Det här bandet har krupit sig på mig. Jag har läst om dem lite här och lite där och när jag såg att de var med på en skiva till tidningen Rock Sound var jag tvungen att få höra dem.

Bright Eyes fast punk var det några som hade sagt. Kul tänkte jag, det låter som något för mig. Att börja lyssna på punkversionen av Conor Oberst musikaliska vision verkade plötsligt som en strålande idé. Väl i stereon blev samlingsskivans Manana inte vad jag föreställt mig. Ostrukturerat slammer, eller något ditåt, tror jag att jag bestämde mig för efter några genomlyssningar.

Någon vecka senare bestämde jag mig för att köpa en skiva som spelades i en skivaffär jag var inne i. Det lät riktigt bra i mina trötta öron. Väl framme vid disken såg jag vilken skiva det var och jag blev plötsligt glad. Det var Read Music/Speak Spanish och den visste jag låg hemma på hallmattan och väntade.

Sedan dess har jag lyssnat på den i olika sammanhang och förstått att den inte är helt lätt att ta till sig. När jag spelade den på jobbet kände jag att det var läge att först sänka och sedan stänga av. Det blev skränigt. För skränigt. Konstigt nog fungerade den plötsligt i lurar på tågresan några dagar senare när jag slängde på den av en slump. Baklängesfärden blev solig och glad. Inte minst av musiken. Jag tror att det är för att produktionen är precis som jag vill ha den. Jag känner mig hemma med den. Men det är svårt att anpassa den till andra ljudmiljöer eller höra den genom andras öron.

Conor sjunger som om han har en klump i magen som han kan lösa upp genom att pressa ur sig orden. När det inte fungerar skriker han frustrerat eller ger upp och får klumpen i halsen. Men det är mer frustration än ilska. Och jag lider med honom lika mycket som jag skulle gjort om jag varit lång, smal och haft hornbågade glasögon.

Musiken är inte Bright Eyes fast punk. Det är hederlig amerikansk indie med förkärlek för melodier och utspel. Det låter mycket Superchunk och en del Dinosaur Jr. Men med den där lagom hårda udden som At the Drive-In visade sig ha för ett par år sedan. Udden som jag kallar den för att jag inte har hittat ett bra ord för det som jag älskar och som få band behärskar.

Det här är musik som går direkt till mitt hjärta och min mage. Som får mig att bubbla och spritta. Musik jag spelar om och om igen och som jag kan låtsas bara är för mig. Jag beter mig som en tonåring som är rädd för att alla ska vilja lyssna. Människor som jag inte tycker om.

Att sen texterna handlar om ett galet samhälle, desillusion och förtvivlan över svunna ideal gör inte saken sämre.

Jag vill ha mer nu.