Rebecka Törnqvist bara växer och växer. Hennes röst blir bara bättre och bättre. Hennes kyla och avmätta stil gör mig bara mer intresserad. Hennes sätt att göra vardagen distinkt och spännande gör mig rusig. Att det lågmälda rymmer så många klanger.

The Cherry Blossom And the Skyline Rising From the Street fortsätter där Melting Into Orange inte orkade, eller ville, vidare. Nu får jazz stå tillbaka för mer av visa och pop. Men fortfarande med en air av aftonklänning och kallprat. Och återigen är det Johan Lindström som producerar.

The Cherry Blossom And The Skyline rising kan vara något av det bästa Törnqvist har gjort. Släpigt som bara hon kan. Jazzpopigt sväng där hennes röst landar mellan rännstenen och Behrns salonger. Poppigt så att fötterna vill röra sig.

Och Rebecka Törnqvist leder oss genom melodier och texter som får mig att smälta. I duetten No Bait sveper en nästan asiatisk stämning in när Nina Ramsby inleder. Jag kan bli lycklig för mindre. No Bait är något av det bästa som gjorts på senare år. Romantisk och suggestiv. Jag nästan känner doften av grönt te och tunna pappersväggar.

I låt på låt övertygar Törnqvist. Övertygar mig om att hon är en av Sveriges bästa sångerskor. Det finns sångerskor med personlig röst. Och det finns sångerskor med bra röst. Ibland sammanfaller de. Det gör de hos Rebecka Törnqvist, men med den avgörande skillnaden att hon kan använda nyanserna för att göra underverk för stämning och upplevelse.

Ja, det är bara tacka och ta emot.