Alla låtar som handlar om typsnitt är ju per definition fantastiska någonstans. Så är det ju bara. Koppla på Kylie Minogue och jag är hopplöst såld. Förstås.

När Towa och Kylie nu sammanstrålar för andra gången hoppades jag självklart på stordåd. Ja, faktum var väl att Kylies namn var ungefär det enda jag behövde för att kasta mig över ”Flash”.

Döm av min besvikelse när det visar sig att ”Sometimes Samurai” inte bara är lätt slamrande fuzzrock – tänk ett refuserat spår från Kylies Manic Street Preachers-dagar – utan dessutom är det förmodligen sämsta spåret på ”Flash”. Tråkigt. På flera sätt. Okej, nu är kanske den avslutande covern av ”My Sharona” (typ originaltrogen) inte heller ett av de största musikaliska underverken, men att en originaltrogen cover av ”My Sharona” inte skulle vara någon större upplevelse var väl lite mer underförstått.

Men de två känns mest som parenteser i sammanhanget. Parenteser vi hoppar över, Kylie till trots. För den Towa vi älskat (jodå) ända sedan han, Lady Miss Kier, Super DJ Dimitri, Bootsy Collins och Q-Tip lärde oss att groove IS in the heart är ju inte rock-wannabe-Towa. Det är dansgolvsjapanpop-Towa.

Det är därför det är så skönt att ”Flash” vaknar upp till den solskensslappa japbossan ”Milky Way”. Ryuichi Sakamoto (Yellow Magic Orchestra) och Yukalicious i ett iskallt drinkglas toppat med småbreakade trummor, ”Music Sounds Better with You”-gitarr, jazzbas och ett blådroppande piano. Tillsammans med Arto Lindsay blir det sedan ett besök på ett franskt café där de inhyrde brassetrubadurerna underhåller de lokala gästerna med en jazzgitarr, ett dragspel och en kassettbandare som lirar samplade trumbreak i bakgrunden. ”Congo” är sedan glitch'n'break med inlånade afrostämningar, framjammad ett mellan Towa och Atomâ„¢ ett sent studiopass. Och förstås ett besök i Pizzicato Fives hetsiga cocktailjazzland (eller möjligtvis Koops ”Summer Sun”-land) i ”Hunter Green”, återigen med Yukalicious som guide.

Men den riktiga höjdpunkten på ”Flash” är delad i tre. Och bjuder dessutom på två lite otippade gäster.

Först ut är electropoppiga stressdanspillret ”Different Nu Nu” med sin bubblande pingpongmatch av solsken och ljud i sällskap med Kitsuné-Masaya. Raka motsatsen blir det när Towa bjuder in lite finländskt vemod i form av Luomo för att i ”Risk Your Soul” skapa något som ekar lätt av ”If I Was Your Girlfriend” med lite åttiotalsminnande ploppljud och allmänt skrap. Och fantastisk sång (som vanligt) av Antye Greie-Fuchs.

All I wanted was to pick up the day
You never know how long it will stay
Moments as they seem to me
Seem to be simply
sunny

Men hur bra de övriga spåren än må vara hamnar de alla i skuggan när ”Melody” exploderar igång. Med Byron Stingily (Byron Stingily! Byron Stingily!! Byron Stingily!!!) längst fram vid micken och Kenny Bobien (Kenny Bobien! Kenny Bobien!! Kenny Bobien!!!) i kören. I ett sex minuter prozacöverdoserat möte mellan kyrkbänksvältande, bubblande händerna-i-luften-house och japanska plastsyntsljud av allra mest fåniga slag.

Så.

Jävla.

Bra.

Allt som allt blir det 40 minuter i Towas sällskap. 40 minuter mest dansant pop med mycket yta och kanske lite mindre djup. Passar som handen i handsken de dagar då man vill ha mest dansant pop med mycket yta och kanske lite mindre djup, alltså.

Och Kylie är ju trots allt med på skivan. Nog så viktigt.