För sisådär tio år sedan satt jag och diskuterade musik med en kollega. Vi var båda musikintresserade och vi hade samma arbetsuppgifter, vi var båda textmänniskor. När jag sa att texter inte betyder något för mig konstaterade hon förvånat: ”du är i fel bransch”.

Jag minns inte vad jag svarade, men förmodligen något i stil med att nej, det handlar om kontext. Vad som är det viktiga i de olika kulturyttringar som jag konsumerar.

Nu överdrev jag rätt ordentligt när jag sa att texter inte betyder något när jag lyssnar på musik. Självklart är bra texter en viktig del i mitt musiklyssnande (när det finns text, förstås). Men det är i sin musikaliska kontext som texten lyfter från orden och blir så mycket mer än delarna. En dålig text kan räddas av en enastående melodi. En dålig låt kan aldrig räddas av en fantastisk text.

Det här betyder också att det ibland tar tid innan jag kommer till texten. Det är först när mina öron katalogiserat sig genom musiken som jag tar mig tid att lyssna på texten. Nästan, i alla fall. Det är också när jag väl börjar lyssna på texten jag förvånat inser att jag helt plötsligt lyssnar på en helt annan låt än den jag trodde jag lyssnade på, som i fallet med Frank Oceans rätt galet bra Novacane. Ibland kan det ta flera år, som när jag för någon månad sedan plockade upp Paddy McAloons I Trawl the Megahertz igen och för varje lyssningar hittar nya dimensioner i de fantastiska livsmetaforer som fyller hela det magiska titelspåret.

Hiphopen är inget undantag från den här regeln.

De flesta hiphopfans jag pratat musik med har texten i första rummet. Det känns åtminstone så. Det pratas rhyme skills till vänster och höger och hyllas rimkunskap. Visst imponeras jag också av det. Men det jag först och främst går igång på är beaten. Musiken. Först om allt är på plats där går jag vidare till texten. Men då måste texten lira med musiken. Rösten med rytmen. Och just rösten är precis lika viktig i hiphopen som inom vilken annan genre som helst. Den måste funka. Det är därför jag, till skillnad från exempelvis redaktionens mesta hiphopskalle Karin, håller LL Cool J som en bättre rappare än Jay-Z. Hur mycket jag än gillar Hovas grejer kan jag inte släppa att hans röst låter lite, tja, gnällig.

Men det handlar precis lika mycket om känsla för rytmen. Inte att bara rapa upp sina bars ovanpå musiken, utan göra det i duett med den. Den som producerar måste ge förutsättningarna. En boom-bap räcker inte. Det kan bli hur tråkigt som helst, det måste finnas mer. Något för rapparen att boxas mot. Men rapparen måste också kunna sparra tillbaka. Rida på rytmen. Och ja, här har de afro-amerikanska rapparna för det mesta en rejäl fördel jämfört med de flesta vita. Ett flyt som har en helt annan melodisk fingertoppskänsla. Like butter, y’all.

Det är den främsta anledningen att den största dikeskänningen på The Dreamer / The Believer stavas Sweet.

Det hinner gå ganska precis fem sekunder av The Dreamer / The Believer innan jag är hemma.

En hårdslående boom-bap inramad av löst hållna jazzekon och en melodiös bakgrund. Och så Commons röst. For the world world world world world. The Dreamer blir sedan en uppvisning i precis allt det som jag faller så stenhårt för på Commons senaste album. No I.D:s perfekt snitslade musikbana som där Common fullständigt obehindrad kan rulla fram. Rappare och producent i självklar symbios.

Om jag låter öronen filtrera bort Common i Sweet blir det precis lika bra. Ett av albumets tyngsta och skitigaste beat. En lössläppt bombmatta. Men när Common kliver in händer något. Eller rättare sagt: DET händer inte. Common kommer aldrig in i matchen. Att hela paketet på något sätt är byggt kring att Common är kvarterets hårdaste kille, när vi väl kan vara rätt överens om att det nog finns rätt många före honom i kön, kan jag köpa. Men värre är att Common nästan snubblar på orden. Det känns som att han måste pitcha ner sig själv för att placera orden. Och trots det landar de fel. Ur fas. Absolut asynkronism.

Som tur är pratar vi här tre och en halv minuts undantag. Resten av The Dreamer / The Believer lyfter desto högre. Ett album som likt M.E.D.s Classic får mig att tänka på en gyllene hiphopera som tog sin början med en Jazz Thing Straight Out the Jungle och där DJ Premier var obestridd kartritare.

Det betyder stråkigt soulsken från Graham Central Station i Gold. Lovin’ I Lost, en outgiven Curtis Mayfield-låt uppfiskad fyra årtionden senare. Raw (How You Like It baktaktsrullar fram längs med sommarsönderstekta Bronxgator avspärrade av ylande sirener medan KRS-ONE klättrar upp på barrikaderna. Bonnie & Clyde hälsar på hos Cloth, det regnar solskenspianon i Celebrate, som låter precis som den heter, och när John Legend bjuds in till The Believer kan jag inte låta bli att tänka på Timbalands och Bubba Sparxxx bästa gemensamma gospelstunder.

Allt det här skulle förstås räcka för att hålla mig på gott humör resten av vintern, men så finns också den riktiga kronan på verket: sluggande Ghetto Dreams. Det fullständigt fantastiskt ångvältskrossande icke-samarbetet mellan DJ Premiers obarmhärtiga patentsväng, Wu-Tang Clans hotande skräckfilmspiano och M.O.P:s blåssektion. Mäktigt skuggboxande mellan Common och Nas medan baskaggen träffar trumhinnan som en roundhousekick på volley.

Precis allt jag älskar med hiphop på strax under fyra minuter.

Så visst. Det här är en skiva som låter som då. Med en artist som var med då. Åren när jag nära nog uteslutande lyssnade på hiphop. Det är svårt att inte börja vifta med en massa reaktionärsvarningsflaggor och tejpa upp nostalgiavspärrningar. När jag hör The Dreamer / The Believer spelar det inte den minsta roll.

Kanske är jag en hopplös hiphopromantiker. Men det kan jag leva med.