Jag börjar tro att Phoenix satt detta i system. Sedan debuten med United för nio år sedan fram till idag har det alltid varit två låtar på varje album som verkligen varit extra allt.

Redovisning:

Too Young & If I Ever Feel Better
från United (2000)

Everything Is Everything & Run Run Run
från Alphabetical (2004)

Long Distance Call & Consolation Prizes
från It´s Never Been Like That (2006)

Du kan på första genomlyssning av ett Phoenixalbum direkt peka ut dessa låtar. De är svängigare, består av fler spännande element och känns mer genomarbetat än övriga låtarna på skivan. Det är som om dessa låtar fått all kärlek och det övriga på skivan är mest utfyllnad.

På nya skivan Wolfgang Amadeus Phoenix är det låtarna Lisztomania och 1901 som är albumets kärleksbarn. Som vanligt är dessa låtar helt fantastiska. Dessa låtar kommer dessutom först på skivan vilket medför att efter en urladdning på totalt 7:26 är man helt tom. Första gången jag lyssnade var jag tvungen att stänga av när tredje spåret gick igång. Det var för bra helt enkelt. Bäst av allt är att euforin stannar kvar även efter 34 lyssningar. Jag vet egentligen inte riktigt vad som gör att känner som jag känner. Kanske är det så att det oerhört sköna svänget tilltalar min reptilhjärna på något sätt.

Eller så är det för att de båda låtarna påminner om deras bästa låt Too Young. De har nämligen plockat de godaste russinen från den låten och slängt in i dessa nya sammanhang. De tydligaste spåren är att de plockat introdrivet till Lisztomania och versrytmen till 1901. De återvinner men ändå känns det hur fräscht som helst.

När man väl matat de två inledningsspåren alldeles för länge är det dags att samla kraft till sig för att gå vidare med resten av skivan. Då möts man av den somrigt loungiga Fences som egentligen passar till vilket strandparty som helst. Detta följs upp med en ickelåten Love Like A Sunset som bara består ett mastodontintro på sex minuter för att sedan avslutas med några versrader. Jag får redan nu en klar bild framför mig när de öppnar med denna låt på årets Siestafestivalen. Kan bli mäktigt.

Resten av skivan är typiska Phoenixlåtar med dämpade gitarrplock som varieras med konstant gitarrmatande. Det är med andra ord som vanligt och man vet precis vad man får. Inget ont om det. Jag diggar verkligen deras ändå egensinniga sound. Det är sjukt dansvänligt och det är nog det jag verkligen älskar.

Faktum är att jag länge letat efter något likvärdigt band med samma funk-soul-elektroniska sound. På Last Fm får man Whitest Boy Alive, Cut Copy och Sébastien Tellier som liknande artister. Tyvärr känner jag aldrig att de får samma tryck i sina låtar som Phoenix. Därför vänder jag nu härmed till allmänheten för tips, finns det något band där ute i världen som kan få igång mig så som Phoenix?