Tre år. Tre jävla år. Så lång tid har gått sedan vi fick ta del av David Sandström och hans Overdrive i och med förra släppet Go Down!. Att den skivan är den i särklass svagaste av de han givit ut under eget namn och då också bidragit till en viss frustration säger en del. Men. Väntan har, som det heter, varit värt det.

David och vapendragaren Oskar Sandlund, producent tillika trummis i Overdrive, har skyndat långsamt. Med utgångspunkt i studion de byggt på Davids gård i Brände utanför Umeå har de jobbat fram en skiva som till fullo kan stå på egna ben, utan att behöva nämna andra konstellationer ur karriären som referensramar.

The Facer var ett bra rockband, Refused och Final Exit var fantastiska akter, AC4 är ett älskvärt punkband. Pigs Lose och David Sandström Overdrive anno 2008 är något helt annat. Rock av den ädlaste form, oftast med Neil Youngs vakande öga över sig. Och alltid med de bästa av refränger. Även om jag hör spår på skivan som skulle kunna innebära kommersiell succé med a-rotation och höga listplaceringar så tror jag inte att just det har varit något självändamål. Det naturliga låthantverket är det viktiga och det hörs. Verkligen.

Kommande singeln Lisa Lisa breddar skivan med en suggestiv och upplyftande historia i mid-tempo, The God Thing bjuder på punkfrenesi som påminner om Hüsker Dü, Too Late, But Still är en fin pastisch på The Byrds och Listen har, med sin pumpande ljudbild och taggiga gitarrer, mer gemensamt med ett melodiöst The Velvet Underground än The Strokes någonsin kommer få. Om det låter splittrat? Svar nej. Och det mycket tack vare Davids röst, som är en av Sveriges bästa, och hans osvikliga melodisinne.

Melodisinnet blev känt redan 2001 i och med Om det inte händer något innan imorgon så kommer jag, en skiva som skildrar Sandströms morfar och dennes öde när stora delar av Sveriges landsbygs skulle industrialiseras och äldre bruk skulle avvecklas på sextiotalet, och forsatte med The Dominant Need of the Needy Soul is to Be Needed från 2004. Nu har det förfinats och förhoppningsvis upptäcks av en månghövdad publik. I och med att Razzia Records tagit bandet under sina vingar kan det mycket väl bli just så.

Dock, hela sexton låtar blir väl mastigt och utarmar skivan på ett lite dråpligt vis där bland annat sista spåret, instrumentala Göran William Frii, kunde klippts bort. Visst, den bidrar till en fin inramning av skivan men tillför egentligen inget. Detsamma gäller pianobaserade Dead Alive.

Tre år. Ibland kan för lång tid i studion leda till överarbete, vilket det till viss del lett till på Pigs Lose. Därav åttan i betygskalan.