Med Billion Dollar Gravy injicerade London Elektricitys musikaliska hjärna Tony Colman en välbehövlig dos soul i den brittiska drum’n'bass-scenen. Med inslag av house och jazz, en osviklig känsla för melodier och lysande vokalister som Robert Owens och Liane Carroll är det fortfarande ett av de bästa album som släppts i genren.

Goda skäl att ha förväntningarna högt ställda på uppföljaren alltså. Ändå är man inte riktigt förberedd när Colman drar på med hela artilleriet direkt i Out of This World. Efter ett kort förryckt musikalintro med stråkar och blås på fullt ställ förvandlas den till ett stycke storslaget speedad symfonisoul. Med sina jazziga tempo- och tonartsbyten och drivande trumrytmer har den mer gemensamt med Matthew Herberts storbandsjazziga experiment än något som borde kallas drum’n'bass. Fullständigt storhetsvansinnigt och helt briljant.

Det som sticker ut redan där och som återkommer genom resten av Power Ballads är dels Chris Polglase följsamma och drivande trummande och liveinstrumenteringen. För även om mycket av rytmerna är förprogrammerade är de oftast kombinerade eller ersatta med Polglase vilket ger en helt annan variation än vad man är van vid samtidigt som instrumenteringen ger musiken en mjukare och annorlunda framtoning.

Så även om hans första kärlek drum’n'bass fortfarande utgör grunden har musiken blivit än mer särpräglat “Colmansk” till sitt uttryck. Inte minst har hans låtskrivande utvecklats. Remember The Future och Far From The Shadows döljer så vackra melodier att det nästan är lite synd att rytmerna får ta så mycket av ljudbilden. Något som blir tydligast i underbara Will to Love, där mötet mellan en melankolisk pianoslinga, tablarytmer och Liane Carrolls sång lyfter upp den till en av skivans absoluta höjdpunkter.

En av många måste tilläggas. För även om ett par av spåren, utan att det hade märkts allt för mycket, gott kunde ha hamnat under “kill your darlings” är fortfarande Power Ballads ett grymt starkt album. Här finns en variation som saknar motstycke på drum’n'bass-scenen och som inte sällan tar musiken i riktningar som placerar den i en helt egen genre.

Själva kallar London Elektricity sin musik för “fast soul music” och när man hör spår som I Don’t Understand, den studsande electro-hiphopen i Watching You, Watching Me och Far From The Shadows förstår man precis vad de menar. De gånger de närmar sig “klassisk” d’n'b är framförallt i de instrumentala spåren men då finns det ändå alltid någon detalj som gör att man hajar till. Som det fullständiga genidraget att låta den fläskiga basgången i brutalt grooviga The Strangest Secret In The World spelas på ståbas.

Att använda termen nyskapande känns glädjande nog fortfarande i allra högsta grad relevant när det gäller London Elektricity.