Att Sveriges meckigaste orkester, Meshuggah, skulle ta ett steg åt andra hållet och återgå till ett mer rakt och tydligt stuk på nya ObZen var väl egentligen vad man kunde förvänta sig. Såväl Catch 33 som EP:n I var minst sagt svårtuggade skapelser, som i princip inte gick att spela live.

Öppnande Combustion känns därför som katarsis för Umeåkvartetten med sitt raka tvåtaktsharvande och den accentuerar resten av skivan.

Att Meshuggah har blivit rakare, eller snarare inte lika jäkla svåra, är i mitt tycke inget negativt. Jag hade svårt att ta mig in i Catch 33 till exempel, och att nu inte längre behöva ha miniräknaren inom räckhåll för att kunna ta till sig en Meshuggahskiva känns aningen befriande.

Med det inte sagt att ObZen är särskilt rak i jämförelse med merparten av den samtida musiken. Snarare är det öppnande Combustion som sticker ut. Det är i övrigt omisskännligt det mer traditionella Meshuggah, med sina knorrande, buttra, nästan tjuriga riff och invecklade strukturer, som genomsyrar ObZen.

Och även om Meshuggah inte är musik som passar varje tillfälle, är det stundtals smått fantastiskt skönt att försvinna in i deras soniska universum och att låta sig dras med bland alla riff och takter. Men även de mörka, närmast suggestiva, stämningarna, som dyker upp i form av gitarrslingor och arbetar otroligt effektivt ihop med de hypnotiska takterna, förgyller skivan.

Möjligen hade jag velat ha någon mer snabb låt, liknande Combustion, men oavsett står sig ObZen väl bredvid klassiska skivor som Destroy Erase Improve och Chaosphere. ObZen är hur man än ser på det en mäktig skiva.