recension på skivan jag precis sitter och lyssnar på. Låten walk in the park fick precis högsta betyg, jag var bara tvungen att höja lite till.. – jesper

5. Arcade Fire The Suburbs

   Årets mest efterlängtade skivsläpp men den håller inte måttet. Skivan är oinspirerande och upprepande, de har inte lyckats följa upp Neon Bible på ett tillfredställande sätt. – Martina

6. Robyn Body Talk

   Skitbra helt enkelt. Bra skrivet om en bra platta som kommer att lyssnas på mycket framöver. För att citera Lux Interior “Jag vi ll bli återfödd som Robyns tvättsvamp!”. – Hälften Man Hälften Kaka om Body Talk Pt. 1

7. Säkert! Facit




8. The Radio Dept. Clinging to a scheme

   Älskade Lesser matters.
   Förstod aldrig Pet grief.
   Tycker mycket om Clinging to a scheme. – oziowage

9. Kanye West My Beautiful Dark Twisted Fantasy

   Han bästa sedan College Dropout. Snubben är ett fakkin geni! Nuff said! Tack NO I.D., you taught him well. – Old School

10. Oscar Linnros Vilja Bli




11. The Tallest Man On Earth The Wild Hunt
12. Robyn Body Talk Pt. 1
13. Band Of Horses Infinite Arms
14. Ghost Opus Eponymous
15. Masshysteri Masshysteri
16. Robyn Body Talk Pt. 2
17. Watain Lawless Darkness
18. Anna von Hausswolff Singing from the grave
19. Midlake Courage Of Others
20. Deerhunter Halcyon Digest
21. Familjen Mänskligheten
22. Bear Quartet Monty Python
23. Jónsi Go Do
24. Best Coast Crazy For You
25. Ariel Pink’s Haunted Graffiti Before Today
26. Johnossi Mavericks
27. Vampire Weekend Contra
28. Britta Persson Current Affair Medium Rare
29. M.I.A. Maya
30. Caribou Swim
31. Röyksopp Senior
32. The Black Keys Brothers
33. First Aid Kit The Big Black & the Blue
34. Crystal Castles Crystal Castles
35. Big Boi Sir Luscious Left Foot: The Son of Chico Dusty
36. Neil Young Le Noise
37. Kylesa Spiral Shadow
38. Broken Social Scene Forgiveness Rock Record
39. Yeasayer Odd Blood
40. Robyn Body Talk Pt. 3
41. Kvelertak Kvelertak
42. Khoma A Final Storm
43. Salem King night
44. Alcest Écailles De Lune
45. Daniel Adams-Ray Svart, vitt och allt däremellan
46. Justin Townes Earle Harlem River Blues
47. ceo White Magic
48. LCD Soundsystem This Is Happening‘
49. Sleigh Bells Treats
]]> http://dagensskiva.com/2011/01/20/era-basta-skivor-2010/feed/ 8 http://dagensskiva.com/2011/01/10/rosta-fram-2010-ars-basta-skiva-vinn/ http://dagensskiva.com/2011/01/10/rosta-fram-2010-ars-basta-skiva-vinn/#comments Mon, 10 Jan 2011 19:47:12 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=35529 Nu har du chansen att vinna ett skivpaket med album från året som gått genom rösta fram årets skiva 2010.

Röstningsformuläret hittar du här.

Om du mot förmodan inte hittar din favoritskiva bland de nominerade skivorna kan du alltid nominera dem i efterhand. Men chansen minskar förstås att den ska få några röster, eftersom ingen får rösta om efter ett första försök.

Röstningen stänger lördag 14 januari kl. 18.00 och listan presenteras på söndag.

]]> http://dagensskiva.com/2011/01/10/rosta-fram-2010-ars-basta-skiva-vinn/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2011/01/08/2010-ars-55-basta-skivor/ http://dagensskiva.com/2011/01/08/2010-ars-55-basta-skivor/#comments Fri, 07 Jan 2011 23:00:57 +0000 Patrik Hamberg http://dagensskiva.com/?p=35455 Det är tveksamt om det hänt tidigare, men i år toppade samma skiva tre av redaktionsmedlemmarnas listor. Det var så klart ett stort steg mot toppen av vår gemensamma lista. Och om det är sant som de säger att man ska lägga av på topp är det väl precis vad årets vinnare verkar göra. Vi hoppas så klart på motsatsen och att vi får höra mer av Umeås just nu finaste.
1. Masshysteri Masshysteri
   Redan på 2008 års förstlingsverk Vår del av stan lade Masshysteri ribban skyhögt och flyttade fram positionerna gällande svensk punk. På självbetitlade uppföljaren fortsätter man på den redan inslagna vägen. Och det är helt jävla vansinnigt bra!
2. Håkan Hellström 2 steg från paradise
   Tack får vi säga, för vi fick ett episkt bokslut på Hellströms första decennium i våra öron och en bekräftelse på att han flyger in i ett nytt, inte tillbakablickande men framåt. I titelspåret dansar han sig långsamt fram på dåliga gatan som befolkas av de mest suspekta typer, rullskridskor, mopeder och slumpmässiga rumbafester.
3. Robyn Body Talk

Vår uppmärksamhet är kort och allt som hände för en månad sedan känns som det hände för en evighet sedan. Vad gör man då? Man går tillbaka till en produktionsapparat från förr där studion var en plats man besökte kontinuerligt under året för att släppa musik hela tiden, inte bara en gång. Pt. 1, Pt. 2 och Pt. 3.


4. Bäddat För Trubbel Det här är inte New York
   Det råder ingen tvekan om att denna kvartett härstammar från parkernas stad. I rakt nedstigande led till Problem och tidiga Wilmer X är de ute på en ursinnig resa där de öser ur sig hat och ångest på ett befriande sätt som gör att man bara måste älska detta band.
5. These New Puritans Hidden
   Ett experimenterande album, men utan att improvisera. Tvärtom är det synnerligen precist och väl tyglat. Inga instrumentalonanipartier här. Styrkan ligger i motsatsförhållandet barock – minimalism, klassiskt – rock.
6. Big Boi Sir Lucious Left Foot… The Son of Chico Dusty
   Big Boi klämmer in fler vassa rader per låt än många andra klarar av på en hel karriär. Ett kompakt flow som kräver sin tid och lovar att räcka länge. Musikaliskt är det allt vi vant oss vid att höra från södern de senaste 20 åren, smutsig slö skit att gunga nacke eller rumpa till.
7. Imperial State Electric Imperial State Electric
   Här finns basgångar som Gene Simmons skulle mörda för. Handklapp som ställer sig längst ut på de största arenorna med Carola-fläkten på lämpligt avstånd. Här finns tidigare oskrivna Beatles-rökare bredvid några av de finaste rocktrummor jag hört på år och dag. Självklart också ett par raka och enkla stänkare som inte tar några som helst omvägar till den obligatoriska armen i luften.
8. M.I.A. /\/\ /\Y/\
   I stormvinden glömdes det på något vis bort att M.I.A. släppt ett alldeles fantastiskt störigt album, sprängfyllt med så mycket idéer att det exploderar som en klusterbomb. Och jag förstår på sätt och vis de som slog bakut och konstaterade att de inte pallade mer. Attacken är ofta total. Energin sprutar ur högtalarna.
9. Sade Soldier of Love
   Lovers Rock kändes som ett bokslut, en smältdegel av alla intryck som gruppen samlat på sig under 16 år. Soldier of Love känns inte alls så. Snarare som en grupp som funnit ny inspiration och har gått in i en ny fas. Men det är kanske just därför som jag inte kan släppa cirkelslutstanken varje gång jag hör In Another Time.
10. Erykah Badu New Amerykah pt. 2: Return of the Ankh
    Så trots att jag så klart kan höra ekon av förr här är det inte värre än att jag återigen och ännu en gång tycker att hon tar ett stort steg framåt och bort från det som varit. Att hon för tredje gången i rad är bättre än någonsin förut.
11. Arcade Fire The Suburbs
12. The National High Violet
13. Ghost Opus Eponymous
14. Kriget What a Day
15. Kanye West My Beautiful Dark Twisted Fantasy
16. Christina Aguilera Bionic
17. Admiral Radley I Heart California
18. Watain Lawless Darkness
19. Skyzoo & Illmind Live From The Tape Deck
20. The Bear Quartet Monty Python
21. The Tatianas Verses & Verve or the Lost Causes
22. Crystal Castles II
23. Bombus Bombus
24. Cough Ritual Abuse
25. Dinka Hotel Summerville
26. Electric President Violent Blue
27. Delorean Subiza
28. The Drums The Drums
29. Best Coast Crazy For You
30. Damien Jurado Saint Bartlett
31. Deathspell Omega Paracletus
32. Marco Polo The Stupendous Adventures of Marco Polo
33. Older Prologue
34. The Don Darlings The Shortest Straw
35. Vampire Weekend Contra
36. Pen Expers Dirty Tender Love
37. Diverse artister Sonja Åkesson tolkad av …
38. Freeway & Jake One The Stimulus Package
39. Trash Talk Eyes & Nines
40. Roky Erickson & Okkervil River True Love Cast Out All Evil
41. Lindstrøm & Christabelle Real Life Is No Cool
42. Georgia Anne Muldrow King’s Ballad
43. Foals Total Life Forever
44. Seabear We Built a Fire
45. Paul Weller Waking up the Nation
46. Shining Blackjazz
47. Bun B Trill OG
48. Harlem Hippies
49. The Sword Warp Riders
50. Electric Wizard Black Masses
51. Jamaica No Problem
52. Kylesa Spiral Shadow
53. Grinderman Grinderman 2
54. Jóhann Jóhannsson And In the Endless Pause There Came the Sound of Bees
55. Overkill Ironbound
]]> http://dagensskiva.com/2011/01/08/2010-ars-55-basta-skivor/feed/ 14 http://dagensskiva.com/2010/12/25/samling-11-asbra-latar-2010/ http://dagensskiva.com/2010/12/25/samling-11-asbra-latar-2010/#comments Fri, 24 Dec 2010 23:00:43 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=35192 Breathe Owl Breathe Icy Cave Dancers
Breathe Owl Breathe är ett sånt där band som stänger in sig och pysslar tills de kommer ut med ett album som blir det här årets She & Him-substitut. (Maria Gustafsson)

Masshysteri Låt dom hata oss
Möjligen skulle The Hives kommande dänga Patrolling Days som de avtäckte på spelningarna i somras kunna konkurrera, men eftersom den inte är släppt ännu var valet till årets låt enkelt i år. Masshysteri gjorde inte bara årets bästa platta, Låt dom hata oss är också årets bästa låt. En genialisk pärla i all sin enkelhet. (Tomas Lundström)

Jazmine Sullivan Holding You Down (Goin’ In Circles)
Jazmine och Missy plockade ut några guldkorn från 90- och 80-talets hiphop och soul och kokade ihop det till årets bästa låt, från ett av årets bästa album av en av världens bästa sångerskor inom världens bästa genre. Rysligt asbra. (Karin Lillbroända)

Big Boi & Gucci Mane Shine Blockas
En överlägset kaxig hälsning från den slöa södern. Big Boi:s solodebut har levererat galet många singlar. Det här var den bästa. Sen får Vän Av Ordning invända att den fanns som läcka och möjligen på någon samling redan 2009. Det bryr jag mig inte om. Shine Blockas är det bästa 2010 bjöd. (Patrik Hamberg)

Crystal Castles Baptism
Det finns inget tvivel om att 2010 års låt är Crystal Castles Baptism. Från att mest ha varit ett enerverande, övermanierat band med alldeles för mycket C64-influenser blev de på sin andra skiva, även den självbetitlad, ett med electro, shoegaze och den allra mest gråbleka svärtan. När jag recenserade albumet var jag fortfarande osäker på det som helhet, även om jag redan då var helt och förgjort besatt av Baptism. Sedan dess har jag spelat den för missnöjd indiepublik, blivit anklagad för att vara rejvare och i allmänhet blivit förolämpad, men allra mest dansat som en galning. Albumet växte även det till sig, men det råder ingen tvekan om att Baptism är vad man i folkmun kallar en HIT. (Martina Nordman)

Ghost Satan Prayer
Den omtalade hypen av Ghost i somras gick mig totalt förbi, men jag tar igen det nu med råge och då främst med guldkornet Satan Prayer. Det visar sig också gå alldeles utmärkt att nynna till satanisk rock år 2010. Vad står näst på tur? (Mats Guldbrand)

Chemical Brothers Swoon
Som vanligt när det är dags att plocka en asbra låt hamnar jag alltid i diskussion med mig själv kring vilka kriterier som ska ligga som grund. Oftast slutar det med det enklaste: den låt jag lyssnat mest på. Så även i år. Swoon har gått flest varv i min iPod och är en av Chemical Brothers allra finaste stunder i karriären. Just remember to fall in love, there’s nothing else. (Ola Andersson)

Admiral Radley I Heart California
Jag kan inte påstå att jag har någon ingående kärleksrelation med Kalifornien, har aldrig varit där, men jag hyser villkorslös tillit till det mesta Jason Lytle tar sig för. Så även här där han och medlemmar ur Earlimart och gamle trumslagarvapendragaren från Grandaddy Aaron Burtch gör gemensam sak och levererar årets finaste lilla indierockstänkare. (Jonas Appelqvist)

Robyn med Röyksopp None of Them
2010 var Robyns år. Hon gjorde så många saker rätt att det nästan är svårt att se allt så här nära inpå. Hennes trilogi är det jag kommer minnas mest av året som gått. Och den här låten, med Röyksopp är bäst av alla hennes låtar från Body Talk-skivorna.
(Kal Ström)

Ellie Goulding Starry Eyed
Svett har utsöndrats i enorma mängder och det är lika jobbigt varje gång. Jag gjorde en lista med de första låtar som dök upp i huvudet. Det hjälpte inte så jag fick låta ödet bestämma och det känna helt ok. Pure pop.
(Marie Lindström)

Guillaume & the Coutu Dumonts Discothèque
Årets mest tvetydiga titel är ett elva minuter långt suggestivt och oemotståndligt monster som aldrig blir mer disco än att den snuddar vid en nerrökt fjordvariant av densamma. Däremot ger den i sin ambivalens och korsbefruktning mellan dubbig Detroittechno, nedtonad Blue Note-jazz och hemliga Pink Floyd-drömmar god inblick i herr Coutu Dumonts eget diskotek. (David Drazdil)

]]> http://dagensskiva.com/2010/12/25/samling-11-asbra-latar-2010/feed/ 5 http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talet-som-dsc-sager-det/ http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talet-som-dsc-sager-det/#comments Fri, 15 Jan 2010 23:01:33 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=29003
Decenniet började med en lättnadens suck. Hysterin över millenieskiftet resulterade inte i jordens undergång utan i en och annan avstannad hiss. 1 januari 2000 var den första dagen på vad som skulle komma att bli världshistoriens värsta decennium, enligt Time Magazine (1350-talets digerdödsoffer skulle kanske argumentera annorlunda).

Världen är på väg att gå åt helvete men musiken har frodats. Den där kalla gråa 1 januari 2000 gick folk och släpade på minidiscar och klumpiga tidiga versioner av mp3-spelare eller till och med kassettbandspelare. Vissa gav inte upp dem förrän i mitten av decenniet då de var skrattretande förlegade jämfört med de tånagelstora maskiner vi idag kan stoppa hela vår skivsamling på.

Napster, Last.fm, Myspace, Youtube och Spotify har förändrat hur vi upptäcker och lyssnar på ny musik. Mången band har byggt en karriär på ett sätt som inte var möjligt i det förra århundradet. Alla artister uppskattar dock inte teknikens framsteg. Å ena sidan har den lokala skivhandlaren, han som brann för musik och skapade en samlingsplats för musikälskare försvunnit och ersatts av espressobarer och pretentiösa barnklädesaffärer.

Band kan inte längre upptäckas, frodas och stöttas av storbolag på samma sätt de en gång kunde men å andra sidan har musiken blivit mer demokratisk. Nu kan vilken mupp som helst skapa, distribuera och marknadsföra sin musik från en laptop. Mer musik än någon levande har haft tid att lyssna på har skapats under 00-talet.

Dagens skivas redaktion har slagit sina kloka huvuden ihop och slitit sitt hår i försöket att sammanfatta ett helt decennium i form av en lista av 00-talets 60 bästa album. Eftersom musiksmaken är så månghuvad kom Ola på det briljanta siffersystemet där album nummer 1 för 50 poäng, album nummer 2 får 49 poäng osv. Ola har sedan räknat ihop alla dessa poäng och med hjälp av enormt komplicerade matematiska formler sammanställt en lista. Här följer fantastisk nördfakta angående listan:

År 2000 var grejen. 2005 var inte alls grejen:

2000: 13 skivor
2001: 9
2002: 7
2003: 8
2004: 5
2005: 1
2006: 6
2007: 5
2008: 3
2009: 3

Skivorna som fick röster från tre eller fler i red var:

Fireside Elite 2000 4
The Hellacopters By the Grace of God 4
Håkan Hellström Känn Ingen Sorg för mig Göteborg 2000 4
Outkast Speakerboxxx/The Love Below 4
Outkast Stankonia 4
Amy Winehouse Back To Black (2006) 3
Arcade Fire Funeral (2004) 3
David Sandström Om det inte händer innan imorgon så kommer jag (2001) 3
Håkan Hellström Ett kolikbarns bekännelser (2005) 3
Justin Timberlake Futuresex/Lovesounds (2006) 3
M.I.A. Kala (2007) 3
Masshysteri Vår del av stan (2008) 3
Randy The Human Atom Bombs (2001) 3
Songs: Ohia The Lioness (2000) 3
The Hellacopters High Visibility 3
The Hives Veni Vidi Vicious (2000) 3
The Strokes Is This Is 2001 3
Vampire Weekend Vampire Weekend 3
Wilco Yankee Hotel Foxtrot (2002) 3

Värt att notera är att ingen av fyrorna plockade hem segern. Två lyckades inte ens ta sig in på topp tio (Hellacopters plats 18 och Stankonia 23). The Strokes Is This It lyckades absolut sämst i ovanstående skara: först på plats 374 av 521 dök den upp. D’Angelo var den som lyckades bäst bland dem som fick två röster – med en sjundeplats.

Jay-Z var kungen vad gällde att ha med flest titlar med sina 5 (som alla dök upp i en skribents personliga lista). Samma skribent stod också för alla nomineringar av Alicia Keys-skivor. Motsvarande fenomen gällde också
Me’Shell Ndegéocello, Yo La Tengo och Aesop Rock – fast då tre andra
skribenter. Följande artister hade tre eller fler titlar med i listan:

Jay-Z 5
Alicia Keys 4
Mastodon 4
Me’Shell Ndegéocello 4
Common 3
Nile 3
Yo La Tengo 3
Aesop Rock 3

Av dessa lyckades bara tre slå sig in bland de 60. Common (1), Jay-Z (3) och
Mastodon (1).

Allt som allt har vi tyckt väldigt mycket om 521 stycken enskilda skivor.

Sist men inte minst var det också fint att även Kal hade den goda smaken att gilla Daft Punks Discovery. Han hade däremot råkat skriva fel titel (Human After All, som ju är en rätt jättedålig skiva), men jag ändrade det.

Så här är de då: 2000-talets 60 bästa skivor enligt dagensskiva.com.

01. The Hellacopters High Visibility (2000) 143
02. Håkan Hellström Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000) 133
03. Fireside Elite (2000) 132
04. Vampire Weekend Vampire Weekend (2008) 122
05. Outkast Speakerboxxx/The Love Below (2003) 119
06. Randy The Human Atom Bombs (2001) 109
07. The Hives Veni Vidi Vicious (2000) 100
08. Jay-Z The Blueprint (2001) 98
09. D’Angelo Voodoo (2000) 97
10. Common Like Water For Chocolate (2000) 96

11. Songs: Ohia The Lioness (2000) 96
12. Jay-Z The Black Album (2003) 94
13. Wilco Yankee Hotel Foxtrot (2002) 94
14. At the Drive-In Relationship of Command (2000) 92
15. Amy Winehouse Back to Black (2006) 91
16. Tragedy S/T (2000) 91
17. The Postal Service Give Up (2003) 90
18. David Sandström Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag
(2001) 89
19. Arcade Fire Funeral (2004) 88
20. The Hellacopters By the Grace of God (2002) 86

21. Mastodon Blood Mountain (2006) 84
22. Justin Timberlake FutureSex/Lovesounds (2006) 83
23. Outkast Stankonia (2000) 76
24. Jay-Z American Gangster (2007) 72
25. Masshysteri Vår del av stan (2008) 72
26. Wolves in the Throne Room Black Cascade (2009) 72
27. Grandaddy The Sopthware Slump (2000) 71
28. Jens Lekman Night Falls Over Kortedala (2007) 70
29. Tragedy Vengeance (2002) 70
30. M.I.A. Kala (2007) 67

31. Håkan Hellström Ett kolikbarns bekännelser (2005) 66
32. Neurosis Given to the Rising (2007) 65
33. Neurosis A Sun that Never Sets (2001) 64
34. The Roots Phrenology (2002) 64
35. Beyoncé Dangerously In Love (2003) 62
36. Final Fantasy He Poos Clouds (2006) 62
37. Isis Oceanic (2002) 60
38. Acursed Livet är den längsta vägen till helvetet (2003) 58
39. Ed Harcourt Here Be Monsters (2001) 58
40. The Knife Silent Shout (2006) 58

41. Converge No Heroes (2004) 57
42. Queens of the Stone Age Songs for the Deaf (2002) 57
43. Cult of Luna The Beyond (2003) 55
44. Feist Let It Die (2004) 55
45. Q-Tip Kamaal: The Abstract (2009) 55
46. The Good, The Bad & The Queen The Good, The Bad & The Queen (2007)
55
47. Weakling Dead As Dreams (2000) 55
48. Angie Stone Mahogany Soul (2001) 54
49. Björk Medúlla (2004) 54
50. The Avalanches Since I Left You (2000) 54

51. Beulah The Coast is Never Clear (2001) 53
52. Fleet Foxes Fleet Foxes (2008) 51
53. Animal Collective Merriweather Post Pavilion (2009) 50
54. Fennesz Venice (2004) 50
55. Fu Manchu King of the Road (2000) 50
56. Gillian Welch Soul Journey (2003) 50
57. Moloko Statues (2003) 50
58. Reigning Sound Time Bomb High School (2002) 50
59. The (International) Noise Conspiracy A New Morning, Changing Weather
(2001) 50
60. The Roots Game Theory (2006) 50

]]> http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talet-som-dsc-sager-det/feed/ 13 http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talets-50-basta-skivor-3/ http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talets-50-basta-skivor-3/#comments Fri, 15 Jan 2010 23:00:45 +0000 Martina Nordman http://dagensskiva.com/?p=29037 Jag försvarar villigt min etta med näbbar och klor. Jag älskar den. Resten spelar inte fullt lika stor roll, vissa har jag inte hört på ett par år, någon kom i höstas. Givetvis har man ju också glömt en del, och vissa kanske inte egentligen bör vara med. Men, spillerill. Det var aldrig någon riktig diskussion om den absoluta toppen.

1. The (International) Noise Conspiracy: A new morning, changing weather (01)
2. Depeche Mode: Playing the Angel (05)
3. Delorean: Into the Plateau (06)
4. Junior Boys: Last Exit (04)
5. At the Drive-In: Relationship of Command (00)
6. The Arcade Fire: Funeral (04)
7. Pen Expers: Baby’s Gone Straight (08)
8. Silverbullit: Arclight (04)
9. Four Tet: Rounds (03)
10. Siouxsie: Mantaray (07)

11. The Coral: The Coral (02)
12. Patrick Wolf: Wind in the Wires (05)
13. Richard Hawley: Cole’s Corner (05)
14. Apparat: Walls (07)
15. Guadalupe Plata: Guadalupe Plata (09)
16. Love of Lesbian:Maniobras de Escapismo (05)
17. Vector Lovers: Capsule for One (05)
18. David Sylvian: Manafon (09)
19. Mew: And the Glass Handed Kites (05)
20. Nick Cave & the Bad Seeds: No More Shall We Part (01)

21. Queens of the Stone Age: Songs for the Deaf (02)
22. Cut Copy: In Ghost Colours (08)
23. The Perishers: From Nothing to One (02)
24. The Knife: Silent Shout (06)
25. Fennesz: Venice (04)
26. M.I.A.:Kala (07)
27. Róisín Murphy: Ruby Blue (05)
28. PJ Harvey: Stories from the city, stories from the sea (00)
29. The Hellacopters: By the Grace of God (02)
30. Grinderman: Grinderman (07)

31. Cult of Luna: The Beyond (03)
32. Ladytron: Velocifero (08)
33. The Donnas: Gold Medal (04)
34. LCD Soundsystem: LCD Soundsystem (05)
35. Goldfrapp: Black Cherry (02)
36. Dillinger Escape Plan: Miss Machine (04)
37. Empire of the Sun: Empire of the Sun (08)
38. Anna Ternheim: Separation Road (06)
39. Beyoncé: Dangerously in Love (03)
40. Isis: Oceanic (02)

41. Masshysteri: Vår del av stan (08)
42. Black Rebel Motorcycle Club. Baby 81 (07)
43. Kelis: Kaleidoscope (00)
44. The Field: From here we go sublime (07)
45. Jay-Jay Johanson: Antenna (02)
46. Justin Timberlake: FutureSex/LoveSounds (06)
47. Vitalic: OK Cowboy (05)
48. Interpol: Antics (04)
49. …and you will know us by the trail of dead: Source, tags & codes (02)
50. Annie: Anniemal (04)

]]> http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talets-50-basta-skivor-3/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talets-50-basta-skivor-4/ http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talets-50-basta-skivor-4/#comments Fri, 15 Jan 2010 23:00:40 +0000 Marie Lindström http://dagensskiva.com/?p=29060 När jag kollar igenom den här listan ångrar jag mig redan. Det är massor som jag missat, Arcade Fire och Fannypack som Ola smidigt fick med på sin lista. Så många skivor, så mycket bra musik. Så gott det går att lista decenniets bästa album. Här är min lista:

01. Animal Collective – Merriweather Post Pavilion
02. Common – Like Water For Chocolate
03. Sigur Ros – Takk
04. Boards of Canada – Geogaddi
05. The Beta Band – Hot Shots II
06. Beirut – The Flying Club Cup
07. Vampire Weekend – Vampire Weekend
08. Fanfare Ciocărlia – Iag Bari
09. Final Fantasy – He Poos Clouds
10. Jaga Jazzist – A Livingroom Hush
11. Sufjan Stevens – Illinois
12. The Leisure Society – A Product Of The Ego Drain
13. Soundtrack/Jonny Greenwood – There Will Be Blood
14. Vashti Bunyan – Lookaftering
15. The Shins – Oh, Inverted World
16. Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala
17. Caribou – Andorra
18. U.N.P.O.C – Fifth Column
19. Blackalicious – Nia
20. Salem Al Fakir – This is Who I Am
21. Explosions in the Sky – The Earth Is Not a Cold Dead Place
22. Ed Harcourt – Here Be Monsters
23. Kate Bush – Aerial
24. Håkan Hellström – Ett Kolikbarns Bekännelser
25. Hidden Cameras – The Smell of Our Own
26. Empire Of The Sun – Walking On A Dream
27. Kings of Convenience – Quiet Is the New Loud
28. Robyn – Robyn
29. King Creosote – Kenny And Beth’s Musakal Boat Rides
30. Lali Puna – I Thought I Was Over That
31. Matthew Herbert – Score
32. Midlake – The Trials of Van Occupanther
33. The Books – Lost and Safe
34. DJ Shadow – The Private Press
35. Neko Case – Blacklisted
36. Panda Bear – Person Bitch
37. John Legend – Get Lifted
38. Tin Hat Trio – The Rodeo Eroded
39 .Outkast – Speakerboxxx/The Love Below
40. Ben Folds – Rockin’ The Suburbs
41. Rufus Wainwright – Want
42. Hot Chip – The Warning
43. The Strokes – Is This It
44. Franz Ferdinand – Franz Ferdinand
45. Brian Wilson – Smile
46. The Cinematic Orchestra – Ma Fleur
47. Isolation Years – Inland Traveller
48. Jay-Z – The Blueprint
49. Dan Deacon – Spiderman of the Rings
50. Justin Timberlake – Justified

]]> http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talets-50-basta-skivor-4/feed/ 0 http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talets-50-basta-skivor/ http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talets-50-basta-skivor/#comments Fri, 15 Jan 2010 23:00:35 +0000 http://dagensskiva.com/?p=29001 Det är egentligen helt jävla omöjligt att lista de bästa skivorna ur ett helt årtionde. Vi gav oss fan på att göra det. Det här är min lista, den sammanställdes för några veckor sedan. Skulle jag ge mig på att göra en ny skulle den antagligen inte se likadan ut.

Föga förvånande domineras listan av indierock, punk och en del metal. Håll till godo.

1. Grandaddy The Sopthware Slump
2. The Weakerthans Reconstruction Site
3. Fireside Elite
4. Fucked Up The Chemistry of Common Life
5. At the Drive-In Relationship of Command
6. Randy The Human Atom Bombs
7. …And You Will Know us by the Trail of Dead Source, Tags & Codes
8. Logh North
9. Desaparecidos Read Music, Speak Spanish
10. The Bear Quartet Gay Icon
11. The Postal Service Give Up
12. Silverbullit Citizen Bird
13. Pedro the Lion Control
14. Death Cab For Cutie Transatlanticism
15. Mastodon Blood Mountain
16. Isolation Years Inland Traveller
17. The Hives Veni Vidi Vicious
18. Converge No Heroes
19. The Gaslight Anthem The ’59 Sound
20. The Flaming Lips Yoshimi Battles the Pink Robots
21. David Sandström Om det inte händer innan imorgon så kommer jag
22. The Dismemberment Plan Change
23. No Age Nouns
24. The Arcade Fire Funeral
25. Modest Mouse Good News For People Who Love Bad News
26. Masshysteri Vår del av stan
27. TV on the Radio Return to Cookie Mountain
28. Lukestar Lake Toba
29. Breach Kollapse
30. Madrugada The Nightly Disease
31. Bad Religion The Process of Belief
32. Wilco Yankee Hotel Foxtrot
33. Queens of the Stone Age Songs For the Deaf
34. Jenny Lewis with the Watson Twins Rabbit Fur Coat
35. Division of Laura Lee Black City
36. Gallows Grey Britain
37. The Hold Steady Boys and Girls in America
38. The Radio Dept. Lesser Matters
39. A Place to Bury Strangers Exploding Head
40. Mogwai The Hawk is Howling
41. Fugazi The Argument
42. Propagandhi Today’s Empires, Tomorrow’s Ashes
43. Songs: Ohia The Lioness
44. The Blood Brothers Young Machetes
45. Beulah The Coast is Never Clear
46. Hets! Hets!
47. Songs of Soil The Painted Trees of Ghostwood
48. The Icarus Line Penance Soiree
49. Tiger Lou The Loyal
50. Lack Saturate Every Atom
]]> http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talets-50-basta-skivor/feed/ 2 http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talets-50-basta-skivor-2/ http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talets-50-basta-skivor-2/#comments Fri, 15 Jan 2010 23:00:11 +0000 Ola Andersson http://dagensskiva.com/?p=29039 Som alla andra i redaktionen förmodligen också kommer att konstatera är det förstås fullständigt omöjligt att plocka ut de 50 album jag tyckte bäst om de senaste tio åren. Dessutom i rangordning.

Kort sagt skulle rätt mycket kunna kastas om i den här listan. Framförallt ju längre ner vi kommer. Det finns säkert 50 kandidater till som står och stampar i trapphuset och vill komma in. Dessutom är ju listan, förstås, mer än kanske något annat en sammanfattning av vem jag är idag. Hade jag gjort den här listan för tio år sedan (om vi inte låtsas om den jättelika logikvurpan i det resonemanget) så hade det varit betydligt mer hiphop. Om jag gör om samma lista om tio år kanske det blir mer hiphop igen. Vem vet.

Klart är däremot att jag inte hunnit lyssna igenom säkert något hundratal skivor, skivor som jag gillade när det begav sig men som jag inte vet vad jag tycker om idag. Dygnet har trots allt ett begränsat antal timmar. Däremot var det kul att återstifta bekantskapen med några skivor och upptäcka att jag gillar dem ännu mer idag. Som nummer två. Och nummer tre som jag vet är en av mina favoriter, men som jag varenda gång glömmer bort. Det höll på att hända den här gången också.

Men ettan. Ettan är faktiskt rätt ohotad. Åtminstone nu. Jag tänker inte här försöka använda vare sig alldeles för få eller alldeles för många ord att försöka förklara mina känslor. Har du missat den, läs min recension och lyssna sedan. Jag minns att det jag hade mest problem med när jag skrev den recensionen var rubriken. Till slut blev det ett enda ord, som jag rubrikmässigt egentligen aldrig var nöjd med. Men det är samtidigt den rubrik som kanske bättre än någon annan jag skrivit faktiskt sammanfattar skivan.

Fantastisk.



1. Moloko Statues (2003)
2. Daft Punk Discovery (2001)
3. Chicane Behind the Sun (2000)
4. Sade Lovers Rock (2000)
5. Madonna American Life (2003)
6. Bran Van 3000 Discosis (2001)
7. Prefab Sprout Let’s Change the World With Music (2009)
8. Luomo The Present Lover (2003)
9. Mr. Suitcase Guidelines for an Emerging Century (2007)
10. Tiger Stripes Safari (2007)
11. High Contrast High Society (2004)
12. London Electricity Power Ballads (2005)
13. Paddy McAloon I Trawl the Megahertz (2003)
14. Neuromancer Gesicht statt Schminke (2005)
15. Kings of Convenience Riot on an Empty Street (2004)
16. Saint Etienne Finesterre (2002)
17. Larry Heard Love’s Arrival (2001)
18. Underground Dance Artists United for Life Keep Hope Alive (2004)
19. Aril Brikha Ex Machina (2007)
20. Fannypack So Stylistic (2003)
21. Baxendale You Will Have Your Revenge (2000)
22. Unai A Love Moderne (2006)
23. Kylie Minogue Fever (2001)
24. Pet Shop Boys Fundamental (2006)
25. Dinka The Temptation (2008)
26. Studio Apartment People to People (2005)
27. Fennesz Venice (2004)
28. Khonnor Handwriting (2004)
29. PJ Harvey Stories from the City, Stories from the Sea (2000)
30. Tonka 84 (2004)
31. Chieko Kinbara Strings of Life (2006)
32. Ulrich Schnauss Far Away Trains Passing By (2001)
33. k-os Joyful Rebellion (2004)
34. Kate Bush Aerial (2005)
35. Bubba Sparxxx Deliverance (2003)
36. Cee-Lo Cee-Lo Green and His Perfect Imperfections (2002)
37. Arovane Lilies (2004)
38. Moloko Things to Make and Do (2000)
39. Freemasons Unmixed (2007)
40. Kenny Bobien Blessed – A Gospel Dance Theory (2000)
41. B. Fleischmann Welcome Tourist (2003)
42. Metro Area Metro Area (2002)
43. Pet Shop Boys Yes (2009)
44. Annie Anniemal (2004)
45. Basement Jaxx Kish Kash (2003)
46. Crazy P A Night on Earth (2005)
47. The Cure Bloodflowers (2000)
48. Outkast Stankonia (2000)
49. Patrick Wolf Lycanthropy (2004)
50. Towa Tei Flash (2005)
]]> http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talets-50-basta-skivor-2/feed/ 4 http://dagensskiva.com/2010/01/16/min-teori-om-00-talets-basta-album/ http://dagensskiva.com/2010/01/16/min-teori-om-00-talets-basta-album/#comments Fri, 15 Jan 2010 23:00:06 +0000 Patrik Hamberg http://dagensskiva.com/?p=28984 Att lista 00-talets allra bästa album var så klart en helt omöjlig uppgift. Jag hade säkert kunnat lista 250 som jag tycker lika mycket om. De flesta på den här listan kan dessutom byta plats med varandra lite hur som helst. Allt beroende på mitt humör och miin dagsform. Hur som helst tror jag att jag lysckats sammanfatta mitt 00-tal någorlunda ärligt med den här 50 skivor långa listan.

Ditt såg säkert helt annorlunda ut. Hittar du något du känner igen finns det ändå stor chans att du kan hitta något du kanske missade när det begav sig. Se det som 50 tips från mig till dig.

1. The Roots Game Theory
2. The Hellacopters High Visibility
3. Erykah Badu New Amerykah: Part One (4th World War)
4. D’Angelo Voodoo
5. Me’Shell Ndegéocello Cookie: The Anthroplogical Mixtape
6. Sharon Jones and the Dap-Kings 100 Days, 100 Nights
7. David Sandström Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag
8. Natalie Gardiner California
9. Wildbirds & Peacedrums The Snake
10. Angie Stone Mahogany Soul
11. Randy Human Atom-Bombs
12. Outkast Stankonia
13. Amy Winehouse Back To Black
14. The Good, The Bad & The Queen The Good, The Bad & The Queen
15. Little Dragon Machine Dreams
16. Missy Elliott Miss E… so Addictive
17. Fireside Elite
18. Outkast Speakerboxxx/The Love Below
19. The Roots Phrenology
20. The Hives Veni, Vidi, Vicious
21. The Hellacopters By the Grace of God
22. Me’Shell Ndegéocello Comfort Woman
23. Aaliyah Aaliyah
24. M.I.A. Kala
25. Q-Tip Kamaal: The Abstract
26. Snoop Dogg Paid tha Cost to Be da Boss
27. Ramjac Transfusions
28. Dungeon Family Even In Darkness
29. Me’Shell Ndegéocello The World Has Made Me The Man of My Dreams
30. Tony Allen Lagos No Shaking
31. Feist Let It Die
32. Sa-Ra Nuclear Evolution: The Age of Love
33. The Game Doctor’s Advocate
34. Jonas Kullhammar Quartet The Half Naked Truth
35. R Kelly Chocolate Factory
36. Plantlife The Return of Jack Splash
37. Me’Shell Ndegéocello Presents The Spirit Music Jamia Dance of the Infidel
38. Damn! Let’s Zoom In
39. Shafiq Husayn Shafiq En A-Free-Ka
40. Common Electric Circus
41. Mary J Blige The Breakthrough
42. The Bronx The Bronx (2003)
43. Stina Nordenstam The World Is Saved
44. Torture Division With Endless Wrath, We Bring Upon Thee Our Infernal Torture
45. Björk Medúlla
46. M.I.A. Arular
47. Kullrusk Kullrusk
48. Koop Waltz for Koop
49. Beyoncé B’Day
50. Kelis Kelis Was Here
]]> http://dagensskiva.com/2010/01/16/min-teori-om-00-talets-basta-album/feed/ 0 http://dagensskiva.com/2010/01/16/mina-femtio-fran-00-talet/ http://dagensskiva.com/2010/01/16/mina-femtio-fran-00-talet/#comments Fri, 15 Jan 2010 23:00:01 +0000 Maria Gustafsson http://dagensskiva.com/?p=28975

Ju mer jag grävde i skivhögar, backar och hårddiskar gjorde sig musikminnena påminda. Musikhändelser som sammanfattar mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Där låg I Am Trying to Break Your Heart-dokumentären och surade i ett hörn. Minnet av att gå hem från jobbet dagen då Elliott Smith dog dök upp och tvingades bort. Gången jag svimmade av hetta och trängsel på Pusterviks övervåning. Att gråtandes se Tindersticks så där lite på håll på Primavera. Konsertminnen, gången man hamnade på scen och banden man efterfestade med.

Men är det något jag föraktar så är det nostalgi. Hejdå till nollnoll-talet. Min lista gick fort att göra. Jag tycker Gillian Welch var bäst.

1. Gillian Welch Soul Journey (2003)
2. Spiritualized Let It Come Down (2001)
3. M. Ward Transistor Radio (2005)
4. Wilco Sky Blue Sky (2007)
5. Calexico Feast of Wire (2003)
6. Gillian Welch Time (the Revelator) (2001)
7. Magnolia Electric Co Fading Trails (2006)
8. Josh Rouse Under Cold Blue Stars (2002)
9. Thurston Moore Trees Outside the Academy (2007)
10. Yo La Tengo And Then Nothing Turned Itself Inside Out (2000)




11. Wilco Yankee Hotel Foxtrot (2002)
12. Herman Düne Mas Cambios (2002)
13. Clem Snide Ghost of Fashion (2001)
14. Elliott Smith Figure 8 (2000)
15. Iron & Wine The Creek Drank the Cradle (2002)
16. Feist Let It Die (2004)
17. Yo La Tengo Summer Sun (2003)
18. The Shins Wincing the Night Away (2007)
19. Julie Doiron Goodnight Nobody (2004)
20. Bonnie ‘Prince’ Billy Ease Down the Road (2000)




21. Ed Harcourt Here Be Monsters (2001)
22. Band of Horses Everything All the Time (2006)
23. Björn Olsson Kräftan (2001)
24. Andrew Bird Armchair Apocrypha (2007)
25. Fireside Elite (2000)
26. Jolie Holland Catalpa (2003)
27. The Bear Quartet Angry Brigade (2003)
28. Fleet Foxes Fleet Foxes (2008)
29. Håkan Hellström Känn Ingen Sorg för mig Göteborg (2000)
30. Grandaddy The Sopthware Slump (2000)




31. Calexico Carried to Dust (2008)
32. Merz Loveheart (2005)
33. The Good, The Bad & The Queen The Good, The Bad & The Queen (2007)
34. Bill Callahan Sometimes I Wish We Were An Eagle (2009)
35. Jason Lytle Yours Truly the Commuter (2009)
36. David Sandström Om ingenting händer innan imorgon så kommer jag (2001)
37. Ryan Adams Heartbreaker (2000)
38. Rosie Thomas When We Were Small (2002)
39. Bright Eyes Fevers & Mirrors (2000)
40. Belle & Sebastian Fold Your Hands Child You Walk Like a Peasant (2000)




41. Neil Young Silver & Gold (2000)
42. Midlake The Trials of Van Occupanther (2006)
43. Gorky’s Zygotic Mynci Sleep/Holiday (2003)
44. Seabear The Ghost That Carried Us Away (2007)
45. The Strokes Is This Is (2001)
46. The Elected Sun, Sun, Sun (2006)
47. Final Fantasy Has a Good Home (2005)
48. Headlights Kill Them With Kindness (2006)
49. Dr. Dog Fate (2008)
50. U.N.P.O.C. Fifth Column (2003)
]]> http://dagensskiva.com/2010/01/16/mina-femtio-fran-00-talet/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2010/01/12/vinnarna-i-besokaromrostningen-2009/ http://dagensskiva.com/2010/01/12/vinnarna-i-besokaromrostningen-2009/#comments Tue, 12 Jan 2010 22:19:52 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=28926 Vinnarna i besökaromröstningen för 2009 är nu klara.

Vinnaren av förstapriset, som är en trevlig kompott av skivor från det gångna året, är Malin Svensson. Andra- och tredjepris går till Henrik Algestam och Magnus Herbertsson, även där några skivor från 2009.

Stort grattis till vinnarna och ett stort tack till alla som röstade!

]]> http://dagensskiva.com/2010/01/12/vinnarna-i-besokaromrostningen-2009/feed/ 1 http://dagensskiva.com/2010/01/10/era-basta-skivor-2009/ http://dagensskiva.com/2010/01/10/era-basta-skivor-2009/#comments Sat, 09 Jan 2010 23:00:37 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=28775
1. Freddie Wadling The Dark Flower/Den mörka blomman

   Tvetydigheten i att vara artistsveriges mest ljusskygga personlighet och samtidigt en av de mest älskade artisterna är långt från självvald, men likafullt ett faktum. – Jonas Appelqvist

2. Fever Ray Fever Ray

   Ingen kan som Karin. Känns som ett naturligt steg efter Silent Shout. Tills skivan släpps ordentligt tänker jag knarka mp3-filerna. – Dixit

3. Thåström Kärlek är för dom

   Underbar skiva, förstår inte varför inte denna fanns på redaktionens mest lyssnade.. men men, härlig härlig! – Dragonteeth

4. Animal Collective Merriweather Post Pavillion

   Lite för lite galenskap och oväntade grejer på den här skivan, men melodierna är ju finfina. – Henrik

5. Kent Röd

   Är det bara jag som får Roy Andersson vibbar från plattan?
   Speciellt första spåret och en del text-rader känns väldigt Roy Anderssonskt. Kanske har Roy och Jocke Berg typ samma blick för vår samtid. – Göta-Petter

6. The xx XX

   minimalistisk pop av finaste märke, lutar åt att det här blir årets debutskiva. – antz

7. Girls Album

   så bra! – pravda flyers

8. Grizzly Bear Veckatimest

   Synd att jag inte kan med sångarens röst, för musiken och arrangemangen är ljuvliga. – Wavering Radiant

9. Wilco Wilco (the album)

   Som alltid när Herr Tweedy&Co är i farten, en smula ojämnt men ändå strålande!
   Efter 2 ganska så “vanliga” plattor i rad väntar jag nu med spänning på nästa Wilcoplatta där man säkert tar ut svängarna lite mer (typ “A ghost is Born”), då spelar Wilco i en helt egen division. – J.P.Jones

10. Phoenix Wolfgang Amadeus Phoenix

    Hmm, catchy låt. Kanske vore något detta… – westost

11. Anna Järvinen Man var bland molnen
12. Effenberg Associations
13. Röyksopp Junior
14. Lily Allen It’s not me, it’s you
15. El Perro del Mar Love Is Not Pop
16. The Bear Quartet 89.
17. Mastodon Crack the Skye
18. bob hund Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
19. Jenny Wilson Hardships!
20. Bill Callahan Sometimes I Wish We Were and Eagle
21. [Ingenting] Tomhet idel tomhet
22. Deportees Under the pavement the beach
23. Dropkick Abelay Hotel
24. Kings of Convenience Decleration of Dependence
25. Mattias Alkberg Nerverna
26. Antony & the Johnsons The Crying Light
27. Tom Waits Glitter and Doom
28. Jonathan Johansson En hand i himlen
29. Muse The Resitance
30. M. Ward Hold Time
31. JJ No 2
32. Regina Spektor Far
33. Bat For Lashes Two Suns
34. Neko Case Middle Cyclone
35. Dinosaur Jr Farm
36. Iron & Wine Around the Well
37. Fuck Buttons Tarot Sport
38. Florence and the Machine Lungs
39. Taken By Trees East of Eden
40. The Pains of Being Pure at Heart The Pains of Being Pure at Heart
41. Markus Krunegård Prinsen av Peking
42. Leonard Cohen Live in London
43. Markus Krunegård Lev som en gris, dö som en hund
44. Andrew Bird Noble Beast
45. Richard Hawley Truelove’s Gutter
46. Raekwon Only Built 4 Cuban Linx… Pt. II
47. Yeah Yeah Yeahs It’s Blitz
48. Julian Casablancas Phrazes for the Young
49. Perssons Pack Öster om Heden
50. SKRIET Skriet
]]> http://dagensskiva.com/2010/01/10/era-basta-skivor-2009/feed/ 22 http://dagensskiva.com/2010/01/09/2009-ars-77-basta/ http://dagensskiva.com/2010/01/09/2009-ars-77-basta/#comments Fri, 08 Jan 2010 23:00:30 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=28809
1. Fever Ray Fever Ray
   

   Jag slås av det stora mörkret på Fever Ray:s självbetitlade debutskiva. Men jag är osäker på vad mörkret består av. /…/

   Det långsamma tempot och de mörka malande tonerna. Även om det strös ut rikligt med lättare toner ovanpå anrättningen smakar det sorg. Det smakar uppgivenhet, förlorad kraft. Men även om smaken är kraftlös är musiken som framkallar den stark

2. Q-Tip Kamaal The Abstract
   

   Den omisskänliga rösten är så klart intakt även om han här ofta testar stämbandens förmåga att sjunga snarare än rappa. Jag är sucker för den där rösten och tycker att den funkar minst lika bra när han sjunger.

   Musikaliskt handlar det om fusionjazz med försiktiga stänk av hiphop snarare än hiphop med försiktiga stänk av jazz.

3. The Bear Quartet 89
   

   Malmö, 2009. Efter ett tretton skivor långt samarbete med A West Side Fabrication är det nu Adrian Recordings som tar emot stafettpinnen i och med 89. Detta, som råkar vara Malmöbolagets 89:e släpp, är årets mest emotsedda och infriar precis allt jag någonsin hoppats på. Till stor del lyser den experimentella lustan från Saturday Night och Eternity Now med sin frånvaro och en bred ljudbild av stora trummor, dubbelkaggar, effektpedaler och melodier att dö för träder istället fram. Mattias Alkbergs uttalande tidigt i inspelningsprocessen om att vilja låta som Kate Bushs två första skivor är inte långt från sanningen.

4. Röyksopp Junior

Bergenduon släpper sitt mest gjutna album till dags dato. Med namnkunniga gäster (Karin Dreijer Andersson, Robyn och Lykke Li) nås högre höjder än de nått på föregående skivor. Det är krispigt, färgstarkt och oemotståndligt. Och hittigt så det förslår.

5. Maskinen Boys II Men
   

   Texterna är fyndiga, stundtals väldigt personliga och med snabba flows och välstrukturerade när det gäller rim. Det vill säga på en betydligt högre nivå än en electrogenren som oftast består av repetitiva fraser med effektmixning. Dessutom den fortsatta fascinationen för Portugisiska språket, i det här fallet från Bonde do Role och Marina Gasolina från samma grupp. Skivan innehåller förutom texter en del instrumentala partier, fina slingor och rivig bas.

6. Little Dragon Machine Dreams
   

   Machine Dreams låter som en film där Yukimi Naganos röst springer runt i en retrofuturistisk science fiction-dröm i bjärta färger. Det är ett programmerat rymdäventyr med det analoga synth-80-talet i minneschipet. Helkroppsdräkter och glashjälmar.

7. Mariachi El Bronx El Bronx
   

   Och de gör det fantastiskt, på trovärdigt eget sätt. De fuskar inte, de gör det i och för sig lekfullt, men inte tramsigt. De bryter inte ens mot de textmässiga reglerna där mariachi-band traditionellt sjunger kärlekshymner. Även om det här är utbytt till Despretador. Eller som den hette när de först spelade den live: Gary Glitter.

8. Deportees Under the Pavement – the Beach
   

   Det kan knappast undgått någon som läst intervjuer med bandet senaste tiden att skivan andas ideologi och politiska undertoner och ja, det är alldeles korrekt. Fast aldrig genom de stora gesterna. Alltid på ett subtilt och stilfullt sätt som filtreras genom en popmusik det var längesedan jag hörde från ett svenskt band.

9. Thåström Kärlek är för dom
   

   Det är en fin linje han numera balanserar på. Det är få förunnat att ligga på rätt sida Lundell-träsket. Joakim lyckas. Med den strålande äran ska tilläggas. I och med Skebokvarnsvägen 209 skrevs ett nytt kapitel i Thåströms karriär, det mest utlämnande världen tagit del av. Fram tills nu.

10. Anna Järvinen Man var bland molnen
    

    Det jag funderar över när jag lyssnar på Anna Järvinens andra skiva Man var bland molnen är vad alla manliga svenska artister håller på med? För det enda de verkar duga till är att stå i bakgrunden när briljanta kvinnor tar över helt och hållet.

11. Kongh Shadows of the Shapeless
12. Jason Lytle Yours Truly the Commuter
13. Wilco Wilco (the album)
14. Dundertåget Skaffa ny frisyr
15. Animal Collective Merriweather Post Pavillion
16. Grizzly Bear Veckatimest
17. bob hund Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
18. Alicia Keys The Element of Freedom
19. Bill Callahan Sometimes I Wish We Were an Eagle
20. Fashawn Boy Meets World
21. Empire of the Sun Walking on a Dream
22. Kent Röd
23. Mastodon Crack the Skye
24. Wolves in the Throne Room Black Cascade
25. Prefab Sprout Let’s Change the World With Music
26. Yo La Tengo Popular Songs
27. Maxwell BLACKsummers’night
28. DOOM Born Like This
29. Sonic Youth The Eternal
30. Brother Ali US
31. The Gossip Music for Men
32. Fat Freddy’s Drop Dr. Boondigga & The Big BW
33. Pet Shop Boys Yes
34. Mono Hymns to the Immortal Wind
35. Amerie In Love & War
36. Princeton Cocoon of Love
37. Cam’ron Crime Pays
38. Guadalupe Plata Guadalupe Plata
39. Buried Inside Spoils of Failure
40. Love Olzon Fri från dig
41. David Sylvian Manafon
42. Jonas Kullhammar Quartet The Half Naked Truth 1998-2008
43. Shafiq Husayn Shafig En A-Free-Ka
44. Mayer Hawthorne A Strange Arrangement
45. Samling Go Bang! A Tribute to Arthur Russell
46. N’Dambi Pink Elephant
47. Bat for Lashes Two Suns
48. Rikard Wolff Tango
49. Converge Axe to Fall
50. AC4 AC4
51. The Stoner Hat Music
52. Sha Stimuli My Soul to Keep
53. Delorean Ayrton Senna
54. Lorentz & M. Sakarias Vi mot världen
55. Eyedea and Abilities By the Throat
56. The Flaming Lips Embryonic
57. Skyzoo The Salvation
58. Shrinebuilder Shrinebuilder
59. The Ghost of a Thousand New Hopes, New Demonstrations
60. Chrisette Michele Epiphany
61. Madness The Liberty of Norton Folgate
62. Svarte Greiner Kappe
63. Editors In This Light and on This Evening
64. HEALTH Get Color
65. Elephant Stone The Seven Seas
66. Switchblade Switchblade [2009]
67. Wooden Shjips Dos
68. Above & Beyond presents OceanLab Sirens of the Sea Remixed
69. Sa-Ra Nuclear Evolution: The Age of Love
70. Qwel & Maker So Be It
71. My Dying Bride For Lies I Sire
72. Max Essa Continental Drift
73. Nephew DanmarkDenmark
74. The Horrors Primary Colours
75. Dark Funeral Angelus Exuro Pro Eternus
76. Depeche Mode Sounds of the Universe
77. A Place to Bury Strangers Exploding Head
]]> http://dagensskiva.com/2010/01/09/2009-ars-77-basta/feed/ 9 http://dagensskiva.com/2010/01/04/vinn-skivor-rosta-pa-arets-skiva/ http://dagensskiva.com/2010/01/04/vinn-skivor-rosta-pa-arets-skiva/#comments Mon, 04 Jan 2010 08:58:37 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=28712 Nu har du chansen att vinna ett skivpaket med album från året som gått genom rösta fram årets skiva 2009.

Röstningsformuläret hittar du här.

Om du mot förmodan inte hittar din favoritskiva bland de nominerade skivorna kan du alltid nominera dem i efterhand. Men chansen minskar förstås att den ska få några röster, eftersom ingen får rösta om efter ett första försök.

Röstningen stänger lördag 9 januari kl. 12.00 och listan presenteras på söndag.

]]> http://dagensskiva.com/2010/01/04/vinn-skivor-rosta-pa-arets-skiva/feed/ 1 http://dagensskiva.com/2010/01/02/glom-inte-att-nominera-arets-skiva/ http://dagensskiva.com/2010/01/02/glom-inte-att-nominera-arets-skiva/#comments Sat, 02 Jan 2010 10:51:11 +0000 Maria Gustafsson http://dagensskiva.com/?p=28676 Den 10 januari presenterar vi besökarnas val av 2009 års bästa album. Nominera skivor till omröstningen via den här länken. Nomineringen stänger imorgon kväll och omröstningen startar på måndag. Är du med och röstar har du chans att vinna ett skivpaket med plattor från året.
]]> http://dagensskiva.com/2010/01/02/glom-inte-att-nominera-arets-skiva/feed/ 10 http://dagensskiva.com/2009/12/29/nominera-arets-skiva/ http://dagensskiva.com/2009/12/29/nominera-arets-skiva/#comments Tue, 29 Dec 2009 10:11:10 +0000 Maria Gustafsson http://dagensskiva.com/?p=28614 Tidigare års vinnare heter Hagnesta Hill, Marshall Mathers LP, Is This It, Det är så jag säger det, Blood Panic, When I Said I Wanted To Be Your Dog, I Am a Bird Now, Silent Shout, Neon Bible och Fleet Foxes.

Den 9 januari presenterar vi besökarnas val av 2009 års bästa album. Nominera skivor till omröstningen via den här länken. Du har till och med söndag den 3 januari på dig.

]]> http://dagensskiva.com/2009/12/29/nominera-arets-skiva/feed/ 0 http://dagensskiva.com/2009/12/26/samling-elva-asbra-latar-2009/ http://dagensskiva.com/2009/12/26/samling-elva-asbra-latar-2009/#comments Fri, 25 Dec 2009 23:00:56 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=28508 The Bear Quartet Millions
I 2009 års digra skivskörd stack The Bear Quartets 89 ut och första singeln, Millions, höjde på flera ögonbryn. Dels på grund av en omedelbar hitpotential från ett band som betackar sig från galor, rotationslistor, försäljningssiffror och dels för att den tog ännu ett steg i en riktning ingen kunde ana. Dess storhet blev än mer uppenbar när remixerna, de första någonsin i bandets historia, dök upp signerade bl.a. The Skull Defekts och Andreas Tilliander.
(Jonas Appelqvist)

Maskinen Aldrig vart i Malmö
Mitt år har varit väldigt präglat av Malmö. Från vår till höst har jag satt mig på tåget för färd ned mot Möllans stad. Sen när det precis var färdigt slog Maskinen till med årets låt. Eller åtminstone den låt som satt sig hårdast på min hjärna.
(Kal Ström)

Miley Cyrus Party In The U.S.A.

Det händer inte ofta, men det händer. Otippade låtar sätter sig som berget. Party In The U.S.A. är otippad, men faktiskt en grym tuggummipoplåt som svänger ordentligt! Om Miley Cyrus någon dag kommer stå självständig och vara fri från stämpeln som en töntig disneyprodukt så är den här låten första steget dit. Den är bra på riktigt! Okej, kanske inte årets allra bästa egentligen, men kom igen – visst är det roligare att jag väljer en låt med Miley Cyrus än typ Empire State of Mind?
(Karin Lillbroända)

Yeasayer Tightrope
Yeasayer använder enkla grepp på Tightrope. Det finns inte en människa som tagit sånglektioner som inte kan tycka om låten. Den är som en skalövning med schysst komp. Det vill säga allt man behöver på en road trip, vid makeupspegeln eller med fötterna dinglande från köksfönstret.
(Maria Gustafsson)

Animal Collective Brother Sport
I år har jag förstått storheten med The Wire, serien om livet på gatan och i maktcentrumen i Baltimore där ingen är ensidigt ond eller god, där vissa ger sitt liv för ett gott syfte och andra profiterar på andras olycka. Serien är genial, nyskapande, episk och narrativ på ett sätt som också kan beskriva ett band från samma stad. Bandets åttonde album släpptes i år och överträffade alla höga förväntningar. Stämsången, de repetitiva ljudöversvämningarna och det frenetiska tempot, allt smälter samman i ett album som har så många bra låtar per capita att det är löjligt. Allt fullkomligt exploderar i Brother Sport som knockar mig varje gång.
(Marie Lindström)

Fool’s Gold Surprise Hotel
Jag har haft otaliga månadslånga besattheter vad gäller låtar under året, och det här är en av de sista, som också var ett av mina val för novembers bästa. Surprise Hotel ger mig lite samma känsla som den enda Animal Collective-låt jag gillar på riktigt, Brother Sport. Inte för att de låter speciellt lika, utan för det utdragna, tranceaktiga groovet som bara byggs på, högre, längre, större. Förra året hade jag väldigt lätt att plocka ut EN låt, i år är det omöjligt. Därför blir det en jag har i färskt minne. Men det finns många, många fler.
(Martina Nordman)

Mastodon Crack the Skye
Scott Kelly fortsätter sin vana trogen och gästar Mastodon med lite brölande skönsång. Nu är det ju inte bara Scott Kellys förtjänst som gör titelspåret  från Crack the Skye till en så förbannat bra låt, utan det är detaljrikedomen, blytunga riff, en text som för tankarna åt den yttersta domen och många, många andra saker. En asbra låt helt enkelt.
(Mats Guldbrand)

Faze Action feat. Yam Who? & Mary Moore In the Light of a Miracle
Vilka kritierier som avgjort vilken som blivit årets ”asbra-låt” har varierat. Några gånger har det varit den definitiva låten. Andra gånger en låt som på något sätt bäst sammanfattat mitt musikår. Ibland har det helt enkelt handlat om, tja, en asbra låt just i skrivande stund. Det sistnämnda gäller för 2009-valet, mest därför att Faze Actions version av Arthur Russell-låten ”In the Light of a Miracle” var årets sista riktiga stolvältare i mitt musikmikrokosmos. Samtidigt är det en låt som sammanfattar mitt 2009: dåtidsdisco och nutidshouse i ett sanslöst fantastiskt dansgolvsmöte.
(Ola Andersson)

Busta Rhymes med Mike Epps I’m a Go and Get My
När Busta räknar nummer på ett knarrigt elektroniskt beat låter han både lycklig, avslappnad och självsäker. Bus-a-bus är som vanligt bäst när han inte anstränger sig för att få till en hit och landar på ett knasigt off-beat. Gamle bredkäften kan än. Luvz it.
(Patrik Hamberg)

Maskinen Kärlek vid sista ögonkastet

Fyfan vad sjukt att man kan känna sån passion.
Vi åt och drack och grät och vi skrattade och vi kom ihop.
Som bästa vännen som har tagit det till nästa level.
Där vi bara hoppades men fick se vad som hände!

Maskinen släppte den efterlängtade debuten Boys II Men till slut. Bäst på skivan är Kärlek vid sista ögonkastet och den underbart episka produktion från Mats Norman där Afasi och Frej lägger båda grymma verser. Det är brusten kärlek, hög igenkänningsfaktor och vackra flows med svävande refräng. Inte helt otippat mångas favorit från plattan. Timbuktu har bland annat utnämnt den till årets svenska raplåt i P3 Hiphop. Hatten av.
(Pontus Gustafsson)

Funeral Mist Blessed Curse
När jag ser tillbaka på året står det klart att väldigt mycket har handlat om album snarare än enskilda spår. Det har kommit en hel del bra, men det har varit svårt att plocka ut en enskild låt som får representera 2009. Valet föll till slut på Funeral Mists mäktiga Blessed Curse, en bortåt tolv minuter lång historia. Blessed Curse är smått hypnotisk i sitt malande tempo och där Arioch närmast predikar texten på ett väldigt effektfullt sätt.

If you we’re an angry man on the earth, I’ll be an angry God in heaven

(Tomas Lundström)

Lyssna på 10 av de 11 asbra låtarna i Spotify

Den 11:e får du lyssna på med hjälp av Youtube:


]]> http://dagensskiva.com/2009/12/26/samling-elva-asbra-latar-2009/feed/ 2 http://dagensskiva.com/2009/06/20/halvtidsrapport-hiphop-och-soularet-2009/ http://dagensskiva.com/2009/06/20/halvtidsrapport-hiphop-och-soularet-2009/#comments Sat, 20 Jun 2009 14:06:11 +0000 Patrik Hamberg http://dagensskiva.com/?p=23698 Jag har satt ihop en liten spellista i Spotify med hiphop och soul jag gillat i år. Någon låt är äldre, men det mesta kan stämplas med 2009. En del ja hade velat få med finns inte representerat eftersom Spotify inte har det. Främst handlar det om låtar jag hittat på mixtapes (yU, Diamond District, Blu med flera) eller låtar som formellt sett inte är släppta i Sverige än (och de kanske vi med tanke på IPRED ska skita i att lista).

I spellistan hittar du i alla fall.
Kidkanevil med Blu och Kissey Asplund When I Dig
Daniel Merriweather med Wale Change
Asher Roth Lark on My Go-Kart
Ms. Dezy Dearest Daddy
Jadakiss med Ghostface Killah och Raekwon Cartel Gathering
Rick Ross med Foxy Brown Murder Miami
Busta Rhymes med Mike Epps I’m a Go and Get My
Black Milk och Big Pooh 2 MC
UGK med Sleepy Brown Swishas & Erb
Slim Thug med Devin the Dude I’m Back
Cerebral Vortex & Erik L med Kissey Asplund Hey Cat
Scratch med Damon Albarn och Talib Kweli Too Late
J Dilla med Mos Def och Brand New Heavies Saturday Night (Remix)
Keyshia Cole Beautiful Music
Charlie Wilson Homeless
Anthony Hamilton med Jack Splash och The Love Life Orchestra Please Stay
Beyoncé At Last

Lyssna med Spotify

Kärlek och hat nedan.

]]> http://dagensskiva.com/2009/06/20/halvtidsrapport-hiphop-och-soularet-2009/feed/ 0 http://dagensskiva.com/2009/05/07/redaktionens-vecka-18/ http://dagensskiva.com/2009/05/07/redaktionens-vecka-18/#comments Thu, 07 May 2009 14:45:44 +0000 Patrik Hamberg http://dagensskiva.com/?p=22562 Ja jag vet, vecka 19 är nästan över och förbi. Här kommer ändå resultatet av redaktionens lyssnande som det såg ut under vecka 18. Det är fortfarande så att det är de artister som flest lyssnade på någon gång under veckan som listas.

Lyssna på ett urval med Spotify

1. David Bowie
2. Nas
3. Asher Roth
4. Depeche Mode
5. Håkan Hellström
6. Q-Tip
7. Jay-Z
8. bob hund
9. T.I.
10. Wildbirds & Peacedrums
]]> http://dagensskiva.com/2009/05/07/redaktionens-vecka-18/feed/ 7 http://dagensskiva.com/2009/04/30/fantastiska-latar-200710010/ http://dagensskiva.com/2009/04/30/fantastiska-latar-200710010/#comments Thu, 30 Apr 2009 04:00:28 +0000 Ola Andersson http://dagensskiva.com/?p=22236 Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2007 fortsätter här den tionde och sista delen av det här imponerande mycket försenade projektet. Alltså: 100 låtar från 2007. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

Patrik H håller på med ett parallellt projekt att samla så många som möjligt av de uppräknade låtarna i en Spotify-lista:

Till Patriks Spotifylista

Till sist: ett stort tack till Patrik för hans Spotify-jobbande.

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 10

• Jackie Laws of Attraction
  Jacek Majer är ännu ett producentnamn från forna östblocket. Warzawa, Polen, närmare bestämt. Men ljudmässigt befinner sig Laws of Attraction en halv värld bort, där människorna är vackra, temperaturen alltid är precis rätt och havet är oförskämt och oskyldigt blått. På en matta av guppande rhodesfyllningar läggs ett discofierat housebygge med rötterna i Chic och en ocean av samplingar. Inskjutet i sjuttiotalets paljettregn finns lite analogsyntretro när Jackie sidsteppar sig in i åttiotalets palettöverdoserade sorglöshet.

  Lyssna hos trackitdown.net

• Underworld Beautiful Burnout
  När Underworld släppt album under 2000-talet har det varit rätt långt till den uppmärksamhet från deras tidiga karriär – framförallt i och med deras klassiska och kartomritande Dubnobasswithmyheadman från 1993. Men även om jag inte suttit och hållit andan i väntan på nästa skapelse från Karl och grabbarna (ja, eller ”grabben” nuförtiden), så har jag alltid gillat deras skivor, utan att de för den delen vänt upp och ner på allt jag haft runt om mig. Deras album har också alltid haft en eller ett par låtar som höjt sig en rejäl bit över de övriga. Så även denna gång: Beautiful Burnout. Åtta minuter som kastar in ett rep i det mörkt förflutna och hittar Dirty Epic – Underworlds förmodligen bästa låt, hämtad från just Dubnobasswithmyheadman. I ett mörkt, metallekande sterillandskap står Karl ensam – autistmässande sitt blood on a tissue on the floor of the train, sun goes down, temperature drops / beautiful burnout, beautiful burnout, beautiful burnout / bird / chrome i ett barnsligt försök att hålla verkligheten stången. Vackert, skrämmande och mäktigt i all sin inneslutna känslostorm.

• DJ Mehdi Signatune (Thomas Bangalter Edit)
  Signatune, särskilt i den här versionen, kan på många sätt vara en av 2007 allra mest fantasilösa. För vad är väl Signatune om inte delar av Redroches och Dave Armstrongs 2005-låt Love Has Gone plockade rakt av? Det enda Daft Punk-Thomas sedan gjort är att förlänga den minutlånga versionen på Mehdis Lucky Boy-album. Knappast något av det mest nyskapande som nådde världen 2007. Men trots att exempelvis Survivol (från samma Medhi-album) egentligen är mer intressant är det ändå Signatune som smäller högst. För det briljanta med låten är att DJ Mehdi tog det bästa från Armstrong/Redroche-originalet och spann det runt, runt, runt. När Bangalter sedan tänjde ut den bångstyriga samplingen blev resultatet ett sex minuter långt – och alldeles enastående – bubblande, skrikande och desperat vulkankaos. Den sönderklippta Spiller-remixen var inte långt efter, men nådde inte riktigt ända fram. Alla versionerna var oavsett vilket roligare än den blodfattiga nyinspelning av Love Has Gone som Armstrong och Redroche av någon outgrundlig anledning gav ut 2007.

  (att båda låtarna egentligen snott discogruppen Dynastys Strokin’ för att bygga sina respektive alster har givetvis ingenting med saken att göra)

• Ananda Project feat. Terrance Downs Into the Sunrise
  Chris Brann är en av de pålitligaste leverantörerna av lätt vemodig solnedgångshouse med precis lagom mycket digital sand mellan tårna. Som Ananda Project har det hunnit bli en hel hög musik under tvåtusentalet, men trots att mycket här varit oerhört bra känns det som att inte mycket kan mäta sig med Into the Sunrise. Ananda Project-veteranen Terrance Downs sjunger bättre än han kanske gjort någon gång tidigare och den enastående vackra krocken mellan textens pulserande livseufori och de mörkare skuggor som sipprar fram mellan springorna känns långt ner i magen – på bästa möjliga sätt.

• Full Intention feat. Lee Muddy Baker I Believe in You (Club Vocal Mix)
  När det var dags att sammanställa de bästa låtarna från 2006 fanns det aldrig någon riktig utmanare till Michael Grays enastående Borderline. Och även 2007 är det Michael som gjort en av de allra, allra bästa låtarna – den här gången tillsammans med parhästen Jon Pearn. I Believe in You påminner inte så lite om just Borderline med sin basvärme och sin analoga inramning, med Shelley Poole utbytt mot Lee Muddy Baker vid mikrofonen. Och precis som i Borderline-fallet är det sången – eller bristen på densamma – som är den subtila skillnaden mellan skitbra och totalt överjävla fantastisk. I Believe in You var bra i de sångstrippade versionerna som gjort mest väsen av sig – men det är när Baker får möjlighet att glänsa som låten verkligen kan euroforibubbla loss. Som om det här inte vore nog finns ju sedan också David Morales mix finkänsligt utrustad med ett klassiskt DefMix-piano – men tvingas jag bara välja en är det Michaels och Jons egna vokalmix som letar sig längst in i hjärtat.

  Lyssna hos Traxsource

• Tiësto feat. BT Break My Fall
  Tiësto har, ända sedan jag upptäckte honom i och med remixen av Sarah McLachlans underbara Sweet Surrender en MTV Partyzone-natt, regelbundet gett oss poptrance av allra bästa sort. 2007 var inget undantag när han, vid sidan av ett antal remixer, hann med att ge oss åtminstone tre skitbra alster. Everything med sång av Jes Brieden, Sweet Things med Charlotte Martin och, framförallt, Brian Transeau-samarbetet Break My Fall. Med avstamp på den skuggiga sidan av känslospektrat växer sig Break My Fall allt starkare i och med att de klassiska poptrance-attributen dras med i den allt starkare crescendovågen för att sedan krönas i den fullständigt magiska refrängen som vräker omkull allt i sin väg medan Transeau rider vågtoppen med ett krampaktigt grepp om mikrofonen. Att Brian dessutom har ett efternamn som gjort för att ge röst åt just poptrance gör ju inte saker och ting sämre.

• Roman Salzger & Lifelike Radio ’84 (2007 Original Mix)
  Lifelike har 2007 varit inblandad i en drös mer eller mindre skitbra låtar. Men frågan är om den absolut bästa i samlingen ändå inte kom tillsammans med Roman Salzger i 2007-mixen av Radio ’84. Radio ’84 sammanfattar nog så väl hur det här låter (som att Lifelikes inblandning inte skulle räcka): en ocean av analogt svepande syntvågor. Här kastar sig sekvensierade melodier desperat upp ur vattenkaskaderna för att fånga en bråkdel sekunds luft innan de dras ner i vattenmassorna igen. Lägg samman alla de samplade delarna från Flashdance, inklusive den sorgsna textraden It’s a song that just keeps playing on the radio / and you know I haven’t seen you for awhile som loopas om och om igen, och du har något lika stillsamt, samtidigt storkänsloslaget ensamt, som Donna Summers klassiska On the Radio.

• Illusive Into the Night
  Jag har ingen aning om vad Ross Couch fick i modersmjölken. Eller om det är något i vattnet. Det jag däremot vet att han som Illusive under 2007 radade upp några av årets allra mest livsbubblande housepärlor med hjärtat pulserande av skimrande discoglitter, där So Good förmodligen var den bästa av dem alla. Men Illusive har också en hjärtskärande blå sida, när musiken inte längre är omgiven av de vackra dansgolvsmänniskorna. När ensamheten ekar öronbedövande och neonskimmer leder bort. När Illusive tar klivet från ”fantastisk” till ”magisk”. Med försynta pianomattor och stråkar som dansar med ryggen mot kameran på horisontens tunna linje som kuliss försvinner den manliga och kvinnliga rösten in i natten. Tillsammans hand i hand, men samtidigt en livstid från varandra. Om det sedan är Ross egna klubbmix eller Kid Massive subtila omstöpning som spelas i bakgrunden är mer en fråga om detaljer.

  Lyssna på Into the Night hos Juno

• llusive Make a Difference
  Mer Ross Couch. Mer discofluerad house när den dansar som allra mest stilsäkert. Om So Good är Ross på danshumör och Into the Night Ross med blåtonslins så landar Make a Difference precis mittemellan. Med en basgång och ett driv som dansar hårdare än de flesta och med en den enkla enradstexten you’ll make a difference om och om igen som ett livsbyggande mantra med ett fånigt leende på läpparna samtidigt som solen spränger fram över planetens Jordens skyline. Housepiano? Förstås. Men så bryter några av de vackraste stråkar som fästs digitalt sedan Portisheads Roads igenom och lägger en magknytande sordin över Illusive. När sedan en nyförälskad melodislinga kastar sig in i leken efter fyra minuter exploderar alla känslorna på en och samma gång och spelar på vartenda känsloläge som någonsin registrerats. Dansmusikens ständiga dragkamp mellan det röda och det blå har sällan förpackats lika snyggt och livsnödvändigt som här.

  Lyssna på Make a Difference hos Juno

• Agoria Les Violons Ivres (Super Remix)
  Stråkar och dansmusik brukar för det mesta bli en enastående kombination. Sorgsna, kaxiga, vackra, rytmbärande eller bara ljudkulissigt välutfyllande – stråkar kan man aldrig få tillräckligt mycket av. Levande eller konstgjorda. Men när stråkarna får chans att kliva fram och ställa sig i huvudrollsinnehavarens strålkastare blir det nästan alltid ännu mycket bättre. Som när franske Sébastien Devaud låter ljuden från en stråkkvartett bära fram melodin i Les Violons Ivres. Det som börjar som smygande och minimal tech house får sakta växa med hjälp av stråkarrangemang som skär rakt igenom bottenfrusna hjärtan. Med en digitalhandklappande rorsman gungar sedan Les Violons sakta fram i samma stilla farled som Sebastien Telliers La Ritournelle. När sedan ett piano för en stund släpps in via sceningången för ett kort gästspel är magin ett faktum. Ett av 2007 års allra vackraste, varmaste och vemodigaste musikbidrag i all sin bedrägliga enkelhet.

TIDIGARE DELAR

100 fantastiska låtar 2007 – del 9

100 fantastiska låtar 2007 – del 7

100 fantastiska låtar 2007 – del 6

100 fantastiska låtar 2007 – del 5

100 fantastiska låtar 2007 – del 4

100 fantastiska låtar 2007 – del 3

100 fantastiska låtar 2007 – del 2

100 fantastiska låtar 2007 – del 1

TIDIGARE 100-LISTOR

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2005

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/30/fantastiska-latar-200710010/feed/ 5 http://dagensskiva.com/2009/04/29/fantastiska-latar-20071009/ http://dagensskiva.com/2009/04/29/fantastiska-latar-20071009/#comments Wed, 29 Apr 2009 04:00:55 +0000 Ola Andersson http://dagensskiva.com/?p=22216 Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2007 fortsätter här med del 9 – den näst sista. Alltså: 100 låtar från 2007. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

Patrik H håller på med ett parallellt projekt att samla så många som möjligt av de uppräknade låtarna i en Spotify-lista:

Till Patriks Spotifylista

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 9

• Scibi Sweet Mornings With You
  Scibi inte bara remixar, han gör också egen musik. Som den alldeles genomunderbara hängmatteslöa Sweet Mornings With You. Även om Sweet Mornings With You dök upp på en samling som varken innehöll ”Ibiza” eller ”Chill” i titeln så hade den utan problem kunnat kura sig till ro på valfri samling av just den sorten. Medan natten och dagen desperat kämpar om herraväldet gungar Scibi oberörd fram och tillbaka i sin hängmatta vävd av congas, elpiano, digitala klockspel, anade handklapp och förstås en hela massa stråkar, inte stråkar. Vackert som en kärlekspromenad dagen efter första kvällen.

  Lyssna hos trackitdown.net

• Jerry Ropero The Storm
  Nästan varje dansmusikår är det någon låt av det mer episka slaget som på mer än ett sätt ger ordentliga ringar på vattnet. Kanske bara för att den på ytan framstår som så simpel. Börja småskaligt. Släng in några element. Loopa runt. Släng in några fler ingredienser. Loopa runt. Bygg upp till en smittande och klistrig melodi. Loopa runt. 2007 gjorde Jerry Ropero en av de allra bästa låtarna på just det här receptet. Det som börjar med en förvånansvärt försynt fyrfyra och en småplopspande melodislinga spricker snart ur sin blygsamma bubbla och låter smatterpiskande trancecrescendon och soluppgångsmäktiga melodier ta överhanden. Loopa runt. Loopa runt. Loopa runt. Ungefär hur bra som helst, alltså.

• Karol XVII & MB Valance feat. Paige Central Don’t Forget (Scibi Remix)
  Det kommer nog ta ett tag innan jag kommer att kunna tänka ”house” och ”östblocket” i samma mening utan att samtidigt tänka ”marsch” och ”hockeyfrilla”. Men de senaste åren har det börjat dyka upp fler och fler riktigt bra grejer från främst Ryssland och Baltikum. Och Polen, hemvisten för Karol XVII och MB Valance. Tillsammans med Paige Central skapade de snygg, pianodriven house måttbeställd för valfritt discoglatt dansgolv. Och bland alla versionerna av Don’t Forget var det Scibis som seglade allra längst upp i topp.

  Lyssna hos trackitdown.net

• Paulo Colina Le Voie Le Soleil
  Jag vet egentligen inte varför jag inte gillade 2007 års digitalo-trend mer än jag gjorde. Det var något med basgången som jag inte riktigt kunde bli kompis med. Men sen fanns det förstås alltid undantag. Le Voie Le Soleil var ett av de allra största. Kanske inte de två första minuterna, när vi rullar förbi ett rätt standardmässigt houseintro som sedan får sällskap av en digitalo-basgång. Men sen smyger det sig så sakta in bland högtalarsladdarna. Housepianot. Och när ett trancesmattercrescendo ytterligare någon minut in i framtiden rullar ut röda banan för en fullständig orgie i retrometallhousepianosväng insvept i poptrancesilke och med den där ettriga basgången som vägbana – ja, då är jag förstås alldeles, fullständigt, hopplöst fast.

• LCD Soundsystem North American Scum (Ian St. Laurent’s South Philly Scum Remix)
  Jag vet fortfarande inte var sanningen ligger kring den här versionen av North American Scum. Vad det verkar är det en inofficiell remix. Alternativt en remix som gjordes på uppdrag av LCD Soundsystem men inte godkändes. Oavsett vilket verkar skivbolaget DFA ha blivit skitsura på den gode Ian St. Laurent när den här versionen trots allt dök upp på internet. Förmodligen är det samma människor som jobbar på DFA:s juridiska avdelning som de som jobbar på Warners motsvarighet. Någon kanske borde förklara, med enkla ord, för dem hur internet fungerar. Oavsett hur det förhåller sig med tillkommandet av den här versionen är det precis så här North American Scum borde ha låtit från början. Skitigare, kantigare, skränigare och med en syntbasslinga kaxigare än Zlatan. Rock. På ett bra sätt. Dessutom ler jag varenda gång jag passerar textraderna: ”Oh I don’t know where to begin / we are North Americans / and for those of you who think we’re from England / we’re like… ‘No’”. Klassiskt.

• Hott 22 feat. Jon Thompson Satisfied
  Chris Malinchak och Greg Bahary har de senaste åren under gemensamma fanan Hott 22 de senaste åren blivit en riktig remixkvalitetsstämpel med sina själhouseinsvepta omstöpningar. Men guppande lite i efterdyningarna av remixarbetande har deras egna släpp också blivit mer och mer intressanta. Sorgsna Satisfied är ännu ett tillskott i den samlingen. Ovanpå en pulserande basgång sveps Jon Thompsons röst in i en alldeles underbart mjuk matta av burkade soulstråkar och pärlbandsmelodier. Men den drygt minutlånga remixen är faktiskt ännu ett snäpp vassare. Trots att mycket av värmen skalats bort till förmån för ett metalliskt housepiano – eller kanske just därför – känns den desperata övergivenheten ytterligare några nyanser blåare. Och vackrare.

• Hott 22 feat. The Candy Girl Choir Want You
  Enligt Traxsource är det The Candy Girl Choir som står för rösterna på Want You. Jag vet inte det jag. Det är möjligt att det handlar om någon lite minikör som fått hoppa in och få sina stämmor hiphopsmurfade, men oavsett vilket är det förstås norska Annies bästa låt My Greatest Hit som döljer sig där i bakgrunden. Min gissning är att det är originalet som använts med lite efterarbeten på heliumkanalerna. Men egentligen spelar det absolut ingen roll hur det förhåller sig här. Want You är filtrerad, soulsamplingshouse när den är som allra bäst – med andra ord när Music Sounds Better With You bara är några virtuella kullar bort. Att stråkarna som omärkligt vävs in är andlöst vackra gör förstås inte saker och ting sämre någonstans.

• Lifelike Discomachine (Original Mix)
  Lifelike So Electric (Original Mix)

  Okej. Att Discomaschine de första sekunderna låter ganska exakt som en av Bobby O-remixerna av West End Girls gör förstås inte att jag gillar låten mindre. På samma sätt känns det fullständigt logiskt att Laurent Heinrich började sin musikaliska bana som basist i slutet av åttiotalet i en grupp inspirerad av Cabaret Voltaire, Frankie Goes to Hollywood och Simple Minds. Få andra har de senaste åren lyckats uppdatera det tidiga åttiotalets analogsyntexperimenterande till dags dato. Med ett Metropolis kört genom ett Radio Ga Ga-filter som bakgrundsmotiv flög Lifelike fram på en noga uträknad kurs, som inte bjöd på några större avvikelser varken i form eller till innehåll. Men vad gjorde väl det när de svunna tiderna lät bättre än på länge? Att videon till So Electric dessutom är snyggare än ungefär alla andra det här årtusendet är en trevlig bonus.

• Julien Jabre The Stook
  Det finns låtar som börjar sina liv rätt anspråkslöst i händerna på sin skapare. Uppskattad av en liten skara, älskad av ännu färre. Men så någonstans på vägen springer låten i all sin upprymdhet iväg helt på egen hand i folkmassorna, utan att skaparen har en chans att hinna med. Nästa gång de ses har låten växt till något så mycket större än någonsin sig själv. Julien Jabres Swimming Places var precis en sån. Långt från ett självsäkert och vräkigt ego – snarare det motsatta. I all sin försynta enkelhet guppade Swimming Places inte bara runt i sitt eget lilla hav, utan kom till slut att bli en av riktmärkena i de farvatten som kom att definiera såväl 2005 som 2006. Spelad, älskad, såld, remixad, hyllad, remixad, sönderkramad och remixad några gånger till.

  The Stook har den otacksamma uppgiften som lillasyskon till en betydligt mer känd, äldre familjemedlem. Och på många sätt är de varandras blodsförvanter. Båda är instrumentala, långsamt framåtrullande stycken som tar näring från det som lever mellan det uppenbara – i springorna och nyanserna. Men där Swimming Places var ett barn av sin nybalaeriska tid, med smaken av saltvatten på en soldränkt medelhavsstrand, är The Stook sin generations motsvarighet. Klädd i den digitalhousetrend som sköljde över 2007, med en sequencerifierad basgång som fundament insvept i lite poptranceljud och gammalskolehouse.

  Men där Swimming Places nöjde sig med att guppa omkring på ungefär samma ställe rör sig The Stook målmedvetet framåt. Född i samma bakgatekalla ljudlandskap som Âmes och Tiger Stripes mörkaste själsvrår växer sig The Stook hela tiden starkare i takt med att lager på lager vävs in. Så, efter nästan fem minuter, sprängs så till sist de underjordiska gångarna och ljuset får följa med de sista, underbara minuterna.

TIDIGARE DELAR

100 fantastiska låtar 2007 – del 8

100 fantastiska låtar 2007 – del 7

100 fantastiska låtar 2007 – del 6

100 fantastiska låtar 2007 – del 5

100 fantastiska låtar 2007 – del 4

100 fantastiska låtar 2007 – del 3

100 fantastiska låtar 2007 – del 2

100 fantastiska låtar 2007 – del 1

TIDIGARE 100-LISTOR

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2005

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/29/fantastiska-latar-20071009/feed/ 7 http://dagensskiva.com/2009/04/28/fantastiska-latr-20071008/ http://dagensskiva.com/2009/04/28/fantastiska-latr-20071008/#comments Tue, 28 Apr 2009 04:00:46 +0000 Ola Andersson http://dagensskiva.com/?p=22206 Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2007 fortsätter här med del 8. Alltså: 100 låtar från 2007. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

Patrik H håller på med ett parallellt projekt att samla så många som möjligt av de uppräknade låtarna i en Spotify-lista:

Till Patriks Spotifylista

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 8

• Mirage Lady Operator
  Italians Do It Better framstår allt mer som en av de just nu mest intressanta etiketterna – som ett Il Discotto för tvåtusentalet. Som många andra upptäckte jag dem första gången i och med samlingen After Dark. På den var Mirages Lady Operator en av de allra bästa. Där många andra som gräver guld i det syntanaloga åttiotalets ljudkorridorer står stadigt med ena benet i tvåtusentalets klubbscen. För Mirage är det däremot bara tidresa som gäller. Åttiotalsekande ”synt”trummor, släpande Kraftwerk-slingor, sekvensploppande och en orgie i vocodersång. Så jävla bra, med andra ord.

  Lyssna hos Last FM

• Kris Menace Jupiter
  Tillsammans med Lifelike är Kris Menace förmodligen den främste fackelbäraren av det sönderslagna åttiotalsanaloghousesound som Daft Punk, Alan Braxe och Fred Falke skapat de senaste åren. Kort sagt är det inte någon enorm överraskning som väntar när man snurrar igång något som Kris Menace remixat eller skapat från grunden. Det är ekon från pionjärer som Jean Michel Jarre och Kraftwerk utrullade över högtalarmembransmullrande källarvåningar där filtersäkringarna kopplats bort. Kort sagt, precis det jag inte verkar kunna få tillräckligt mycket av.

• Moony All I Need (T&F vs. Moltosugo Club Mix)
  Monica Bragato har mer eller mindre hunnit bli en stammis i mitt årslistande den här sidan dubbelnollan. Moony har visserligen inte hunnit släppa särskilt många singlar, men kvaliteten på det som dykt upp håller löjligt hög och årslistenödvändig kvalitet. Framförallt när Monica gör gemensam sak med landsmännen i kollektivet T&F vs. Moltosugo. Självklart blir 2007 års All I Need inget undantag. Lite mer digitalohouseig än tidigare Moony-grejer, i linje med en av årets månadenssmaker, men fortfarande med en refräng som knäcker det mesta.

• Kevin Yost & Horace James Meet Me There
  Kevin Yost är en av de där artisterna som jag aldrig egentligen följt särskilt aktivt. Däremot tar jag mig alltid tid att kolla upp allt det som han är inblandad i när jag snubblar över det – och så har det varit ända sedan jag stötte på hans namn på Guidance Recordings utmärkta Hi-Fidelity House Imprint-deep house-serie. Den första av dessa samlingar avrundades av Kevins Natural High och första låten på samma samling – som även var anledningen till att jag överhuvudtaget köpte den – var Larry Heards Theme from Guidance. Det är inte direkt svårt att göra kopplingen Kevin-Larry när jag lyssnar på Meet Me There ett decennium senare. Det kanske snarare är en allmän känsla än det exakta soundet i sig, men det räcker långt. Meet Me There är vacker xylofonhouse med inte så lite Ibiza-vibbar som får vilket minusstreck som helst att kännas avlägset. Vill man ha mer av Kevin Yost och Horace James anno 2007 är det bara att gå vidare med albumet Black Fuse: Movements in Jazz F. Den riktiga höjdpunkten här, vid sidan om Meet Me There stavas Same Old Story.

• DSF Cover Letters (Original Mix)
  Hoppet mellan Aten och den afrikanska savannen verkar inte vara långt – åtminstone inte av Cover Letters att döma. Med jeepen fylld av stråkar och släpet fullt av afrorytmer à la Jerome Sydenham skumpar Cover Letters fram. I en av hyddorna DSF passerar på vägen sitter en man med Jerry Lee Lewis-komplex och, lite otippat, en hammondorgel.

  Lyssna hos DJ Download

• Norman Doray Jetlag (Original Mix)
  När det handlar om instrumentalhouse i det progressiva facket har längden för det mesta betydelse. Visst är det ibland så att tio minuter avskalad instrumentalhouse med begränsad instrumentpalett kan bli precis så tråkigt som det låter med tio minuter avskalad instrumentalhouse med begränsad instrumentpalett för den somnar av hela genren. Men snyggt uppbyggt blir det ju ungefär hur bra som helst. Jetlag är ett skolexempel på hur man ska göra. Långsam uppbyggnad, snygga crescendon, energiladdande break och stråktrappor. Mitt i alltihop håller ett metallpiano riktningen och stämningen. Noirs remix är lite stökigare och kantigare än originalet – och dessutom inte långt efter. Men ska jag bara välja en blir det trots allt originalet som får följa med från 2007 – och det blir dessutom den instrumentala versionen. För även om Lisa Shaw alltid är Lisa Shaw funkar Jetlag bäst utan ord.

• Daishi Dance feat. Chieko Kinbara Moonrise Moonset
  Rätt använt kan en violin vara alldeles, alldeles underbar. Om man dessutom klär den i specialsydda kläder blir resultatet ibland hypnotiskt vackert. Japanska Chieko Kinbara har de senaste åren mutat in sin egen alldeles egna lilla hörna av det musikaliska universumet som den själfulla housemusikens egen violinist. En jobbeskrivning hon är rätt ensam om. När hon dessutom gör gemensam sak med Daishi Dance, den som kanske bättre än någon annan just nu gör världens bästa och mest själfulla amerikanska house som bara japaner kan göra den, ja, då blir det galet bra. Hela tiden på gränsen till att bli så sött att det slår över, men hela tiden med precis lagom mycket bittert vemod för att balansen ska gå rakt in i hjärtat medan månen går sin gilla gång över en kall och mörk himmel.

• Ruff Loaderz Missing You
  Vad får man om man blandar en tredjedel Soul Seekerz, i form av Julian Napolitano, med en del Sheryl Deane, rösten i The Thrillseekers Synaesthesia? Ett jäkla sväng, det är bevisligen det man får. Det italienska housepianot i all ära (italienska housepianon är ju alltid bra), men riktiga stjärnan i Missing You är den studsmullrande basgången. En basgång som inte bara glänser längst fram på scen utan dessutom lyckas balansera på den där omöjligt finmaskiga linjen mellan basgång och drivande melodi. Basgången är så mycket huvudperson att jag faktiskt inte vet om jag föredrar JNP Vocal-mixen, med väldigt mycket Sheryl, eller dub-mixen, med väldigt lite Sheryl, men väldigt mycket studsrullande basgång i förarsätet. Oavsett version, en fullständigt knäckande dansgolvsbomb.

  Lyssna på klipp hos Juno

• Ercola feat. Annie Follow Me
  Hon har ingen brådska, Norges mesta Annie. Hennes debutalbum Anniemal släpptes 2004/2005 och fortfarande finns ingen uppföljare i sikte. Desto bättre då att Annie med lite mer jämna mellanrum dyker upp som gäst hos andra. Som här hos Vikka Erkola. Över en lowriderstudsande V8-basgång visksjunger sig Annie kryssande genom de bloppande ljudkreationer som Ercola kastar efter henne. Inte långt efter kommer så Lifelikes ommålning när storstadshetsen lämnas utanför och vi istället öppnar ögonen till en värld av högkoncentrerade pastellfärger. När hon dessutom lånar en textrad från Love Don’t Live Here Anymore blir jag lite extra glad.

• Markus Masuhr Magdalena (Scibi Remix)
  Få instrument, om något, säger nedgånget sjaskig, grå, övergiven, regndränkt, spritstinkande storstadsbakgatevärld som en ensamt ekande saxofon. Framförallt om den förses med ett litet lätt betongstudsat eko och placeras en bit bak i ljudbilden. Då spelas generationer av filmklipp upp för ögonen. Magdalena i sin originalversion låter lite åt samma håll. Fast den techstrippade känslokallheten där för snarast tankarna till en anonym framtidsmegapol med soma på tapp – men en framtidsvärld som uppenbarligen fortfarande har plats för en solokvidande saxofon. Men så ruskar Scibi om Magdalena så att de digitala bitarna yr. Ut med det kalla, in med värme och sväng. Låt en latinolössläppt blåssektion komma in och bokstavligen talat sätta färg på festen, tillsammans med sin piano-parhäst och en funkig basgång. Kort sagt är det enda som finns kvar av Magdalena är… saxofonen. Lika plågad och ekande. Men med sina nya vänner blir saxofonen här både sanslöst vemodig och fånigt nykär. En förälskelse som man vill uppleva om och om igen.

  Lyssna hos Phattsounds

TIDIGARE DELAR

100 fantastiska låtar 2007 – del 7

100 fantastiska låtar 2007 – del 6

100 fantastiska låtar 2007 – del 5

100 fantastiska låtar 2007 – del 4

100 fantastiska låtar 2007 – del 3

100 fantastiska låtar 2007 – del 2

100 fantastiska låtar 2007 – del 1

TIDIGARE 100-LISTOR

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2005

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/28/fantastiska-latr-20071008/feed/ 0 http://dagensskiva.com/2009/04/27/fantastiska-latar-20071007/ http://dagensskiva.com/2009/04/27/fantastiska-latar-20071007/#comments Mon, 27 Apr 2009 04:00:36 +0000 Ola Andersson http://dagensskiva.com/?p=22178 Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2007 fortsätter här med del 7. Alltså: 100 låtar från 2007. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

Patrik H håller på med ett parallellt projekt att samla så många som möjligt av de uppräknade låtarna i en Spotify-lista.

Till Patriks Spotify-lista

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 7

• Ultra DJ’s feat. TQ The Music (Montoja Remix)
  Många av de där låtarna man samlar på sig i ”omistliga”-pärmen är kärlek vid första ögonkastet. Andra behöver lite längre tid på sig – blyga blickar som på ytan passerar förbi som utan eftertanke, men som dröjer sig kvar fastlåsta i varandra längre och längre ju mer tiden går. Men sedan finns det de där som man återkommer till gång på gång utan att kunna förklara riktigt varför. Som i sig kanske inte är så speciella, men som ändå lyckas klistra sig fast och dyka upp i spellistor gång på gång. Montojas remix av The Music är precis en sådan. Egentligen house av ganska standardiserat snitt, men med en refräng och små detaljer (som det retsamma flörtandet mellan pianot och saxen) som klistrar sig fast. Samtidigt har ju Ultra DJ’s redan satt fingret på vad det handlar om. It must be the music. Ingen anledning att krångla till det mer än så.

  Lyssna hos Imeem

• Eric Kupper feat. Belle Touch (Original Mix)
  Det finns de där namnen som gör att jag nästan släpper allt vid en chans att höra något nytt som de har gjort. Eric Kupper är, ända sedan The Whistle Song och hans fantastiska remixarbeten i skarven mellan åttio- och nittotal, ett sådant namn. Och till skillnad från många andra i nämnda kategori, som en gång i tiden skapade magi men som ganska länge i bästa fall är mediokra, fortsätter Kupper att släppa ifrån sig överjävla mästerverk med jämna mellanrum. När han slog sig ihop med Belle Erskine var det dags igen. Tillsammans har de två skapat en varmt känslosvallande housepromenad längs med livets solnedgångssvala sida med virtuella stråkar som allé och en digitalbasgång som kartritare.

• Pete Dafeet Lungs (Original Mix)
  När Youssou N’Dour och Neneh Cherry 1994 gjorde gemensam sak i / Seconds blev resultatet inte bara en av nittiotalets bästa låtar, det blev dessutom den så här långt kanske bästa uppvisningen i sublimt scratchande. Inte för att det inte funnits andra som inte bara nöjt sig med att använda scratchandet på fler sätt än det (visserligen alltid lika bra) grovhuggna, men uppvisningen i 7 Seconds klättrade upp till en egen nivå. En nivå som ingen egentligen varit i närheten av ens idag. Det Pete Dafeet gör i Lungs är visserligen inte en prestation i 7 Seconds-klass, men det är ändå en uppvisning det handlar om även här. En uppvisning i återhållsamt acid-knorrande. Tillsammans med ett metallpiano, ackordslaget med det försiktigaste handlag, och stråkar så lövtunna att de nästan upplöses i morgonbrisen tänder Lungs dagens första strimma ljus.

• Gregor Tresher A Thousand Nights
  Vissa saker är lite mer förvirrade än andra. Som varför Gregor Trescher droppat ett ”c” i artistnamnet. Inte det mest anonyma tilltaget i en genre som mer ofta än inte döljer sig bakom djurkostymer och obskyra förkortningar. Förmodligen har det något att göra med den anglosaxiska världen och dess ovilja att handskas med andra språk än sitt eget. Men oavsett tappade c:n släppte Gregor ett helt okej album 2007. Men så fanns det saker och ting som höjde sig rejält över resten av materialet. Titelspåret mer än något av de övriga spåren. Med sin försynta start omgiven av en studsande digitalbaskagge och en retsam melodi växte A Thousand Nights buren på sin basgång och jetmotorcrescerande minimalhi-hat till att bli ett enastående monotonmelodimoster som ångvältade allt motstånd mellan Tyskland 2007 och Detroit 1987.

• Arno Cost & Arias Magenta
  Var får man om man tar åttiotalet som det låter när det släpats in i tvåtusentalet av retroriddare som Fred Falke och Lifelike och vrider upp alla reglage några snäpp? Magenta ligger förmodligen inte långt borta. Med samma grundrecept som nämnda herrar piskar Vadim Constentin och Julien Arias på sina ljudbanker till dess att digitalt desperata skrik studsar mellan de obarmhärtiga trummorna och de ylande syntslingorna som båda kämpar för att överrösta den filtrerade tsunami som gör sitt bästa i att dränka dem alla.

• DJ Gregory You Are My Friend (Main Mix)
  Discolaserskjutande är hela grejen. Det är ju inget nytt, men ändå. Även det bästa blir snäppet ännu bättre med lite bwoooooi-laserskjutarljud instoppade i mixen. Det har Grégory Darsa fattat och bjuder i You Are My Friend på just det. Ja, inte bara det. Vi får nästan nio minuter fantastiskt monoton melodihouse som bara växer och växer och växer. När sedan Paul Shapiros ande svävar in i studion och börjar spela lite och otroligt vacker låtsastvärflöjt, ja, då finns det inte längre någon som helst antydelse till invändning. 2007 års Big Love? Ja, förmodligen. Och det är ett betyg så högt att det är löjligt.

• Julian Jeweil Air Conditionné
  Jag vet inte om ”digitalskrap” blivit en helt igenom vedertagen musikalisk beskrivningsterm än, men den är förmodligen den term som bäst beskriver hur Air Conditionné låter. Apparats och Ellen Allien gemensamma Orchestra of Bubbles ligger inte särskilt långt borta när de postrockistiska ljudväggarna börjar torna upp sig hotande mot horisonten. När Sébastien Léger tar sig an originalet börjar det hända lite mer här och där, men originalversionens monotont böljande byggprojekt rakt ner i tech housens mest progressiva innerkammare är den som till sist ändå målar de mest konstrastrika scenerna.

• Underground Ministries feat. Kenny Bobien I Shall Not Be Moved (Stand Still) (DJ Memê Classic Vocal Mix 2007)
  Det har hunnit gå snart 10 år sedan Underground Ministries och Kenny Bobien levererade sin gemensamma predikan första gången. En kyrka, på ungefär alla sätt som går. När sedan DJ Même går in med sin egen handpåläggning blir resultatet förstås inte sämre. House, religion, Blaze-piano, Bernard Edwards-bas, handklapp, call and response och lilaklädd kör. Och Kenny. Stand still! STAND STILL! Stay right there! STAY RIGHT THERE! Hold on! HOLD ON! Don’t let go! DON’T LET GO! Gospelhouse som den ska vara.

• Logistics Safe By My Side
  När Matt Gresham släppte sin fullängdsdebut som Logistics blev resultatet en egentligen omöjlig dubbel-cd-historia. Men resultatet blev långt över vad man hade kunnat hoppas på när drum’n'bass får rumstera fritt så länge, med musik som i sina bästa stunder var bland det bästa genren spottat ut. Det blev ingen uppföljare under 2007 – istället blev det en Logistics-del i Hospital Records retrospektiva ”Medical History”-serie. Och även om samlingen inte kunde mäta sig med Now More Than Ever fanns det godbitar att plocka även här. Bäst av den alla var blåmodiga Safe By My Side som är precis allt det som Hospitals ”fast soul music” förtjänar att vara. Att det här mycket väl kan vara en låt som daterar längre bak än 2007 spelar ingen roll just nu.

• NY-Lon feat. Kate Smith When You Love Someone (Lifelike Mix)
  Om Kate Smiths röst känns bekant kan du har hört henne i Soul Seekerz-samarbetet Party for the Weekend. Men även bakom namnet NY-Lon döljer sig kändisar: Lewis Dene och framförallt Davidson Ospina. Släng in Lifelike i mixen och resultatet, tillika bästa versionen av låten, blir helt oemotståndligt. Jag vet inte om Lifelike har något otalt med Kate Smith, eftersom hennes röst bantats ned till ett minimum. Å andra sidan är det här faktiskt helt rätt tänkt, eftersom det i övriga versioner börjar blinka stora, röda Zombie-varningslampor. Här: strippat på elgitarrer och irländska ekon, blir When You Love Someone sanslöst snygg och vacker. Och dessutom: varför nöja oss med bara en Pet Shop Boys-referens när vi pratar Lifelike? För vad är väl basgången här om inte hämtad från It’s Alright?
  Lyssna hos DJ Download

TIDIGARE DELAR

100 fantastiska låtar 2007 – del 6

100 fantastiska låtar 2007 – del 5

100 fantastiska låtar 2007 – del 4

100 fantastiska låtar 2007 – del 3

100 fantastiska låtar 2007 – del 2

100 fantastiska låtar 2007 – del 1

TIDIGARE 100-LISTOR

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2005

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/27/fantastiska-latar-20071007/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2009/04/26/fantastiska-latar-20071006/ http://dagensskiva.com/2009/04/26/fantastiska-latar-20071006/#comments Sun, 26 Apr 2009 10:00:04 +0000 Ola Andersson http://dagensskiva.com/?p=22165 Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2007 fortsätter här med del 6. Alltså: 100 låtar från 2007. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

Patrik H håller på med ett parallellt projekt att samla så många som möjligt av de uppräknade låtarna i en Spotify-lista.

Till Patriks Spotify-lista

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 6

• Todd Terry Allstars feat. Tara McDonald Get Down (Kenny Dope Mix)
  Vid det här laget känns det som att Todd Terry funnits i musikvärlden hur länge som helst, ända sedan Bango (To the Batmobile Let’s Go)-tiden. Nästan lika länge har Kenny Dope funnits med i min bild. När de båda gör gemensam sak är det mer eller mindre krav på att resultatet ska bli skitbra. Get Down lever mer än väl upp till de förväntningarna. Med Tara McDonalds sång och med plastblås utrullat ovanpå ett socialfobiskt piano hamnar slutsumman inte långt ifrån The Bucketheads.

• Tiger Stripes & Jerome Sydenham F12
  Jerome Sydenham och svenske Tiger Stripes har tidigare visat sig vara en lyckad kombination. De båda musikskaparnas fallenhet för det minimalistiska och mörkt suggestiva i kontrasterande möte med exploderande soluppgångsstråkar får full frihet när de gör gemensam sak i studion. F12 är inget undantag. Originalversionen rullar i tre minuter på i ett dimdränkt skugglandskap där bara konturerna kan anas mot horisontens ljusare bakgrund. Sedan slår stråkarna hål natthimlen och F12 reser sig upp likt en gigant i lilleputtland. Hideo Kobayashis remix lägger i en växel till och knuffar alltihop några strålkastarblinkningar närmare dansgolvet. Vilken version som tar hem slutsegern beror på väder, vind och dagsform.

• Carnival Not Over Yet (Jerry Ropero Remix)
  Hur skulle det låta om syskonen Dreijer valt att göra oljefatsdoftande solskenshouse? Det är inte omöjligt att resultatet skulle ha kunnat bli ungefär så här. The Knifes Pass It On tar omvägen via Tyskland, Spanien och Italien innan den till slut finner sig tillrätta i sin nya kostym med filtrerad basgång, spattigt studsande melodi, livsdansande stråkväggar och en artificiell hi-hat som lånad från Freeez IOU.

• Tracey Thorn Grand Canyon (Ada Vocal)
  Traceys andra soloskiva hade väl en rätt bra bit kvar till förväntningarna. Visst. Nu var förväntningarna nog för att knäcka i princip vilken skiva som helst – vi talar ju trots allt om Tracey Thorn här – men att hon skulle trilla ner i da-dun-da-dun-träsken var en rejäl besvikelse. Visserligen kommersiellt helt rätt tänkt, en trend är trots allt en trend är trots allt en trend, men musikaliskt rätt tråkigt med sin bitvis alldeles för tungfotade electropop. Men bortom albumet dök det upp godbitar, som tur var. Varför Pet Shop Boys-covern King’s Cross, i original eller i Hot Chip-mixen, inte fick följa med in på skivan är ett mysterium, liksom att Adas mixar inte fick större kommersiell spridning. Det Ada lyckades med var det som både Dirty South och King Unique misslyckades med: nämligen att på riktigt göra Grand Canyon till Traceys låt. Sorgset, stillsamt, storslaget och sanslöst vackert.

• Pedro Madeira Long Shadows (Christian Prommer Remix)
  Tretton minuter är långt om vi pratar populärmusik. Väldigt långt. Även om dansmusikvärlden alltid haft ett gott öga till allt som drar iväg åt en sju-åtta-nio minuter verkar det ändå finnas någon spärr mot att trilla över tvåsiffrighetens gräns. Till och med när vi pratar om musik som bygger på långsamt stämningsbyggande är tretton minuter rätt länge. Men det hindrar inte Christian Prommer från att dra ut Long Shadows till tretton och en halv minut – och här gäller definitivt tumregeln att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. I sisådär sju och en halv minut händer inte särskilt mycket alls. Men så stannar allt till och börjar om från början igen. Fast den här gången i en betydligt mer melodisk insvepning, för att till sist krypa ihop igen, in i sig själv.

  Lyssna hos DJ Download

• Mango Lollipop Girl (Original Mix)
  Mango Kayra (Solitary Remix)
  Mango Kisses (Arthur Deep Remix)

  Ett av de riktigt intressanta nya namnen jag stötte på 2007 kom från den andra sidan av den gamla muren. Jag som växte upp där ett delat Europa och en mur tvärs igenom en av Europas största städer har fortfarande svårt att släppa bilden av det gamla Öst, trots att det i år är prick 20 år sedan muren rämnade. Men jag börjar så sakteliga kliva in i tvåtusentalet även här, mycket tack vare Алексей Голованов (eller Alexey Golovanov för oss här hemma). Som Mango kom ett antal galet bra deep/tech house-produktioner – och även lyckade remixer. Det de alla har gemensamt är att de, förutom sina fantastiska melodier, också svävar omkring i ett drömskimmer målar över alla de vassaste kanterna när de dyker ner i housens allra mest känsloihopkurade boningar. Det de också alla har gemensamt är att i princip varenda en av Mangos 2007-låtar, inklusive alla remixer, egentligen platsar i den här listan.

  Lyssna på Lollipop Girl och Kisses hos Juno

• Cloudskippers feat. Shena The Real Thing (Michael D’Souza Big String Mix)
  Vill man hitta ungefär alla ingredienser som kan få mig att gå igång på dansmusik kan man göra det enkelt för sig genom att dra igång Michael D’Souzas remix av The Real Thing. Piano? Check. Burkiga stråkar? Check. Discopompöst? Check. Varmmullrande basgång? Check. Stor röst? Check. Break och crescendon? Check. Musik som får hela världen att dans ända tillbaka till Bobbi & Steves discohousegenredefinierande Garage City-samling.

  Lyssna hos deejay.de

• Alexander Robotnick In a Positive Mood
  Om man vill försöka hitta en enda låt som blev startskottet på italo disco som den kom att formera sig själv under större delen av åttiotalet är Alexander Robotnicks Problèmes D’Amour från 1983 förmodligen den allra hetaste kandidaten. Men en smått odödlig klassiker gör som bekant inte alltid en livstidskarriär. När Robotnick 2007 släppte sitt My La(te)st Album var det inget som gjorde några större intryck på den församlade musikvärlden. Men även om det inte var rakt igenom ett mästerverk fanns där låtar väl värda att uppmärksamma. Bäst av dem alla var In a Positive Mood. Att Robotnick dyker upp igen precis när italoretrotrenden spred sig som en löpeld över västvärlden var säkerligen ingen slump, men den som väntar sig en italofest kommer inte hitta det här. In a Positive Mood är snarare house i det electroacid-fack som också haft glansdagar de senaste åren. Men så finns här också trancesvepningar och en Derrick May-skramlande hi-hat som överbygge till 303:ans kommenderande. Inte en ny, genredanande klassiker, men väl en av de bästa låtarna som 2007 gav oss.

  Lyssna hos trackitdown.net

TIDIGARE DELAR

100 fantastiska låtar 2007 – del 5

100 fantastiska låtar 2007 – del 4

100 fantastiska låtar 2007 – del 3

100 fantastiska låtar 2007 – del 2

100 fantastiska låtar 2007 – del 1

TIDIGARE 100-LISTOR

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2005

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/26/fantastiska-latar-20071006/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2009/04/25/fantastiska-latar-20071005/ http://dagensskiva.com/2009/04/25/fantastiska-latar-20071005/#comments Sat, 25 Apr 2009 10:00:26 +0000 Ola Andersson http://dagensskiva.com/?p=22139 Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2007 fortsätter här med del 5. Alltså: 100 låtar från 2007. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

Patrik H håller på med ett parallellt projekt att samla så många som möjligt av de uppräknade låtarna i en Spotify-lista som du hittar här.

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 5

• Glass Candy Computer Love
  När Glass Candy skulle ta sig an Kraftwerks mästerliga original blev angreppssättet detsamma som när etikettkollegorna Chromatics gjorde sin Kate Bush-cover. En musikalisk inramning som spelades in på en portabel studio precis lagom lite att få plats under sängen. Även om Glass Candys cover låter snäppet mer proffsig än Chromatics är det alltjämt charm som är det stora riktmärket. Det, och det faktum att Computer Love faktiskt blir lite mindre robotlik i den mjukare inramningen, utan att för den delen tappa alltför mycket av originalets precisa skärpa.

• DJ Wady & Junatik – I Want You
  När DJ Wady och Junatik gör gemensam sak i I Want You blir resultatet klistrigt effektivt sväng av rätt klassiskt discohousesnitt. Nu behöver det inte betyda något dåligt – tvärtom är det precis mitt i prick. Originalversionen byggs på ett klankande piano, digitalobasgång, en loopad vokalsampling och inskjutna smattercrescendon. När stabila remixmaskinen Hott 22 sedan lägger sin hand vid låten blir det mer av alla mjuka insvepningar – och dessutom lite mer instoppade samplingar. Humör, väderlek och vanlig bonnslump avgör vilken version som snurras helst.

• Sanny X feat. Tina Charles Higher (Davide Loi Funky House Remix)
  1986 gjorde Sanny X en remix av Tina Charles smått klassiska discosignatur I Love to Love och gav Tinas avsvalnade karriär en vitamininjektion. Tjugo år senare gjorde han om samma sak när han bjöd in Tina att sjunga på Higher. När Davide Loi sedan satte tänderna i låten blev resultatet en lagom filtrerat och stråksprejad discofest värdig en discoera.

• Faze Action In the Trees (Jerome Sydenham & Tiger Stripes Club Mix)
  Det är inte bara som producenter och musikskapare som Jerome Sydenham och Tiger Stripes trivs bra ihop. Även som remixare och musikomskapare lägger de med varsamt handlag sin omisskännliga signatur under originalversionernas idéförklaringar och ger dem för det mesta en mer dystopiskt mörk och samtidigt livsbejakande ljusare fasad. I Faze Actions In the Trees betyder det här en sockerfédansande duett mellan å ena sidan en avskalat plockad afrikagitarr och å andra sidan en eldflugesnurrande och vågväggsväxande kaskad av stråkar.

• Eddie Thoneick feat. Bonse Together As One (Vocal Mix)
  När jag listade 2006 års motsvarighet till den här listan var Eddie Thoneick och Bonse med båda två. Och de dök dessutom, precis som här, upp i samma låt. Och jag har fortfarande ingen riktig koll på vem Bonse egentligen är. Nu spelar det i och för sig ingen roll – vem nu Bonse är gör han en finemanginsats även den här gången. Men desto viktigare är förstås allt som får rama in Bonse röst. Inte lika mycket grannsämjefilter den här gången, men desto mer storgesthouse som hela tiden svajar på big beatens tunna röda linje. Ja, och så är det förstås ett sönderhamrat housepiano som har på sig ledartröjan och då vet vi att det blir skitbra.

• King Unique Yohkoh
  Det tar en dryg minut av sju innan det börjar hända saker i Yohkoh. Inte en evighet, men tillräckligt för att man ska hinna avfärda och gå vidare. King Uniques housebygge, med arbetsmaterial direktimporterat från den Ibiza-progressiva housen, tech house och vågskvättande instrumentaltrance är musik som tar tid på sig växa färdigt. Med pincett och förstoringsglas vävs trådarna varsamt samman till en helhet som är lika vacker som ensam.

• Butch On the Line (Original Mix)
  När jag räknade upp 100 låtar från 2006 var Anthony Rothers elakt uppiskande maskingospelepos Father en av dessa. När Bülent Gürler (ett av de tillfällen då jag kan förstås att man vill ha ett mer lättsmält alias) släpper löst sitt Butch-alter ego i On the Line får vi i princip en Father del två. Åtta minuter av bottenknorrande och marschpumpande nyelectro. Det börjar förrädiskt ploppande, till och med med några sekunders gästspel från ett otippat digitalt klockspel, innan mörkret tornar upp sig när det försöker kämpa sig fram genom alldeles för smalbandiga högtalarledningar. När On the Line når sina instoppade vågtoppar är det en stereofonisk kamp mellan postrockistiska kompaktväggar och hetsande rytmer på gränsen till ett ljudsammanbrott.

• Dave Lee Latronica
  The Many Faces of Joey Negro var titeln på en samling som försökte samla bredden hos Dave Lee på två cd-skivor. Även om den här bredden kanske inte spänner mellan några extremer finns här ändå tre ganska tydliga ansiktsuttryck, beroende på vilket musikhumör Dave är på. Dels finns det klubbhousediscomaskinella, som är det mesta av Joeys remixer och egna låtar, dels finns det livediscovibbande, som när musik skapar musik som The Sunburst Band och dels finns den något mer experimentellt introverta och techhouseacidnosande sidan, som brukar dölja sig bakom alter egon som Akabu. När det blev dags att släppa Latronica fick två av de här sidorna följa med in i datorn – och gjorde att en och samma låt, skapad och remixad av samma människa, fick rätt olika kostymer uppsydda till sig. I såväl Akabu- som i Joey Negro-mixen börjar saker och ting på ugnefär samma ställe. Det är gammelskolehouse i gränslandet mellan tidig Chicago och acid som bubblar runt mellan högtalarna. Men så beger sig de två olika versionerna iväg åt olika håll. Akabu drar vidare ut vindpinat och betongöde nattlandskap, som ibland mjukas upp av varmt färgade skyltfönster. Med Joey Negro som ledsagare blir det istället expresstaxiresa rakt in på klubbdiscogolvets pumpade färgkaskad med rullande discogitarr och rytmdueller mellan blås och slagverk. Två olika kvällar och två skitbra låtar.

• JD Productions What I Feel (Original Mix)
  Om man tycker att Hed Kandi var som allra bäst när de, via den Back to Love-serie som startade alltihop, nostalgiskt tjurskalligt hade ”1989″ som rundningsmärke är What I Feel en tidsresa i business class. Här har vi det mesta som gömmer sig i den illa hoptråcklade sömmen mellan åttiotalet och nittotalet. Plastigt blås, guppande housepiano, visselpipa, snudd på falskskärande flöjtimitatör, digitala klockspel och en rullande basgång. En bortglömd släkting till Pete Hellers monumentala Big Love. Det enda som verkar saknas är ”Def Mix”-logotypen, men den har nog bara försvunnit i måndagsexemplarshanteringen.

  Lyssna hos Trackitdown

• Lykke Li Little Bit
  En del Robyn och en del Uffie. Ungefär så kändes det första gången jag hörde Little Bit. På ett bra sätt. Med sina sönderslagna trummor, sitt genomgulliga percussion och snygga melodi gav Björn Yttling den perfekta inramningen till Lykke Lis barnvuxna röst. Dessutom var textraden How we move from A to B / it can’t be up to me / cause I don’t know en av årets allra varmaste och mest innerliga.

TIDIGARE DELAR

100 fantastiska låtar 2007 – del 4

100 fantastiska låtar 2007 – del 3

100 fantastiska låtar 2007 – del 2

100 fantastiska låtar 2007 – del 1

TIDIGARE 100-LISTOR

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2005

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/25/fantastiska-latar-20071005/feed/ 2 http://dagensskiva.com/2009/04/24/fantastiska-latar-20071004/ http://dagensskiva.com/2009/04/24/fantastiska-latar-20071004/#comments Thu, 23 Apr 2009 23:19:49 +0000 Ola Andersson http://dagensskiva.com/?p=22096 Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2007 fortsätter här med del 4. Alltså: 100 låtar från 2007. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 4

• Roisin Murphy Let Me Know (Joey Negro Destination Boogie Mix)
  2005 var det Ashley Beedle som gav Roisin en av årets allra mesta låtar med sin omskakning av If We’re in Love. Förväntningarna när det blev klart att Joey Negro 2007 skulle försöka göra något lika fantastiskt av Roisins Let Me Know – albumets bästa låt redan i original – var förstås omänskligt uppskruvade. Självklart gjorde Joey inte mig besviken. Hans ”Original Vibe”-mix var väl kanske inget som fick mig att höja särskilt mycket på ögonbrynen, men när så ”Destination Boogie”-remixen fick chans att dansa loss i min stereo tog det inte många sekunder innan jag var såld. Det bästa från det tidiga åttiotalets rullskridskoboogiedisco inlindad i bästa Joey-housen komprimerad till en sju minuter lång, struttig dansgolvsfest. Och så förstås, förstås, förstås världens bästa Roisin iklädd ställets silverdiscoglittrigaste paljettöverdos.

  Lyssna hos Imeem

• Pryda Genesis
  Pryda Shadows (Claes Rosén Remix)
  2007 var året då jag upptäckte att Eric Prydz var mer än en Steve Winwood-sampling och knappt klädda Baywatch-modeller. Om det inte är en ocean som skiljer Eric Prydz på filterhumör från sitt alter ego Pryda så är det inte långt ifrån. Hyfsat fjärran från klubbhousens mest pumpade hits, i de övergivna korridorerna i klubbens bakersta utrymmen, stortrivs Pryda. Här blir det analogdigital åttiotalsretrofest av betydligt mer nedtonat snitt, utan att för den delen för en sekund ge avkall på melodier och sväng. Att svänget är mer lämpat för soffdans är mindre viktigt. Bland Prydas 2007-släpp dominerades upploppet av å ena sidan nästan elva minuter långa Genesis och å andra sidan något mer modesta och något blåare Shadows. I sista fallet blir det också en liten internkamp mellan originalversionen och Claes Roséns remix. I ett på många plan rekordjämnt lopp är det till slut Genesis och Shadows i sin Rosén-mix som sida vid sida korsar mållinjen. Framkallningen av målfotot dröjer alltjämt.

• Just Jack No Time (Wideboys Remix)
  Det är svårt att inte dra paralleller mellan Jack Allsopps Just Jack-alter ego och The Streets vad gäller var på den musikaliska kartan de kan placeras in. Och även om Just Jacks Overtones inte bar på något lika mäktigt storslaget som The Streets Weak Become Heroes så var Allsopps andraalbum som helhet betydligt roligare än något av The Streets diton, med Starz in Their Eyes som det stora utropstecknet. När det sedan blev dags för världens bäste Ashley Beedle att göra sin handpåläggning kändes det på förhand som att 2007 års bästa låt var given. Men Beedle-remixen av Starz in Their Eyes, även om den var väldigt bra, hade en rätt bra bit kvar till det han gjorde med Weak Become Heroes. Istället var det No Time som tog klivet längst fram i strålkastarljuset när Wideboys såg till att den sorgsna relationsbetraktelsen nådde sin fulla potential. På samma gång passade också how many times have we loaded and cocked the hammers on our verbal guns på att smita in bland i rummet där de övriga kandidaterna till ”årets textrad” samlats.

  Lyssna hos Imeem

• Goldfrapp A&E (Gui Boratto Remix)
  Alison Goldfrapp och Will Gregory fortsatte 2007 sin resa på det spår de slog in på efter det tvära genrekastet efter debuten Felt Mountain. Det som på andraalbumet rasade in i electroclashsvallvågorna har fortsatt följa den nyelectrotrend som de senaste åren förlängt åttiotalets bästföredatum ytterligare. 2007 års album kändes rätt långt från omistligt, men när Gui Boratto tog sig an förstasingeln A&E började det hända roliga grejer på riktigt. Vräkiga rytmer med ena foten i ett big beat-rehab möter Everything But the Girl på danshumör möter poptrancelandskap. Och så över alltihop visksvävar Alisons röst omkring, helt oberörd om det som bubblade under henne.

• Chris Lake feat. Emma Hewitt Carry Me Away (Original Club Mix)
  Även när jag listade 100 fantastiska låtar från 2006 dök Chris Lake upp. Den gången som remixare, i och med försomringen av Sterling Voids klassiska framtidstro It’s Alright. 2007 dyker han upp som artist och vid sin sida har han Emma Hewitt. Och vilket perfekt par de blir. Jämfört med den latinodansande It’s Alright-remixen är Carry Me Away trummaskiner på betydligt rakare humör. Och där det i remixen var karnevalsdansande färgexplosioner är det en betydligt mer monokrom solnedgång som gäller i Carry Me Away. Men de svepande poptrancehouseskapen har Ibiza-sand mellan tårna och kameran som rusar fram bara millimeter över havsytan får sommarsaltet att kännas hela vägen till mer köldinsvepta breddgrader. Så här bra blir det om man nöjer sig med instrumentalversionen. Men så har vi förstås Emma också, som med sin poptrancesvala röst verkligen lyfter Carry Me Away upp bland de riktigt magiska musikaliska stunderna.

• Marcus Worgull feat. Mr. White Spellbound
  Som för många andra var det när Chad White gjorde gemensam sak med Larry Heard som Mr. White hamnade på min karta. För även om det var Chad som var artisten, och även hjälpte till att skriva You Rock Me och The Sun Can’t Compare var det förstås Larrys namn som fångade mitt intresse. Det skulle heller inte vara svårt att se ”Mr. White” som till hälften Chad och till hälften Larry (genom sitt alias Mr. Fingers), om man är på det humöret. Men Chad har ju faktiskt gjort saker även före Larry-tolvan – och har även dykt upp hos andra. Som hos Marcus Worgull. Men även om Larry Heard inte själv är inblandad i låtskrivande eller produktion genomsyrar hans musikaliska ande titelspåret på Spellbound-ep:n. Den svävande vackra house som blir matta åt Chads försiktiga sång har drag av det hypnotiska i Mr. Heards bästa produktioner och det är förmodligen ingen vågad gissning att Chicago-sonen varit en stor inspirationskälla. Vill man ha ännu mer bra Worgull-grejer behöver man inte leta sig längre än det avslutande spåret på ep:n. Under the Sycamore Tree kanske saknar bidrag från Mr. White (ja, sång överhuvudtaget), men är inte titelspåret långt efter.

• Aril Brikha Winter
  Svenske Aril Brikha gjorde med sin Ex Machina inte bara en helt igenom galet bra skiva (som vilket annat år som helst hade plockat titeln ”årets svenska album” – om det inte varit för att Mr. Suitcase och Tiger Stripes hade släppt ännu vassare album samma år). Att bara välja en låt från den skivan är ett smått omöjligt uppdrag, så därför gör jag inte det. Istället plockar jag titelspåret från en av de tolvor som Aril också släppte 2007. Winter är en bubblande solskensresa genom en blåmodig vintersjäl. Från den stampande rytmen över de svepande virtuella landskapsmålningarna och de studsande syntarna till den rullande basgången som rör sig fram och tillbaka över ljudbilden. Lägg till b-sidan Berghain, som inte är Winter långt efter, och resultatet blir en omistlig singel.

• And If Finest Dream (Silicone Soul’s Darkroom Dub)
  De som var med när åttiotalet gick in i nittiotalet och hade intresse av den bubblande dansmusikscenen kan mycket väl ha stött på Alison Limerick, kanske mest troligt i och med Where Love Lives. Även om det förmodligen mest handlar om nostalgi blev jag ändå lite glad när Alisons namn dök upp i samband med för mig tidigare okända And If. Låten det handlade om var Lead You to Heaven (Finest Dream), en låt som, visade det sig, har rötter ända tillbaka i 2002. När den då släpptes hette den bara Finest Dreams och saknade Alison Limerick. Ja, sång överhuvudtaget. Efter att ha lyssnat runt på de olika versionerna visade det sig att den allra bästa versionen av Lead You to Heaven (Finest Dream) inte alls var Lead You to Heaven (Finest Dream). Istället var det föregångaren Finest Dream som fick stå som förebild när Silicone Soul sedan tog sig an den. Ingen Alison Limerick, alltså, men väl monotont borrande underjordsmörker i samma söndersprängda tunnelsystem som Silicone Souls egen The Pact irrade runt i 2006. Men här och där under resan lyckas dagsljus ändå bryta sig igenom de kompakta jordlagren och släppa in några av årets vackraste stråkar. Och just i gränslandet mellan de ansiktslöst kalla maskinerna och stråkarnas mänskliga handpåläggning lever Finest Dream verkligen upp till sitt eget dopnamn.

• Jap Jap Where V Is the Number of Vertices
  Jag är lite fascinerad av skribenter som fortfarande, i detta nådens år 2009, skriver att man ska komma ihåg var man läste något först. Helt enkelt därför att jag i princip aldrig vet var jag hörde eller hörde talas om något första gången längre. Åtminstone inte det jag stött på efter det att Internets musikaliska dammluckor en gång för alla exploderade upp på vid gavel. Jap Jap är ett sådant exempel. Jag har ingen aning om hur eller när jag först kom i kontakt med Jasper Boers musikaliska alter ego. Och det gör inte särskilt mycket. Albumet Wish for Impossible Things var trevligt i sin stillsamma vänhet. Inte livsnödvändigt, men väldigt trevligt. Men så fanns det stunder när allt stannade upp för en stund. Tog ett djupt andetag. Lät sig fascineras över alla detaljerna i tillvaron – alla de där detaljerna som man vanligtvis missar i den ständiga vardagshetsen. Where V Is the Number of Vertices dök upp i en av de där sprickorna i tid och rum och målade upp sin egen fantastiskt vackra akvarell. Med samma färger som så många andra redan rört ihop, men likväl med ett resultat som sken rakt igenom soluppgången.

  Lyssna på klipp hos Last FM

TIDIGARE DELAR

100 fantastiska låtar 2007 – del 3

100 fantastiska låtar 2007 – del 2

100 fantastiska låtar 2007 – del 1

TIDIGARE 100-LISTOR

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2005

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/24/fantastiska-latar-20071004/feed/ 8 http://dagensskiva.com/2009/04/23/fantastiska-latar-20071003/ http://dagensskiva.com/2009/04/23/fantastiska-latar-20071003/#comments Wed, 22 Apr 2009 22:10:54 +0000 Ola Andersson http://dagensskiva.com/?p=22044 Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2007 fortsätter här med del 3. Alltså: 100 låtar från 2007. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 3

• Wordless People Sunrise (Tiger Stripes Remix)
  Att jag första gången stötte på Tiger Stripes remix av Sunrise på en ”Ibiza Chill”-samling känns rätt naturligt. Det är samtidigt också en ganska bra beskrivning av hur det låter. Visserligen inte riktigt hängmattestrandstillbakalutat som det skulle kunna vara med en Ibiza-etikett, men fortfarande med den där känslan av öppet dansgolv och slött guppande hav färgat av en drunknande sols sista strålar.
• The Marches Turn It Around (Club Mix)
  ”Producer, Performer, Ponce”. Tja, också ett sätt att presentera sig. Mannen bakom de tre P:na, tillika mannen bakom enmans-och-några-till-projektet The Marches är Rich Lane och ”Turn It Around” var första singel ut ur hans källare. Turn It Around var dessutom en av låtarna på Fierce Angel-samlingen Digital Angel, som på sätt och vis blev den bästa sammanfattningen av 2007 års digitalo-trend inom klubbhousen, med sin kännetecknande basgång mittemellan riktigt acidknorrande, sequencer-retro och hederlig fyr-fyrabas. En trend som i mina öron tyvärr tappade stinget rätt fort. Turn It Around är egentligen inget större undantag, men till skillnad från många av de andra i samma strömfåra funkar Turn It Around för mig. På flera sätt. Förmodligen för att den till hälften också består av en av 2007 års betydligt roligare trender: analogsyntåttiotalet.

  Lyssna hos Imeem

• DJ DLG & Redroche feat. Yota Let You Go
  Let You Go är ingen ny Love Has Gone (originalversionen från 2005, inte den mesiga nyinspelningen från 2007). Det är den smått omöjliga ribbhöjden som Redroche har att tampas med för att imponera på mig. Men med tanke på hur överjävla bra Love Has Gone är räcker det rätt långt till och med med halvgrova rivningar för att det ska bli bra.

  När Redroche 2007 bytte ut Dave Armstrong mot DJ DLG och Tiffany Gore mot Yota är han uppe och nosar på Love Has Gone-höjder. Väldigt, väldigt, väldigt bra, alltså. Det båda låtarna har gemensamt är ett basbygge som armbågar sig fram och inte skäms det minsta för uppmärksamhetssökandet. Men där Love Has Gone i sin instrumentala version var en vindpiskad näve i luften och ett desperat försök att överrösta det omgivande vräkkaoset är Let You Go en känsloihoprullad och nästan uppgiven kapitulation som mjuk och sorgsen kontrast till musikens hårda verklighetskanter.

• Deadmau5 Faxing Berlin
  2007 var året då Joel Zimmerman placerade in ännu en nål i Kanadas vidsträckta territorium på dansmusikens världskarta. Men inte nog med att han då knåpade ihop ett antal galet vassa låtar och remixer – han skapade dessutom mer eller mindre en egen, ny skola. En skola, helt rätt i tiden, mest bjöd på återvinning. Men sättet han satte samman de olika elementen – lite techhouse, lite trancecrescendon, lite annat – hade ingen gjort tidigare. Åtminstone inte lika tillgängligt, snyggt och minimalistsvängigt. Att låten som startade alltihop har en plats bland de här 100 låtarna är med andra ord rätt självklart.

• Deadmau5 Jaded (Original Mix)
  Deadmau5 Not Exactly (Original Mix)
  Deadmau5 & Billy Newton Davis All U Ever Want (Deadmau5 Remix)

  Ska det vara Deadmau5 ska det vara ordentligt. Jag hade egentligen kunnat lista ännu fler, men fyra får trots allt räcka. Skillnaden mellan de tre Deadmau5-bidragen ger knappast rättvisa åt Zimmermans förhållandevis breda repertoar. De landar alla i Deadmau5 poppiga, solnedgångsmålande och vemodigt melodiska sida – kort sagt alltså den sidan som jag föredrar. Med små variationer och återkommande teman lyckas såväl Jaded som Not Exactly och All U Ever Want med konststycket att ge illusionen av att vi aldrig upplever samma sak om och om igen, där vi dansar runt på en liten, noga utvald palett.

• Karin Ström Betydelsen av rum (Otur remix)
  

  Om jag kunde räkna alla flickor i din famn
  som känner att just hon är speciell
  bara med det tonfall när du uttalar mitt namn
  lyckas du få ut mig varje kväll

  Varje gång jag hör Karin Ström sjunga de raderna kan jag inte låta bli att tänka att det är så här Lustans Lakejer hade låtit om de börjat göra musik ett par årtionden senare. Ja, och om Johan Kinde varit kvinna. Egentligen är det kanske inte texten i sig som gör det – det ekar lika mycket Orup eller Sarah – utan snarare sättet som Karin sjunger orden på. Ja, sättet hon uttalar dem, om ni så vill. Men även utan paralleller med gångna eror är Betydelsen av rum en av årets mesta, svenska popstunder. När Emma Bates sedan vrider dansreglagen ytterligare några varv, med en självklart studsande musikalisk glädje som ger ringar på vattnet ända till The Lightbulb Project, ja då är det bara att hoppa i och flyta med.
  (Otur-remixen finns i Spotify, här är originalversionen:)

• Fall Out Boy Thnks Fr The Mmrs (The Lindbergh Palace Remix)
  Det briljanta gruppnamnet till trots har jag inte kollat in Fall Out Boy längre än så här. Det faktum att kvartettens officiella webbdomän har tillägget ”falloutboyROCK” gör att jag misstänker att det inte är något för mig. När Lindbergh Palace ger sig in i leken blir jag däremot desto mer intresserad. Ena halvan av Lindbergh Palace stavas ju som bekant Josh Harris. Resultatet av duons ombearbetningsfest blir sån där electropoprock som kan vara ungefär hur tråkig som helst. I det här fallet landar alltihop dock på rätt sida om gränsen – tack vare refrängen, blygsamt gulliga bubbelklockor och försyntsnygga stråkar.

  Lyssna hos Last FM

• Stevie Nicks Stand Back (Tracy Takes You Home Mix)
  Mångsysslaren Tracy Young stod bakom en av 2006 års verkliga topplåtar i och med Paris Hiltons Stars Are Blind. Inte originalversionen förstås (som bara var bedrövlig), men väl den definitiva remixen. Det är sånt som skruvar upp förväntningarna på kommande alster. Stand Back har i sitt original sisådär 25 år på nacken, men för mig tillhör den här låten faktiskt någon helt annan: Linus Loves. Hans version lagom till tjugoårsjubileet av låten, med sång av Sam Obernik, var en av 2003 års bästa stunder (dessutom försedd med en fantastisk video) – när han gjorde dans av Stevies låt. Nu är det dags för originalet att få bjudas upp på dansgolvet. Och även om låten i sig verkligen är skitbra är det inget snack om att det är Tracy som för. I elva och en halv minut, dessutom.

  Lyssna hos 7 Digital (finns också i Spotify)

TIDIGARE DELAR

100 fantastiska låtar 2007 – del 2

100 fantastiska låtar 2007 – del 1

TIDIGARE 100-LISTOR

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2005

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/23/fantastiska-latar-20071003/feed/ 7 http://dagensskiva.com/2009/04/22/fantastiska-latar-20071002/ http://dagensskiva.com/2009/04/22/fantastiska-latar-20071002/#comments Tue, 21 Apr 2009 22:10:57 +0000 Ola Andersson http://dagensskiva.com/?p=22011 Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2007 fortsätter här med del 2. Alltså: 100 låtar från 2007. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 2

• Tyken feat. Awa Every Word (Tyken’s Saltholmen Mix)
  Awa Mannehs album Sounds Like Me kan vara ett av de mest förbisedda svenska albumen någonsin. Det blev hyfsat mycket uppmärksamhet kring singel Can I Get a Witness, men sedan inte så mycket mer. Desto roligare att se att det trots allt finns dem som inte glömt Awa. Som Fredrik Nyberg och Carl Rydén. När de bjuder in Awa blir resultatet solsprudlande och själproppad house som gjord för att säljas på valfri Prozac-mässa.
• Ne-Yo Because of You (Sunfreakz Remix)
  Det som kan sägas på allvar ha tagit sin start med Frankie Knuckles och David Morales i slutet av åttiotalet har de senaste åren växt till smått oanade proportioner. Det handlar förstås om houseremixer av soul- och r’n’b-låtar. I sig alltså inget nytt, men just de remixerna har flyttat fram positionerna. Där det tidigare var en mer hiphopifierad remix som fick öppna klubbdörrarna är det nu en glittrande och discosjälvsprudlande dansgolvshouse housemotsvarighet som alldeles självklart tar över lokalen.

  Men det som tidigare dessutom i bästa fall kunde stanna här har nu letat sig ända in i skivstudiorna i takt med att remixarna nu får ta plats även i producentstolen under några av r’n’b-scenens största studiosessioner. Oavsett vad Ne-Yo har för planer gällande producent och sound för sitt nästa album var det förmodligen han som drog det längsta remixstrået i soulgänget 2007 – dubbelt upp. Dels den försiktigt pianodroppande K Klass-remixen av Rihanna-duetten Hate That I Love You och dels, och väldigt mycket framförallt, Sunfreakz fantastiskt innerliga omarbetning av Because of You.

  Egentligen i sina delar en ganska omärkvärdig historia, men när alla de delarna – stråkarna, det duellerande keyboard-slingorna, housegrunden och Ne-Yo:s sång, ja då blir resultatet en molnsprängare värdig en Kate.

  Eftersom vi inte får bädda in den här får ni gå till youtube själva

• Wez Clarke Someday (Original Instrumental)
  Ja. Det här är en av de i särklass mest onödiga låtarna i listan. När Wez Clarke ger sig Ce Ce Rogers odödliga houseklassiker blir det förstås inte lika bra som originalet. Men då pratar vi å andra sidan om en av de allra bästa låtar som någon någonsin spelat in. Oavsett genre. Kort sagt: så länge man lägger sig hyfsat nära originalet har man mycket gratis och det är svårt att misslyckas. Den enda riktiga skillnaden jämfört med ursprungsinstrumentalen är i princip digitalobasgången. Så, ja, Wez Clarkes version är faktiskt onödig på i princip alla sätt och vis. Men tack vare den får jag en ursäkt att faktiskt lyssna på Someday och det kör över de flesta rationella argument.

• Annie Lennox Sing (Moto Blanco Club Mix)
  24 år efter Band Aid, 23 år efter USA for Africa och Artists United Against Apartheid och 18 år efter den första Red Hot + Blue-samlingen var det Annie Lennox tur att samla ihop sin egen välgörenhetssupergrupp för att samla in pengar till kampen mot AIDS. En grupp som i Annies fall kom att bestå av en mäktig kvinnokör bestående av över 20 stora artister, bland dem Madonna, Celine Dion, Beth Orton, k.d. lang, Gladys Knight och Angelique Kidjo. Dean Colemans mix var först ut på dansgolvet, men han fick snällt maka på sig när Moto Blanco dansade in på sina paljettströsslade platåunderverk.

  Lyssna på Annie Lennox myspace-sida

• Groove ’n Gear Say That You Wanna (Do It Again) (Vocal Mix)
  Sambahouse är lite samma sak som gospelhouse: det kan gå precis hur som helst. Antingen blir det alldeles omöjligt och överjävla fantastiskt eller så blir det själlöst och platt. När Gaby Vezzola och Niels Pijpers släpar hem hela riokarnevalen till Holland hamnar resultatet gudskelov i rätt kolumn. Med ett piano som dansar ringar runt sig självt fyller de båda Say That You Wanna (Do It Again) med tillräckligt mycket solsken för att fylla solenergiceller runt hela klotet.

• Adam K & Soha Twilight (Original Mix)
  Att Deadmau5 var en av människorna som Adam Kershen och Soha Radhpoust ringde när det blev dags att remixa Twilight är på något sätt inte så konstigt. Är det några som framgångsrikt skapat musik som kan placeras i ganska precis exakt samma techhousetrancefåra som kanadensaren är det just Adam K och Soha. Det här har framförallt gällt deras remixjobbande, men under 2007 hann de även med att skapa egen musik.

  Nu måste det visserligen sägas att Deadmau5 insats när det handlar om Twilight-remixen inte är monumental. Det är väl snarast så att skillnaden mellan remix och original här är så hårfin det bara går. Nu gör ju inte det så mycket, en bra låt kan man alltid höra flera gånger, men det finns ingen större anledning att söka sig bortom originalversionen. Vacker, suggestiv och neonregnspeglad house när den är som allra småtimmesbäst.

• Jonas Steur feat. Jennifer Rene Fall to Pieces
  En av 2006 års allra bästa låtar bars fram av Jennifer Renes ensamekande röst när hon, tillsammans med Jose Amnesia, gav oss den hypnotiskt vackra och sorgsna neonpulserande bilfärden Louder – rakt igenom ett nattsvart känslolandskap. Att Jennifer Renes röst var som född för just den här typen av blå poptrance verkar vara något som Jonas Steur insåg rätt snabbt. Tillsammans skapade de Fall to Pieces. Med Jonas vid maskinerna och Jennifer Rene vid micken rusar Fall to Pieces fram längs med samma trancelandsväg som Louder – med det ensammaste av pianon i den lilla burkiga bilradion.

• Bonnie Bailey Kingdom of Pretty (Bassmonkeys Mix)
  De finns de där rösterna som direkt fastnar i kroppens interna
  minnesbanker redan första gången man springer på dem. Bonnie Baileys var precis en sådan som rasade in i min värld tack vare Mark Doyle och hans Fierce Angel Records. Okej, det skadar ju inte i sammanhanget att Bonnies röst de flesta gånger jag kommit i kontakt med den haft mästaren Eric Kupper som musikalisk maestro. Men ändå. Med lika delar lysrörsfärgat vemod och skamlös kaxighet slår Bonnie an precis rätt housetoner för att lyfta musiken ytterligare. Kingdom of Pretty är ännu ett bidrag till samlingen med sitt metallekande, italienimporterade piano och sina artificiella stråkexplosioner.

• Ercola & Heikki L Deep at Night (Adam K & Soha Mix)
  När Heikki Liimatainen och Veikka Erkola slog sig samman för att tillsammans representera de blåvita färgerna genom Deep at Night blev resultatet filtrerad house. Visserligen inte av mest klubbhetsiga slag, men ändå. När Adam K & Soha sedan la fingrarna på originalmaterialet blev det Deadmau5-house istället. Kort sagt är det här väldigt, väldigt likt exempelvis Adam K & Sohas egen Twilight. Men hej, vad gör väl det med det här slutresultatet som passar rösten och temat i låten betydligt bättre än i ursprungsversionen. Blåare och snyggare.

• Frankie Knuckles The Whistle Song Revisited
  Jag vet. Det är egentligen helt meningslöst att lista en uppdatering av en av de bästa låtar som någonsin gjorts – med Paul Shapiros svävande flöjt och Eric Kuppers keyboardmagi. Oavsett kategori. Särskilt som den stora skillnaden består i att The Whistle Song försetts med ett mer 2007-tidstypsiskt discohousefyrfyrabeat som om något gjort den lite mindre överfantastisk. Å andra sidan har The Whistle Song nu sträckts ut till strax över elva minuter, vilket på sätt och vis täcker upp det. Fast allt det här är ju mer eller mindre efterrationaliseringar för att dölja den egentliga anledningen att The Whistle Song dyker upp här, sexton år senare: man behöver egentligen ingen anledning att lista The Whistle Song, oavsett vad det handlar om. Kort sagt precis samma anledning som gör att Wez Clarke finns med högre upp.

  Lyssna hos Traxsource

TIDIGARE DELAR

100 fantastiska låtar 2007 – del 1

TIDIGARE 100-LISTOR

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2005

]]> http://dagensskiva.com/2009/04/22/fantastiska-latar-20071002/feed/ 8 http://dagensskiva.com/2009/03/30/sa-lyssnade-redaktionen-vecka-13/ http://dagensskiva.com/2009/03/30/sa-lyssnade-redaktionen-vecka-13/#comments Mon, 30 Mar 2009 16:16:51 +0000 Patrik Hamberg http://dagensskiva.com/?p=21185 Sen en tid tillbaka har redaktionen (eller åtminstone större delen av den) en gemensam grupp på last.fm. Nu börjar det bli dags att använda informationen och redovisa vad vi lyssnar på. Jag har dessutom satt samman en spellista i Spotify för den som vill lyssna på det vi lyssnat på (låt vara att jag inte gått ner på låtnivå och analyserat vilka låtar som är de mest spelade i redaktionen).

Topp tio vecka 13 2009

1. Röyksopp
2. bob hund
3. Lou Reed
4. Friendly Fires
5. Depeche Mode
6. Sahara Hotnights
7. Fever Ray
8. Anna Järvinen
9. Pet Shop Boys
10. Anna Ternheim
]]> http://dagensskiva.com/2009/03/30/sa-lyssnade-redaktionen-vecka-13/feed/ 7 http://dagensskiva.com/2009/01/10/era-basta-skivor-2008/ http://dagensskiva.com/2009/01/10/era-basta-skivor-2008/#comments Fri, 09 Jan 2009 23:00:48 +0000 http://dagensskiva.com/2009/01/10/era-basta-skivor-2008/
1. Fleet Foxes Fleet Foxes

   Jag kan fan inte odla ett respektabelt skägg. Det är deprimerande och känns… omanligt. – Peterok

2. Glasvegas Glasvegas

   Att “falla” för en hype är en synd, men här är det helt klart befogat. Jag förstår verkligen de som inte gillar skivan – det är bredbent och episkt. Men den skotska dialekten och stämningen genom skivan får mig att falla för skivan. Ruggigt genomarbetad, aningen överproducerad, rock kort och gott. – Eric

3. Håkan Hellström För sent för edelweiss

   Hela skivan är skitbra. – RONNA

4. Bon Iver For Emma, Forever Ago

   Man önskar att han hittar tillbaka till stugan och gör en till. Magi. – Gene Simmons pungskydd

5. Markus Krunegård Markusevangeliet

   Så kommer han och gör ett så jävla bra soloalbum på svenska. Snacka om att man blev paff alltså. – jewbs

6. Dropkick Patchwork

   Väldigt trevlig pop, men ibland låter det så mycket Teenage Fanclub att det nästan blir lite irriterande. – JL

7. Vampire Weekend Vampire Weekend

   Såg dom för tre veckor sedan i San Francisco, det var helt fantastiskt, skivan är lysande och kommer att vara det även efter att hypen lagt sig. Det här är för bra för att viftas bort som en temporär förälskelse. – hypotetisk

8. Frida Hyvönen Silence is Wild

   Låter bra. Den här skivan ska jag köpa. Ja, KÖPA! – vild svanar

9. MGMT Oracular Spectacular

   som flaming lips fast utan mossa. – daphonie

10. Hello Saferide More Modern Short Stories From Hello Saferide

    Min första reaktion när jag hörde “Anna” på radion var besvikelse. Men innan den ens hunnit till slutet var jag omvänd. – Pertali

11. Joel Alme A Master of Ceremonies
12. Detektivbyrån Wermland
13. Sigur Rós Með suð í eyrum við spilum endalaust
14. Anna Ternheim Leaving On a Mayday
15. Cut Copy In Ghost Colours
16. Veronica Maggio Och vinnaren är…
17. Contrahesive Reflection is Relative
18. Calexico Carried to Dust
19. M83 Saturdays = Youth
20. Portishead Third
21. Bob Dylan Tell Tale Signs
22. TV On the Radio Dear Science
23. Cult of Luna Eternal Kingdom
24. Duffy Rockferry
25. Hot Chip Made In the Dark
26. Nordpolen På Nordpolen
27. Pascal Galgberget
28. Pete Molinari A Virtual Landslide
29. Drive-By Truckers Brighter Than Creation’s Dark
30. Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio Du har blivit stor nu [En kamp]
31. Deerhunter Microcastle
32. Fuck Buttons Street Horrrsing
33. No Age Nouns
34. Woven Hands Ten Stones
35. Erykah Badu New Amerykah Part One (4th World War)
36. Meshuggah obZen
37. Spiritualized Songs in A & E
38. Emil Jensen Emil Jensen
39. Ane Brun Changing of the Seasons
40. David Sandström Overdrive Pigs Lose
41. Kings of Leon Only By the Night
42. The Roots Rising Down
43. Studio Yearbook 2
44. The Last Shadow Puppets The Age of the Understatement
45. Jim Ford Point of No Return
46. Hank Williams The Unreleased Recordings
47. The (International) Noise Conspiracy The Cross of My Calling
48. The Jim Jones Revue The Jim Jones Revue
49. Dungen 4
50. Those Dancing Days In Our Space Hero Suits
]]> http://dagensskiva.com/2009/01/10/era-basta-skivor-2008/feed/ 29 http://dagensskiva.com/2009/01/05/rosta-fram-arets-skiva/ http://dagensskiva.com/2009/01/05/rosta-fram-arets-skiva/#comments Mon, 05 Jan 2009 16:58:35 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/2009/01/05/rosta-fram-arets-skiva/ På lördag presenterar vi besökarnas lista över årets bästa skivor. Rösta här.

Röstningen stänger kl. 12.00 på fredag.

]]> http://dagensskiva.com/2009/01/05/rosta-fram-arets-skiva/feed/ 26 http://dagensskiva.com/2009/01/03/2008-ars-55-basta/ http://dagensskiva.com/2009/01/03/2008-ars-55-basta/#comments Fri, 02 Jan 2009 23:00:57 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/2009/01/03/2008-ars-55-basta/
1. Bon Iver For Emma, Forever Ago
   

   Justin Vernon bröt upp från sitt indierockband, drog på sig den fodrade flanellskjortan, åkte rakt ut i skogen med ett brustet hjärta och alla instrumenten i bakluckan. /…/ For Emma, Forever Ago är visserligen ett album som grundas på enklare ackompanjemang av akustisk gitarr och någon gång en bastrumma, men där finns inga countrymusikstendenser, någon landsbygdsromantik eller självgod bitterhet.

2. Ratatat LP3
   

   Influenserna strömmar omkring i låtarna. En fot i poptraditionen, en hand som girigt sträcker sig över moriskt Spanien mot Afrika, höger hand på funken och vänster fot någonstans kring Detroit. En eklektisk mix, minst sagt.

3. Lindstrøm Where You Go I Go Too
   

   Stjärnor passeras och sugs in i maskineriet som allt mer accelererande tar oss med på en flygtur tur-retur till galaxens utkanter och dansgolvet vid slutet av universum. Vi passerar exploderande supernovor, färgglatt sprakande stjärnhopar, ystra kometsvärmar och en och annan förvånad ET som dras med i den kosmiska dansen.

4. Fleet Foxes Fleet Foxes
   

   Så ge mig då ännu ett band med distanslösa skägg och trånga flanellskjortor. Ge mig bears som tävlar i stämsång. Ta mig långt från folkpopen men kalla det inte rock. Låt mig gråta, rörd som mamman till en korgosse, när ännu en fullvuxen man tänjer registret med en tonsatt tragedi. Ge mig historien.

5. Satyricon The Age of Nero
   

   Med en massiv gitarrmatta och ljudvägg valde detta Norska black metal-gäng att fortsätta göra old school-fansen, som hävdar att de inte är ”äkta” längre, förbannade. Låter det så här bra är äkta eller inte helt oviktigt.

6. Markus Krunegård Markusevangeliet
   

   Det är ivrigt och känslofyllt, det är påtagligt och energiskt och på samma sätt som det känns som att Markus trycker ut alla känslor när han sjunger kan den mottaglige lyssnaren säkerligen få ut en hel del känslor genom att bara ta emot orden och musiken.

7. Sigur Rós Með suð í eyrum við spilum endalaust
   

   Okontrollerat högt, forcerat. De kliver ner på bastrummor, bas och gitarrsträngar med stämbenet fast. Med hårda drag brister taglet över strängarna. Högre. Mer. Forcera in i tystnaden.

8. Vampire Weekend Vampire Weekend
   

   De blandar afrikanska rytmer med mer eller mindre pretentiös universitetsrock. Stundtals låter det punk eller ska, men framför allt låter det av en hel del influenser från 80-talsartister. /…/ Alla lånar ju från historien och varandra hela tiden.

9. The Hellacopters Head Off
   

   [D]et är ändå rätt gött att höra dem ta ett par steg tillbaka, vrida upp gitarrerna och placera låtarna någonstans i höjd med High Visibility. Det här blir på något sätt en urtypisk Hellacopters-skiva.

10. Håkan Hellström Försent för edelweiss
    

    Håkan Hellström, innerligt hatade och älskade människa, som liksom blaskornas horoskop talar till det allmänmänskliga hos bedrövade individer. Får människor från Jönköping och Örebro att känna att texter om Allén, Vasastan och Långedrag handlar om dem. Ty alla har sina gator, sina inmutade bostadsområden och sina tonår. Får andra att skriva listor över saker de hatar.

11. Erykah Badu New Amerykah: Part One (4th World War)
12. The (International) Noise Conspiracy The Cross of My Calling
13. Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio Du har blivit stor nu [En kamp!]
14. Wildbirds & Peacedrums The Snake
15. Daishi Dance The ジブリ Set [The Ghibli Set]
16. Woodpigeon Songbook
17. Pen Expers Baby’s Gone Straight
18. Rebecka Törnqvist The Cherry Blossom And the Skyline Rising From the Street
19. Reks Grey Hairs
20. The Gaslight Anthem The ’59 Sound
21. The Sword God of the Earth
22. Flight of the Conchords Flight of the Conchords
23. Hate Eternal Fury and Flames
24. Silver Jews Lookout Mountain, Lookout Sea
25. Emmylou Harris All I Intended to Be
26. Qwel and Kip Killagain The New Wine
27. Division of Laura Lee Violence is Timeless
28. Ladytron Velocifero
29. Veronica Maggio Och vinnaren är…
30. Spiritualized Songs in A & E
31. Menahan Street Band Make The Road By Walking
32. Santogold Santogold
33. Calexico Carried to Dust
34. Fucked Up The Chemistry of Common Life
35. Afasi & Filthy Fläcken
36. Cut Copy In Ghost Colours
37. Eldkvarn Hunger Hotell
38. Teitur The Singer
39. The Haunted Versus
40. The Helio Sequence Keep Your Eyes Ahead
41. Hot Chip Made in the Dark
42. Chieko Kinbara Velvet Night – Pray for Strings
43. Kelley Polar I Need You To Hold On While The Sky Is Falling
44. Estelle Shine
45. Jazmine Sullivan Fearless
46. Maria Hörnelius, Bernt Andersson och Kjell Jansson En sång för Kent
47. Statik Selektah Stick 2 the Script
48. Tiamat Amanethes
49. Damn! Let’s Zoom In
50. Dr. Dog Fate
51. Andrew Bird Soldier On
52. Lukestar Lake Toba
53. Catpeople What’s the time Mr. Wolf?
54. Graveyard Graveyard
55. The Deer Tracks Aurora
]]> http://dagensskiva.com/2009/01/03/2008-ars-55-basta/feed/ 46 http://dagensskiva.com/2009/01/03/mina-tio-2008/ http://dagensskiva.com/2009/01/03/mina-tio-2008/#comments Fri, 02 Jan 2009 23:00:35 +0000 Maria Gustafsson http://dagensskiva.com/2009/01/03/mina-tio-2008/

Vad dom än säger. 2008 var ett bra musikår. Här är mina topp tio.

1. Fleet Foxes Fleet Foxes
   

   Så ge mig då ännu ett band med distanslösa skägg och trånga flanellskjortor. Ge mig bears som tävlar i stämsång. Ta mig långt från folkpopen men kalla det inte rock. Låt mig gråta, rörd som mamman till en korgosse, när ännu en fullvuxen man tänjer registret med en tonsatt tragedi. Ge mig historien. The Beach Boys, Crosby, Stills & Nash och Joni Mitchell. Ge mig Seattle. Ge mig Band of Horses. Ge mig Grand Archives. Ge mig Fleet Foxes.

2. Bon Iver For Emma, Forever Ago
   

   For Emma, Forever Ago är visserligen ett album som grundas på enklare ackompanjemang av akustisk gitarr och någon gång en bastrumma, men där finns inga countrymusikstendenser, någon landsbygdsromantik eller självgod bitterhet. Allt på albumet är Justin Vernon själv.

3. Calexico Carried to Dust
   

   Till en början känns Carried to Dust lågmäld och dammig. Det föreligger en risk att den kommer stå lika mycket på hyllan som Garden Ruin, som när man tittar i backspegeln inte var alls så stark som jag gärna ville tro.

   Efter hand inser jag dock vilken jävla fullträff albumet är.

4. Dr. Dog Fate
   

   Med låtar som Army of Ancients, 100 Years och The Rabbit, The Bat & The Reindeer skrek sig Dr. Dog in i toppen av 2008 års album med Fate. Klassisk indierock som gör sig på vilken motorväg som helst.

5. Department of Eagles In Ear Park
   

   Department of Eagles kanske är precis just nu på ett väldigt sidoprojekts-icke-pretentiöst sätt och det funkar. Det funkar för att sidoprojektet är så välarbetat att In Ear Park inte blir ett stort album utan ett album som bara är. På ett helt perfekt sätt.

6. Grand Archives The Grand Archives
   

   Slätstruken yta och ett pappigt namn. Grand Archives är inte iögonfallande. Att de är lika finstämda som Great Lake Swimmers hjälper inte heller till. Men när man hört de vokala arrangemangen, som likt hos sångaren Mat Brookes tidigare band Band of Horses är både skarpsinniga och snudd på pampiga, är matchen vunnen.

7. Ra Ra Riot The Rhumb Line
   

   Ra Ra Riot har lyckats plocka exakt det som är bra med alla de slyngelrockband som Storbritannien kräkts ut över världen under 2000-talet. Ra Ra Riot har plockat drivet och de högtravande arenaelementen och – nästan på samma sätt som The Decemberists låter väldigt mycket Skottland – kombinerat det med smart och ölindränkt collegerock.

8. Sin Fang Bous Clangour
   

   Ett myllrande ljudlandskap med softade percussioninslag, isländsk försiktighet och varsam sång som här och där tar upp stafettpinnen från det tyngre anslaget och bygger körer med röster från bältet. Med Sin Fang Bous blir inte Sigfússons musik lika direkt melodiös och de knasiga inslagen får ta större utrymme. Ändå är Clangour hyfsat lätt pop som är omöjlig att inte älska.

9. Merz Moi et Mon Camion
   

   Engelske Merz gjorde ett album som jag tappade bort bland allt annat under våren men så när hösten kom passade det plötsligt in och visade sig vara lika brokigt och folktroniskt försiktigt och smart som fantastiska Loveheart och nu känns det helt självklart på en topp tio.

10. James Yuill Turning Down Water for Air
    

    Ett år som det inte är någon idé att försöka bortförklara att det inte gick i skäggets tecken var inte komplett hos någon utan James Yuill och främst hans This Sweet Love i olika versioner.

]]> http://dagensskiva.com/2009/01/03/mina-tio-2008/feed/ 10 http://dagensskiva.com/2009/01/03/tio-skivor-2008/ http://dagensskiva.com/2009/01/03/tio-skivor-2008/#comments Fri, 02 Jan 2009 23:00:19 +0000 Ola Andersson http://dagensskiva.com/2009/01/03/tio-skivor-2008/

Tio skivor från 2008. Tio skivor jag känt lite extra för. Visst, framförallt vad gäller andra halvan av listan finns det flera kandidater som kunnat leta sig in. Men så här blev det. Just nu. Just idag. Med rätt stor andel japansk house.

1. Daishi Dance The ジブリ Set [The Ghibli Set]
   

   En timslång resa till Sapporo med Daishi Dance som reseledare och guide. En flygresa över höga berg och djupa dalar i det grönaste grönt. Vi får inte uppleva något helt omskakande nytt. Vi får inte se något vi inte stött på tidigare. Men pianot har gjort alla sina houseläxor. Stråkarna har destillerat ner generationers föregångare till sin sorgset sprudlande essens. Det är house när den injicerat sig själv med drömmen om en bättre värld. Med ena foten på självlysande fyrkanter och den andra i valfri kyrka. Nyförälskad och vacker. Det behöver inte vara svårare än så.

2. Lindstrøm Where You Go I Go Too
   

   Ett fantastiskt vansinne, ungefär så kan man sammanfatta Davids recension av Where You Go I Go Too. Och visst. Att komma på tanken att låta ett album inledas av ett drygt trettio minuter långt epos kräver sitt av en lyssnare. Men i Lindstrøms fall krävs det väldigt lite, bara att låta sig svepas med. Det blir lätt lite samma sak som med Paddy McAloons album från 2002 – att man aldrig kommer längre än det magiska titelspåret – men det finns faktiskt några låtar till som gömmer sig där i skuggan av albumöppnaren. Lika värda att upptäcka.

3. Chieko Kinbara Velvet Night | Pray for Strings
   

   Det blev inte bara ett, utan två album från Chieko Kinbara år 2008. Två album som har dels house, dels en violin gemensamt. House vävd av toner som är precis sådär innerligt sorgsna och samtidigt bubblande euforiska som house i sina bästa stunder oftast är. Båda skivorna är värda att lära känna närmare, men Velvet Night | Pray for Strings är den mest fullständiga – och på flera sätt den blåaste.

4. Dinka The Temptation
   

   Egentligen alldeles för lång. Alldeles för likställd. Men precis som Lindstrøm klarade av konststycket att göra saker och ting intressanta hela vägen genom en trettiominuterslåt klarade Dinka av att få ett album som trillar utanför cd-skivan att fungera bättre än vad det borde med tanke på längd och musikpalettbegränsning. House. Trance. Röstlöst. Loopat. Återanvänt. Finstämt. Varmt. Digitalt. En låt av fjorton under sex minuter. Det är en underbar resa.

5. London Elektricity Syncopated City
   

   David gav Tony Colmans senaste alster som London Elektricity en sexa – för snålt, förstås. För även om Syncopated City kanske inte når upp till samma höjder som föregångarna är det fortfarande drum’n’bass när den är som souligast, mest melodisk och mest svängig.

6. Deadmau5 Random Album Title
   

   Det var nästan lite givet att ett Deadmau5-album skulle ta sig in i den här listan. Joel Zimmerman har de senaste två åren eller så ritat om dansmusikkartan ytterligare några varv. En sammanvävning av element från den poppiga trancen och de mest introverta techhousehörnen. Det skamligt genompoppiga och det ljusskyggt genomseriösa.

7. Million Dollar Disco Orchestra Better Days
   

   Vad gör man om man tycker att dagens musik inte håller måttet jämfört med forna tiders gyllene eror? Man tar på sig tidresenärsskorna och tar några steg tillbaka, förstås. Om idealet är trumma-gitarr-bas ställer det här inte till några större svårigheter, men om man tycker att det är för lite av stororkestrerad livemusikdisco i världen, ja då blir det lite knepigare. Det hindrade inte Al Kent från att dra ihop ett tjugotal medmusikanter och skapa årets snyggaste tidsmaskin. Hur det låter? Som ”Crown Heights Affair meets MFSB, produced by Peter Brown, remixed by Walter Gibbons”. Ja. Ungefär så.

8. Kelley Polar I Need You to Hold On While the Sky Is Falling
   

   För att låna Davids ord: ”Elektronisk pop som hämtar lika mycket näring från 80-talets synthikoner som från tidigare disco med de omisskännligt Polarska eleganta stråkarrangemangen som ett ständigt närvarande inslag.”

9. Chieko Kinbara Sweetest Day | Romance for Strings
   

   Chieko-skiva nummer två. Den röda skivan svajade lite onödigt mycket på sina ställen, men bjöd i gengäld på några övergalet bra låtar. Titelspåret i synnerhet.

10. Kleerup Kleerup
    

    Allt var inte guld och gröna skogar när Andreas Kleerup samlade sig i albumform. Men det mesta på debuten var väldigt, väldigt bra – och det var förstås tillsammans med Robyn och Titiyo som Kleerup sken som mest.

]]> http://dagensskiva.com/2009/01/03/tio-skivor-2008/feed/ 1