Låten lägger precis i andra växeln. Takten blir fast och driver mig rakt framåt. Jag börjar nicka med huvudet och närmar mig dansfasen och Patrick Wolf sjunger:

”The circus girl fell off her horse and now she's paralysed / The hitchhiker was bound and gagged, raped on the roadside / The libertine is locked in jail / The pirate sunk and broke his sail”

Konstrasten är stark. ”The Libertine” bjuder på ett hejdlöst skönt sväng där stråkar med tradition möter en bärbar dator. Jag blir lätt euforisk mitt i mörkret. Och den känslan följer mig genom hela den här skivan.

Allvaret ligger tungt när han sjunger. Låtarna kläs i lager av sprak och brus, smäktande stråkar, en och annan smattertakt och allehanda effekter och ges ett liv som blir färggladare än många andra pretentiösa låglåtar. Patrick Wolf målar med färgglada nyanser av grått. ”Teignmouth” släpar sig ödesmättat framåt. ”Wind In The Wires” tornar upp sig som ett oväder. ”Jacobs Ladder” blir en kyrka, ”This Weather” en dödsdans.

Patrick Wolf har kopplat in sig i historien. Tagit intryck av hur stråken förts av passionerade folkmusikanter. Marinerat sitt skapande i gråväder. Sen klipp-och-klistrade han ihop en skiva som är både för mycket och för litet. Ibland på väg mot perfektionism istället för känsla, men utan att gå över gränsen. Den är seriös. Den är allvarligt tråkig. Och jag är glad över att den gjorde ett stopp på mitt skrivbord.

Det är samma stora drama som tidigare smittat Tindersticks, Morrissey och andra dysterbritter. Destillerat och uppdaterat av Patrick Wolf. Vårfåglarna kommer kvittra i moll den här våren, tillsammans med en armé av allvarligt nedstämda popsnören.

Om de inte hinner frysa ihjäl först. I Patrick Wolfs kraschade laptop.