Jag slås av det stora mörkret på Fever Ray:s självbetitlade debutskiva. Men jag är osäker på vad mörkret består av.

Tillsammans med Olof Dreijer har Karin Dreijer Andersson stakat ut en egen väg i den moderna musikbranschen. När det skrivs om syskonen brukar ord som integritet, oberoende och egensinne dyka upp. De väljer sin väg och följer den. De följer sin övertygelse, även om de inte alltid är överens.

Och det är väl där någonstans som Fever Ray tar vid. För chansen att få välja helt själv. Styra helt själv. Välja riktning, välja metod.

För jag hör precis samma känslor i Fever Ray som jag gjorde i Silent Shout, även om de presenteras annorlunda här. Det långsamma tempot och de mörka malande tonerna. Även om det strös ut rikligt med lättare toner ovanpå anrättningen smakar det sorg. Det smakar uppgivenhet, förlorad kraft. Men även om smaken är kraftlös är musiken som framkallar den stark. Och den dualiteten fascinerar mig.

Can I come over I need to rest
Lay down for a while
Disconnect
The night was so long
The day even longer
Lay down for a while
Recollect

Triangle Walks

Jag vet nästan ingenting om henne, även om jag intresserat läser allt jag kan finna, för hon släpper inte in oss. Ingenstans finner jag en nyckel till sorgen; hon har sina gränser och de passeras inte. Men överallt finns det där djupa vemodet, de kalla uppgivna tonerna. Och även här känner jag samma sak. Det är som om hon beskriver uppgivenheten, utan att känna den. För uttrycket är så starkt. Det är orkeslösa toner uttryckta med tordönkraft. Det är uppgivenhet, fyllt av eget val. Jag blir inte klok på vad jag hör.

Det är inga tvivel om att Karin Dreijer Andersson är en av våra mest intressanta artister. Jag skulle sätta upp henne bland våra mest intressanta konstnärer också. För hon är fascinerande genreöverskridande. 2006 gjorde hon mer än musik i den audiovisuella upplevelsen som var Silent Shout-turnén. I november nästa år kommer hon (och The Knife) få många (åtminstone en) som aldrig någonsin varit på balett att gå över tröskeln till något nytt. Den glans hon skänker till det hon gör spiller över till mottagaren på fler sätt än ett.

Men jag är minst lika tveksam om jag trivs i mitten av Fever Ray som jag var med Silent Shout. Jag tycker om låtarna, särskilt första singeln, Triangle Walks, Concrete Walls, Dry and Dusty och samarbetet med Cecilia Nordlund (Souls/Monkeystrikes). Men den gör mig inte lycklig. Alls. Snarare tvärtom. Kallt som vädret utanför. Mörkt som natten utanför. Ogästvänlig som en säng när man inte kan sova.