Recension

- Relationship of Command At the Drive-in
- 2000
- Grand Royal/Virgin
Emotionellt i division ett
Lyssna
Externa länkar
- Officiell
- Innehåller fantstiskt mycket information. Allt du någonsin önskat en officiell sajt skulle innehålla.
- Fearless
- Mer om gamla skivbolaget och band som Junction 18 och Lonely Kings hittar du här.
- Grand Royal
- Skivbolaget som ägs av de tre männen som vanligen refereras till som Beastie Boys.
Jag möts av ett långsamt crescendo bestående av trummor, bas och vassa gitarrer. Låten rullar igång lite avvaktande, sen följer ett avgrundsvrål, en vägg av förbannade gitarrer, våldsamt smattrande trummor och en argsint bas som gör sitt bästa för att överrösta de andra instrumenten. Attack! Hårt! Rakt i magen. Ilska som känns i hela kroppen. Ångest skapad av ett förvirrat och kallt samhälle. Frustration av att inte veta hur problemen skall lösas, av att inte riktigt kunna identifiera dem. At the Drive-in är inte ett band som levererar lösningar. Här handlar det om kritiskt iakttagande, inte nödvändigtvis analys eller reflektion.
Musiken ligger i det punkiga gränsland där gränser som emo och hardcore dras. Visst kan jag dra paralleller till föregångare som Quicksand och Fugazi, likväl som mer samtida akter som svenska Fireside och Refused. Men, ATDI står starkt på egna ben. ”Relationship of Command” är bandets första album på Grand Royal efter några år på Fearless. Sedan starten 1994 har de släppt ifrån sig otaliga album, sjuor och splittskivor på ett vis som på många sätt är lika typiskt för genren som bandets mer eller mindre oavbrutna turnerande.
Produktionen på albumet är mycket bra. Ross Robinson (som tidigare producerat bland andra Deftones, Soulfly, Machine Head och Korn) har verkligen lyckats få till ett makalöst ljud där varje instrument lyfts fram på ett enastående vis även om det är gitarrerna och sången som hela tiden står i centrum. Ja, sången är ett kapitel för sig. Sångaren Cedric lyckas med konststycket att både skrika och pratsjunga övertygande, samtidigt som han har en intressant sångröst som sträcker sig från Oi-punkens uttryck till emo hardcorens. Imponerande. Han täcker hela genreregistret med råge.
Några låtar står självklart ut mer än andra. Snabbfästande andraspåret ”Pattern Against User” till exempel som har strålande sing-a-long-potential. Iggy Pops gästspel i ”Rolodex Propaganda” visar att gamlingen fortfarande kan vara farlig och punk när han lägger manken till. Allra mest gillar jag det experimentella stycket ”Enfilade” där bandet provar på att använda programmerade rytmer, väver in ett dragspel och sånt där handklapp som jag alltid faller pladask för.
Nu är förvisso inte ”Relationship of Command” någon ”Slip”, ”Songs to Fan the Flames of Discontent” eller ”Steady Diet of Nothing”. Den rankar någonstans i klassen under dessa album. Det är inget dåligt betyg.
Publicerad: 2000-10-04 00:00 / Uppdaterad: 2008-02-07 14:22
10 kommentarer
Det här är ju kanon! Inte recensionen alltså, utan plattan.
#
Ja. Oj vad snål jag var med betyget när jag skrev den här recensionen. idag skulle jag ge den minst ett snäpp högre. Förmodligen två. Skivan är kanon.
#
Vad hände egentligen med ”cosmonaut”, albumets bästa och mest intensiva låt? …den förtjänar en separat recension, så Patrik, det blir till att sätta sig ner och omvärdera.
#
Den här förtjänar minst en nia… skitbra skiva, en av de bästa år 2000.
#
(håller med ovanstående).
#
Minst en 8a, troligtvis en 9a. Lätt att vara efterklok giofs.
#
Om ni på dsc har ändrat er och vill ge ett högre, varför gör ni då inte det?
#
fortfarande 2000-talets bästa skiva…
#
Det vet alla redan, men ja, det här är nog bästa skivan som släppts den här sidan millenieskiftet
#
Ändra betyget för faaaan!!!!!
#
Kommentera eller pinga (trackback).