Ända sedan 1999 års split-EP med Agoraphobic Nosebleed, The Poacher Diaries – som var min första bekantskap med Converge – har utvecklingskurvan pekat uppåt utan minsta tendens att vika av från den inslagna riktningen. Sjunde fullängdaren Axe to Fall är inget undantag.

Uttrycket har genom åren förfinats och frågan ifall de ändå inte var bäst på Petitioning the Empty Sky, som ju stötts och blötts i tid och otid, får här än mer bränsle på lågan och det är dags att lägga den frågeställningen till handlingarna. För det ska inte stickas under stol med att Jacob Bannon och manskap här mer än någonsin släpper fram metaldoftande tongångar, ett välbehövligt och alldeles utmärkt tilltag. I likhet med Mastodons skapelser är det en noggrann avvägning mellan metalspöken, kontrollerat kaos och fullkomligt mayhem.

Det är hardcorepunk för nollnolltalet som kärleksfullt förvaltar åttio- och nittiotalets influenser (bl.a. Slayer och Entombed) och i Slave Driver blir det som tydligast. Inledande trion Dark Horse, Reap What You Sow och Axe to Fall sätter standarden med skenande rytmeskapader, sylvassa riff och sång från avgrunden. Faktum är att den något uttjatade liknelsen mellan Bannons sång och en rabiessmittad bulldog inte är helt oäven. Och det i all välmening.

De väl insatta i Converge vet sedan innan dessutom att skivorna aldrig bjuder på fullt ställ genom hela släppen och där monumentala No Heroes hade Grim Heart/Black Rose har denna skiva Worms Will Feed/Rats Will Feast. Det är en uppvisning i tyngd som får hela fundament i gungning, en låt Neurosis skulle döda för. Och Neurosis-kopplingen fortsätter – Steve Von Till tar över ledsången i suggestiva och till stora delar akustiska Cruel Bloom som för tankarna till, hör och häpna, 16 Horsepower.

Så som sagt, Converge utmanar och vinner på knock. Än en gång. Frågan är bara hur de ska överträffa detta på kommande skiva?