Rått och sofistikerat. Kombinationen förkroppsligas i brittiska Amy Winehouse.

För tre år sedan kom hon som en frisk fläkt i souljazzmischmaschet. Hon var roligare, elakare och mer spännande än de flesta av sina amerikanska kollegor. Det var underhållande, men kanske lite enformigt i all sin tuffhet.

På ”Back To Black” har hiphopinfluenserna tonats ner och fått lämna plats åt pompösa Shirley Bassey-arrangemang och diverse Motown-referenser. Återigen är det den smutsiga sanningen om hennes dåliga karaktär som serveras utan ursäkter, men här över ”Ain't No Mountain High Enough” mixat med ”Big Spender”. Kalaset delvis signerat Mark Ronson.

Genialt.

Hon låter äldre och klokare. Hennes säregna, nasala röst liksom musiken är mognare och mörkare, även om självdistansen som blivit hennes signum fortfarande finns kvar. När Lily Allen tidigare i år blev ett namn var Amy Winehouse en av de första associationerna som dök upp. De har lekfullheten, drogliberalismen och London-uppväxten gemensamt. Men där Lily Allen saknar mognad och finess utmärker sig Amy Winehouse som en av de främsta i sin ganska diffusa genre.

Amerikanerna kommer inte ha det helt lätt när soulåret 2006 ska summeras.