Recension
- Treats (album, mp3) Sleigh Bells
- 2010
- Sony
Rökridåerna skingras
Lyssna
Externa länkar
Derek Miller måste ha fått en riktig uppenbarelse när han insåg att hiphopbeats kunde vara minst lika hårda som de riff han spottat ur sig i sin tidigare roll som gitarrist i ett hardcoreband. Uppenbarelse, chock, kalla det vad du vill, men han kom också till den banbrytande insikten att dessa två borde fusioneras. Så han plockade in Alexis Krauss, en sångerska med girlgroup-bakgrund, för att sjunga fina, halvartikulerade stämmor över brusande distorsion och grovhuggna beats. Egentligen räcker skivans omslag, men en pyramid av cheerleaders utan ansikten, ganska långt för att göra sig en tillräcklig idé om musiken.
Rap metal, någon?
Precis. Så nydanande var det inte, trots allt. Lyckligtvis, för folkhälsans skull, har vi dock inte behövt göra den smärtsamma resan tillbaka till sent nittiotal. Indiescenen är bara långsam.
Till Sleigh Bells fördel går det att säga att de inte låter speciellt mycket som någon annan. De ställer till med tillräckligt mycket oljud för att sticka ut, och blev följaktligen, innan kontrakt slöts med Sony, också upplockade av M.I.A. till hennes N.E.E.T.-etikett.
De väsnas, låter inte som alla andra, men låter egentligen inte heller speciellt mycket som något alls. Förstasingeln Tell ’Em vinner på ren överraskning, men efter tiotalet lyssningar finns inte längre något att förvånas över, och samma sak gäller hela skivan. Skarpa gitarriff mot texter som omväxlande viskas, omväxlande tjuts (Riot Rhythm), och något dovt midtempobeat. Oljud som tydligen ska kännas i maggropen. Brus som garanterats höga Pitchfork-siffror och därför kommer att spelas överallt ändå. Men speciellt intressant är det inte. Vill jag ha något dansant går jag till den soniska attack som är Crystal Castles’ andra. Vill jag ha svärta plockar jag fram These New Puritans’ Hidden för att jämföra med samtida släpp. För på Treats finns, när det första intrycket sopats undan, inte speciellt mycket mer att hämta.
Är det här soundtracket till â€nuâ€, så….är det bara tråkigt och lite ledsamt. Det finns ju så mycket annat kul.
Publicerad: 2010-07-07 00:00 / Uppdaterad: 2010-07-06 16:31
6 kommentarer
Verkligen genuint urdålig musik.
#
Jag förstår inte allt hat Sleigh Bells verkar få i svenska medier. Visserligen så kan ju Pitchforks betyg ses som lite väl mycket, men det är ju också Pitchfork. Jag hör varken rap eller metal i deras musik, utan skulle snarare beskriva det som noise-pop. Och jag gillar det.
#
Dixit: hat och hat. Jag tycker bara att det är rätt dåligt. Det betyder givetvis inte att du också måste tycka det. Menade inte heller att jag hör Limp Bizkit i Sleigh Bells, bara att det hela inte är fullt så revolutionerande som vissa vill få det till.
#
Syftade kanske inte på just denna recensionen när jag skrev hat, men vad jag har märkt verkar inte Sleigh Bells ha gått hem i Sverigeland. Jag förstår nog vad folk inte gillar med det, men jag kan inte annat än dras med i musiken.
#
En klart uppfriskande fläkt mitt i all likriktad knarkig chill wave. För mig känns som om du missat poängen helt med denna skiva. Precis som Dixit påpekar så är detta i grunden en popskiva full med poplåtar. Som tweakats till med rämnande monsterbeats och ett trucklass grus. Liknelserna med CC och TNP tycker jag också är ovanligt irrelevanta. Men ibland är väl inte referensramen större än så.
#
[...] Sleigh Bells Treats [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).