För fyra år sedan släppte Silverbullit sitt debutalbum. Det gick lågmält förbi, även om skivan ”Silverbullit” definitivt inte är lågmäld. Rock så det räcker och kanske en av de bättre skivorna från 90-talet (även om nu alla recensenter glömde bort den i allt virrvarr kring årskiftet 1999/2000).

Så släpptes då Silverbullits andra album ”Citizen Bird” och hyllningskörerna blev enorma. Det delades ut toppbetyg som aldrig förr. Första gången jag hörde skivan så skrattade jag lite lätt, det lät inte för kul. Sega låtar blandade med några synth-doftande popdängor. Äh. Kanske tyckte jag det var tråkigt för att alla andra tyckte det var så bra.

Skivan låg där och brände, så av någon outgrundlig anledning började jag lyssna. Främst beroende på min egna nyfikenhet, men också därför att en kompis envisades med att spela ”Magnetic City” en hel förfest. Plötsligt började det växa.

Silverbullit började krypa under mitt skinn oberoende av vad Per Bjurman tyckte. Det här var bra. Med den nästan förtrollande inledningen genom ”Glory” så blir ”Joy” och ”Magnetic” så befriande från andar och förbannelser. Rakt på som en ångvält med känslor rullar de över mig, för att ett fåtal låtar senare ångra sig och med sentimental ödmjukhet förföra mig i ”Axe Man” (med Karin Dreijer).

Trots Silverbullits ibland så stora utsvävningar vet de vart de skall åka. Målet finns där och sångaren Simon Ohlsson tar med sig resten av kvintetten. Ibland i skepnaden av The Doors, någon gång som Rolling Stones och både då och nu i samma spår som The Soundtrack of Our Lives.

En skön blandning av mjuk pop, skränig 60-talsrock och ett utmärkt soundtrack till någon obskyr film. Något för både dig, din mamma och pappa och dina barn.