Those Dancing Days debuterade sin singel Reaching Forward på P3 Guld i januari och det var fyra minuter av musikalisk lycka. Stenhårda trummor, en knivskarp röst och ett driv som om vi var på väg rätt in i helvetet men på ett bra sätt så klart. Låten är fortfarande lika bra men gör sig inte lika väl på albumversion. Those Dancing Days har många talanger och liveframträdanden är en av dem.

Efter att ha blivit upphöjda till skyarna här och utomlands som väldigt unga genier kommer de nu tillbaka, några år äldre, mer erfarna och med många mil på turnévägar bakom sig. Den första skivan In Our Space Hero Suits slog ner som en bomb och en del negativa röster har höjts som menar att de har tappat stinget. Första skivan fastnade aldrig hos mig och det kanske påverkar att jag instinktivt vurmar för Daydreams & Nightmares. Hit följer på hit. Då den första skivan kanske var mer på den söta smakskalan är det här surt, salt och umami (vad det nu är) på samma gång.

Bäst är det när det är som hårdast som på Fuckarias och långsamast men inte något sätt oinspirerat är det när de saktar ner som i When We Fade Away.