Kontroversiell som få. Common. Jo. Så är det. I en värld där det är fult att vara juste sticker Common ut. Han har hela tiden vågat stå upp för jämställdhet och jämlikhet. Vägrat backa. Det gör honom kontroversiell. Det gör att han får ta kritik som ”jag är ledsen, men politisk hiphop är inget för mig”. Det gör tyvärr att en del inte lyssnar. Att de stänger av.

Själv blir jag glad och lycklig av politisk hiphop. För mig har alltid budskapet varit en central del. En del säger att hiphopen från början handlade om party och fest. Att sprida glädje. Jag vet inte om jag håller med om det. Glömmer man inte bort milstolpar som ”The Message” och ”Fight the Power” då? Missar man inte halva hiphopens historia? Missar man inte hela bakgrunden till hiphop? Missar man inte varför när man försöker beskriva hur?

En så postmodern konstart som hiphop låter sig inte dissekeras och kategoriseras så lätt att det går att säga att det är antingen politik eller party. Den är självklart både och. Inte antingen eller. Common har stött på en del problem på grund av den där missförståelsen. En stor del av texterna på ”Like Water for Chocolate” handlar om just det. Att det går att vara politisk. Till och med politiskt korrekt ibland. Och ändå ha drifter. Framförallt sexuella drifter.

Men, man måste inte lyssna på hiphop från textsidan för att uppskatta ”Like Water for Chocolate”. Den har massor att erbjuda den som gillar jazzig och hårt funkigt svängande hiphop. Hos Common handlar det om organisk hiphop av den typ som kollektivet runt okayplayer.com odlat och förfinat de senaste åren. Låt mig räkna upp artisterna (det blir enklare än att försöka beskriva i ord hur det låter): D'Angelo, The Roots, och Jazzyfatnastees är alla vitala delar av okayplayer. Om jag dessutom lägger till att Jay Dee – som ingår i producentkollektivet The Ummah tillsammans med Q-Tip, Raphael Saadiq och Ali Shaheed Muhammad (tidigare i A Tribe Called Quest) – producerat större delen av skivan klarnar bilden ännu mer. Bland skivans gästartister hittar vi bland andra Femi Kuti, MC Lyte och Mos Def.

Common tar svänget från D'Angelos ”Voodoo” och sparkar in lite mer fart i det. Han vidareutvecklar The Roots ”Things Fall Apart” och gjuter mer liv i grytan. Han bygger vidare på fyra år gamla ”One Day It'll All Make Sense”. Han tar det ett steg vidare. Det är lite bättre. Lite vassare. Inte riktigt lika bra som Mos Def ”Black on Both Sides” från förra året. Men, jag kan inte annat än att le lyckligt när jag lyssnar. Precis så här vill jag ha min hiphop. Det här gillar jag. Det svänger ju.