Recension
- No Heroes (CD) Converge
- 2006
- Epitaph/BonnierAmigo
Tillfreds
Lyssna
Externa länkar
- ConvergeCult
- Bandets officiella webbplats.
- Epitaph
- Bolagets webbplats, med ljudspår.
Som vanligt när Converge släpper en ny skiva gäller det att man är beredd på att ge den sin tid. Men med ”No Heroes” tyckte jag att det krävdes ovanligt lång tid. Skivan, eller kanske snarare Converge som band, är ingen best man tar sig an i vilket tillstånd som helst. I ett regntungt och grådaskigt Vetlanda, på min lediga dag efter tio dagars arbete i rad, passade den utmärkt.
Men kvällen innan – precis hemkommen efter de tio dagarna, en knapp timme efter deadline med den i ärlighetens namn rätt dåliga texten om det lokala hockeylagets förehavanden ett par timmar tidigare – var det väldigt långt till att jag skulle välja ”No Heroes” som ackompanjemang till min nedvarvning.
Mycket av Converge står att känna igen på ”No Heroes”. Bandets moderna, tekniska och skeva hardcore är bångstyrig, frustande och ful. Den här gången dras den möjligtvis till sin ytterlighet i och med den inledande kvartetten låtar. Den oerhört brutala inledningen på skivan lämnar liten eller ingen plats för andhämtning.
Men skivan kan också vara ömsint och vacker. Särskilt på hjärtskärande vackra ”Grim Heart/Black Rose”, där Jonah Jenkins byter av med Jacob Bannon bakom mikrofonen, eller på smått uppgivna, blottande ”Trophy Scars”.
Allt är så klart inte perfekt. Jag hatar till exempel de första ackorden på skivan, tycker de låter otroligt fel. Men det vore inte Converge om allting skulle kännas rätt. Det ligger i bandets natur att riva och slita, att beröra.
Och när dessa, tillsynes banala och självklara, insikter nått mig, förstår jag äntligen vad ”No Heroes” handlar om och jag vet vad jag vill berätta om skivan. Jag känner mig tillfreds.
Publicerad: 2006-12-28 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-19 16:33
12 kommentarer
Värd en 8 i min mening. Trots att jag inte står ut med "Grim Heart/Black Rose" och inte är så förtjust i hur skivan börjar, så är den så pass brutal (som vanligt) att den är värd en 8, av principiella skäl.
#
hur står den sig jämtemot you fail me?
#
Skulle nog ge den en 9:a
Tycker den är bättre än You fail
#
fick den här skivan i förrgår utan att knappt känna till bandet men har lyssnat på den mycket nu och jag är grymt fascinerad. och tomas, jag tyckte som du om inledningen till en början, men nu tycker jag den är helt magisk nästan. fantastiskt roligt att ha upptäckt ett såpass bra och intressant band
#
Desertus: Jag skulle nog säga att "You Fail Me" är snäppet bättre, eftersom den känns mer sammanhållen.
#
Rikitigt bra skiva, en av årets bästa. Bättre driv får man leta efter. Håhåjaja.
#
En av årets bästa skivor, helt klart! Tycker den t.o.m. är bättre än "You Fail Me" p.g.a. att denna är mer varierad och komplex.
#
Kanske börjar bli gammal, men jag tycker att Converge grötar och brötar för mycket. Har lite svårt att se varifrån all ilska kommer. En del bra klämmer de ur sig dock, det kan inte förnekas.
#
Hardcore är den enda musikstil vi behöver. I längden.
#
Naturlig brutalitet, kan det bli bättre. Tror inte det.
#
Relaterat: Kent – Tillbaka till Samtiden
….VA?!
#
Skivan både hatar mig och älskar mig. Dödar mig och helar mig. Svårt bra!
Och då har jag inte ens hört Jane Doe än.
#
Kommentera eller pinga (trackback).