Recension
- Sounds of the Universe (album, cd) Depeche Mode
- 2009
- Mute
Kan du höra rostet falla?
Lyssna
Externa länkar
Någonstans där på mitten blev jag tvungen att stänga av. Stänga av, för att leta upp Photographic. Speak & Spell är inte riktigt min bästa DM-kopp te, men Photographic är förmodligen den Depeche-låt jag oftast återkommer till. Egentligen varken kan eller bör man plocka fram en snart trettioårig inspelning som referens i jämförelse med en ny sådan, men det är för känslans skull. Så som det känns när det låter bra.
Det bör dock påpekas att jag inte delar Olas åsikt om Playing the Angel. I jämförelse med degiga, genomtråkiga Exciter kändes Playing the Angel som färskt blod och nya tyngder på Martin Gores axlar (skilsmässa, någon?). Nothing’s Impossible står dessutom fortfarande som en ensam fyrbåk för Dave Gahans låtskrivande (med största sannolikhet rörde det sig om ett strålande undantag från regeln). Summa summarum, det finns starka låtar där.
I ljuset från Playing the Angel når Sounds of the Universe inte riktigt upp till sitt namn. Givetvis rullar de stora retroelektronikmattorna återigen fram, men samtidigt känns det lite… tamt. Jag ogillade singeln Wrong starkt när jag först hörde den, men i all sin enkelhet har den samlat kraft, och det är också här i bakgrundssången som Martin Gores ljusa, barnsliga stämma gör sig allra bäst. Denna högst symboliska historia om hur alla dessa felval till slut blev mer än rätt är förmodligen dessutom det spår som kommer att följa med längst från Sounds of the Universe. För sedan är det komplicerat att plocka ut de värdiga. Två av Dave Gahans tre spår, Hole to Feed samt Come Back, läckte tidigt ut, men i andra versioner än de som till slut hamnade på Sounds of the Universe. Come Back, som fick upp förhoppningarna ett par snäpp, hade hellre fått fortsätta vara minimal och släpig, istället för att hamras upp till något som närmast låter som Smashing Pumpkins anno Adore. Hole to Feed känns även den lite för intensiv, som lite för mycket ljud inproppat på fyra minuter. Både Corrupt och Miles Away/The Truth Is är sedan helt godkända spår, men det räcker inte heller i längden för att dra upp helhetsintrycket. Och utöver det, ja, introt till In Sympathy låter ganska exakt som Precious, som ju som bekant lät ganska exakt som… ja, ni vet.
Egentligen är det nog Martin Gore som fattas mig. Problemet är inte att vänja sig vid att Depeche Mode år 2009 innebär en herrans massa oväsen, utan att detta tillsammans med Dave Gahans mässande baryton summerar upp till ett JÄVLA sådant. Gores i jämförelse närmast änglalika röst är ett välbehövligt avbrott från allt detta domderande, och det får vi alldeles för litet av på Sounds of the Universe. Martin visserligen själv hand om hela Jezebel, men med enbart ett spår kvar av skivan är det för sent för att det ska hjälpa.
Till slut blir det hela lite för krävande, och i skrivande stund känns det mest som en massa slamrande, tomma tunnor. Men kanske var det inte heller meningen att universum skulle vara lättsmält.
Publicerad: 2009-04-27 00:00 / Uppdaterad: 2009-04-26 00:51
12 kommentarer
Paul Weller – viktigast efter Moz? Jag säger JA och ni håller med!!!!
#
undrar om man kommer att tala om Glasvegas på samma sätt 2039? Depeche 4 ever!
#
Jämförde någon just ett av de mest inflytelserika popbanden någonsin med Glasvegas?
Har inte hört senaste albumet, men har ju, som konstaterats i recensionen, inte allt för höga tankar om Depeche på tvåtusentalet. Hoppas jag får anledning att ändra mig. Känns ju tyvärr inte som att så kommer bli fallet efter att ha läst recensionen.
#
Nä, väldigt medioker efter de första lyssningarna iaf. Får återkomma till den om någon månad. Något att somna till som Erda skrev i forumet..
#
Depeche+knark=goth+2009+en jävla portion gubbig bitterhet+före dettingfrisyr+Londonska skinnjackor av årsmodell1993 = En helt OK DM-skiva!!!!!
#
att jämföra det här skräpet med den lysande ”Adore” är bara jönseri.
#
Hoho, du är verkligen fortfarande nere med blek kortbyxemetal? Häng med! Ute sedan 93!
#
tam och samtidigt för mycket oväsen? låter ovant men kan nästan hålla med faktiskt. En bra skiva om man är ett DM fan, men dom där himelska utstickarna saknas tyvär och delar av andra halvan känns lite sega…
Bra recension även om jag själv troligen kommer att lyssna en hel del på denna skiva, synd att du inte recenserade playing the angel
#
Jag håller med ”Kristet utseende………” och Peterok, sågar Wergeland kängs med kortbyxemetalbyxorna i såklart. Örebro är den sista platsen på jorden jag skulle ”spisa” mina kvalitativa northern soul/garagerock-sjutummare ever! Möjligtvis skulle jag stoppa Jonas mun full med södern soul-singlar han drog ännu ett skämt/lyxiga buskis-historier där ”vitsen” avslutades med ”Å då blev han så fuller så byxera ramla av”, men det vore mer för att få tyst på ”pojkfan” än för att förgylla hans vardag/tristess!
#
Riktigt kass.
#
Låten ‘Come Back’ låter lite väl ”skränig”. Tycker den speciella studioversionen ”Exclusive from Studio” var en bättre version av låten för melodin/texten är underbar. Håller på att lyssna igenom skivan för första gången så jag avvaktar med en komplett recension.
#
Har lyssnat på plattan några gånger nu, tycker (just nu) skivan är ok. Någonstans mellan Playing the Angel (som är lite bättre) och Exciter (som jag tycker är sämre). Om man tar upp och jämför med bara de senaste skivorna. Skivan skulle ha någon mer låt som är lite ”drag” i tycker jag (och högre tempo). Men kanske är det bara ett tecken på att man ”mjuknar” med åldern och det avspeglas väl i musiken också. Mina favoriter hitills av låtarna är 04. Fragile Tension 07. Peace 13. Corrupt.
#
Kommentera eller pinga (trackback).