dagensskiva.com

48 timmar

Recension

ATB: Seven Years 1998-2005
Seven Years 1998-2005 (album, cd) ATB
2005
Kontor Records/Edel/Playground
7/10

It's been some time since 97

Jag erkänner att jag faktiskt bara tänkt lyssna igenom ”Seven Years 1998-2005″ lite snabbt. Konstatera att ”9 PM ('Till I Come)” är lika tråkig nu som när den kom. Skriva en sågning som rätt mycket skulle handla om tyskar, deras formgivningsestetik, deras förkärlek för världens sämsta musik och om deras ohälsosamma förhållande till David Hasselhoff. Ibland är det skönt att få ventilera sina fördomar i grovhuggna generaliseringar, baserade på en enda låt.

Det gick sådär.

Visst. Precis som hos så många av kollegorna i genren formspråket, såväl vad gäller samlingen som ATB:s singlar och album, sådär precis genomtaffligt. Självklart med André Tanneberger ständigt i kamerans centrum. Självklart alltid som en vandrande perfekt hybrid mellan Ibizas glassiga strandfester och en svärmorsdrömsfelfri, mogen pojkbandssångare på soloäventyr med precis lagom mycket antydan av porrskådis.

Ni fattar. Tyskt.

Och visst låter även musiken sådär väldigt poptrancetysk som tyskarna gillat ända sedan musiken slog igenom för något tiotal år sedan. Så långt är allt precis som det ska. Men den där halvhjärtade genomlyssningen gav ett lite störande resultat.

Fan. Jag gillar ju det här.

Det är på många sätt lätt att avfärda den poppiga sidan av trance-scenen på samma sätt som man kan se ner på britternas och italiernarnas popifieringar av den tidiga housen och discon. Den är ju inte riktigt på riktigt. Plastig. Mycket möjligt. Men samtidigt är jag svag för mötet mellan ursprungsgenrerna och gammalt hederligt popmelodisnickrande, som blivit resultatet. Och när jag lyssnar igenom ”Seven Years 1998-2005″ känns det som att jag helt plötsligt inser varför jag alltid varit svag för den mall som legat som grund för i princip all bra poptrance.

Vemodet. Känslan av att aldrig vara lika ensam som när man dansar runt med ett brustet hjärta mitt på ett fullpackat dansgolv omgiven av lyckliga människor. Den omöjliga kontrasten mellan euforisk lycka och nattsvart mörker som alltid finns närvarande i alla de riktigt fantastiska disco- och house-klassikerna. Klädd i de obligatoriska trance-ljuden, den obligatoriska personkulten och med nästan patetiskt självömkande och hjärtebrustna texter och stämningar.

Dansmusikens svar på singer-songwriters.

Med ena benet på dansgolvet och det andra hos grupper som Pet Shop Boys och Saint Etienne.

Det är förmodligen därför jag faller i samma stund som Tiff Laceys hesa röst sparkar igång den breakbeattrancande ”Humanity”. Eller när André tar med Nicole McKennas ”Take Me Over” till dansgolvet, klädd i det sorgligaste av Abba-pianon. ”Believe in Me” förvandlas till sorgglitterlyx som kunde varit Benjamin Diamonds hantverk. Tiff Lacey väver sedan samman såväl ”Ecstasy” som ”Marrekech” medan André själv porrfilmsväser sig igenom ”The Fields of Love” med bättre resultat än vad som borde vara möjligt.

Genom allt löper trancandets trumcrescendon och överflygande keyboardslingor som gjorda för snygga resebyråreklamfilmer med siktet ställt på MTV och försäljningslistorna.

Visst finns här spår som känns mindre intressanta (”9 PM ('Till I Come)” känns fortfarande rätt trist. Och även om den originaltrogna (okej, i princip rakt av kopierade) versionen av Adamskis klassiska ”Killer” och den lika originaltrogna tagningen av Olives inte riktigt lika klassiska ”You're Not Alone” är riktigt bra (svårt att misslyckas med de låtarna) så känns de ändå lite lätt överflödiga.

Men trots de här invändningarna är ”Seven Years” den skiva som snurrat flest varv hos mig senaste tiden. Tydligen var jag i behov av lite ATB-poptrance.

Där ser man.

Ola Andersson

Publicerad: 2005-08-28 00:00 / Uppdaterad: 2009-06-23 10:36

Kategori: Lördag, Recension | Recension: #3395

3 kommentarer

Ey, dissa inte Hassel The Hoff! Mer genialiska videos får man leta längre efter.

"9 Pm" var ju ok, men helt klart daterad.

Medlem 2005-09-02 17:04
 

[...] jag recenserade ATB-samlingen Seven Years 1998-2005 – och en gång för alla förlikade mig med det faktum att jag nog alltid varit hopplöst [...]

 

[...] handlar om poptrancens plats på dansmusikkartan slog det mig när jag recenserade ATB-samlingen Seven Years 1998-2005. Poptrancen är dansmusikens svar på singer-songwriters. Inte kanske så mycket att det är en [...]

 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig