Det finns lovande band och lovande band. De, som exploderar likt supernovor redan i första andningen, och sedan finner att de inte har något kvar. De som börjar lite vingligt och sedan blommar ut. Och sedan har vi den tredje sorten. De som aldrig blir något annat än lovande. De som ständigt balanserar på slak lina någonstans emellan lysande och medelmåtta.

Med The Witching Hour från 2005 tog Ladytron ett stort steg. Synthmattorna blev tjockare, mörkret mer illavarslande, helheten mindre lackad för catwalken. Soundet blev olycksbådande på ett fantastiskt sätt. Med Destroy Everything You Touch satte bandet en tröskel som det är mycket möjligt att de aldrig mer når upp till.

Det sista här ovan var min initiala reaktion efter att ha lyssnat på Velocifero. Skivan kändes jämntjock, utan tempoväxlingar, monoton. Helen Marnies röst låg genomgående i samma tonläge, just mellan melankoli och nonchalans. Inget nytt så långt. Det kändes som att bandet var i en kreativ svacka. Tomgång, vilket, om vi nu ska vara ärliga, är något som Ladytron alltid haft en tendens till. De har gnistrat till och överlevt på det där fåtalet stora låtarna men albumen har alltid haft mycket utfyllnad.

På Velocifero finns ingen stor låt. Inget omedelbart. Inga grandiosa poplåtar, ingen storslagen melankoli i stil med Beauty *2.

Sedan. Sakta. Sakta, men säkert. Som kol som omvandlas till diamanter. Ur det dimmiga första intrycket av Velocifero kommer något riktigt starkt. Förvånande starkt, om vi ska vara ärliga. Jag hade inte riktigt väntat mig det här från Ladytron. Tidigare har det alltid varit omedelbar tillfredsställelse eller platt fall. Men för första gången har de skapat musik som växer sig fram. The Lovers, They Gave You A Heart, They Gave You A Name, Deep Blue, Versus. Låtar som står på en riktigt fast grund. Och då har vi fortfarande inte pratat om skivans första halva. Black Cat, som bandet själva lade ut på sin hemsida inför släppet av Velocifero, har förmodligen det snyggaste synthpopintrot jag hört sedan Clients Lights Go Out och ja… Destroy Everything You Touch. Singeln Ghosts med sin kluvna ”There’s a ghost in me/Who wants to say I’m sorry/Doesn’t mean I’m sorry”-refräng slår ner hårt, men den för tillfället allra bästa låten på Velocifero är utan tvekan Runaway. En stor, berusande matta av ljud, utan att någonstans förlora det omedelbara, det akuta. Förträffligt.

Med det i åtanke är det ändock på sin plats att påpeka att den som väntat sig ett gediget album från Ladytron återigen har misstagit sig. Speciellt Kletvas plats på det här albumet är väldigt svår att justifiera, och Season of Illusions låter som något halvkokt som blev över från The Witching Hour. Men i utvecklingens ljus är det långt ifrån fy skam. Tidigare har det kunnat vara fyra bra låtar och tio dåliga. Nu är förhållandet omvänt. Ladytron har för första gången gjort en skiva i albumbemärkelse.