Efter de första genomlyssningarna av ”Rounds” var jag beredd att på stört utnämna den till oumbärlig. Men så, när jag återfått fattningen en smula, växte beslutet fram att låta den få mogna och utvecklas i lugn och ro. Efter att nu ha intensivlyssnat i över en månad har inte så mycket förändrats. Det är bara att inse – ”Rounds” är en fantastisk skiva.

I stort sett fortsätter Kieran Hebden på spåret från föregångaren ”Pause”. Skillnaden dem emellan är inte häpnadsväckande på något sätt, men istället för att fokusera på stämningen i musiken utvecklar han nu melodierna mycket mer. Byggstenarna är desamma med samplingar från genrer som jazz, hiphop, psykedelia och folkmusik men den här gången tar han dem ännu ett steg längre bort från sitt ursprung.

Hebden tar gitarrer, banjos, pianon, trummor, bortflyende röster, pipleksaker, vindspel och otaliga andra skramlande, rasslande, plingande ljud ur deras egentliga sammanhang och slänger ner dem i sin magiska laptop. Där förvandlar han dem till helt egna instrument och skapar med dem något av det mest medryckande som finns på electronicascenen just nu.

I singeln ”She Moves She” korsas ett envetet beat med en dundrande bas, plockande stråkar och en gitarr som, till synes helt på måfå, flyger ut och in i ljudbilden i bästa Akufen-stil. Än intensivare är knyckiga, tokspeedade ”Spirit Fingers” med samplingar som löper amok över en tappert kämpande hi-hat medan ”Slow Jam”, när Hebden drar på med hela ljudkollektionen, blir en suggestiv avslutning som aldrig slutar växa.

Det låter förvisso både oväntat och ovant när han sammanfogar ljud som aldrig var tänkta att mötas men när resultatet blir så makalöst vackert att man bara vill gråta spelar sånt ingen roll. Som i den gripande, böljande vaggvisan ”My Angel Rocks Back and Forth” där rytmen från en pysande respirator möter en ensam mandolinmelodi eller när episka ”Unspoken” med sina hiphopbeats, tamburiner, trasiga klockspel och en pianoslinga lånad från Tori Amos lyfter mot melankolins allra högsta höjder.

Metoden är densamma skivan genom med ett repetitivt tema som loopas om och om igen samtidigt som Hebden lägger till nya detaljer tills låten når sitt crescendo. Samplingar snubblar över och in i varandra, rytmer läggs ovanpå andra rytmer. Melodier som pulserar och glöder för att sedan häftigt flamma upp. Ibland nästan enerverande då det inte låter som man ”vill” att det ska. Precis när man tror sig ha listat ut vad som kommer härnäst pitchas melodin om, byter takt eller avbryts helt abrupt. Musik som till synes trotsar alla regler men ändå, eller kanske just därför, blir så engagerande.

Samtidigt gör Hebden aldrig något rent slumpmässigt utan det finns hela tiden en tanke bakom. Han vet hur man får en melodi att utvecklas. Bänder på omöjliga rytmer och tänjer och transformerar ackord till dess ljuv musik uppstår. ”Rounds” skulle så lätt ha kunna blivit allt för överambitiös och överlastad med idéer men trots sin tekniska fulländning förblir det känslomässiga innehållet i fokus.

Hur mycket skruvade ljud och knaster det än uppstår när de organiska ljuden möter elektroniken har melodierna en sprödhet som hotar att när som helst få dem falla sönder. Ett romantiskt vemod som genomsyrar hela ”Rounds” och gör Hebdens musik lika meditativ och lättflyktig som ett vajande morgondis över en sommaräng.