Inledande ”Spanish Main” känns direkt hämtad från en skum hamnkrog. James Skelly och de andra låter som den gamla stammens sjöbusar när de sjunger orden ”We'll set sail again, we're heading for the Spanish main”.

The Coral har gjort en skiva som återkommer till havet. I ”Shadows Fall” ska ankaret kastas och hjärtat lyftas. I ”Skeleton Key” går James Skelly på grund och i ”Calendars and Clocks” finns det bara snäckorna på stranden kvar.

För mig låter The Coral som ett band som är som James Onedin, hans hantlangare Baines och kapten Haddock. Främst i musiken. Bandet blandar och ger helt efter eget huvud. Här gäller inga jantelagar eller påtvingade musikaliska regler. Därför låter bandet uppfriskande, trots att det finns drag av mycket som redan gjorts på den här skivan. Alla har sett havet, men upplevt det på olika sätt, liksom.

Engelsk sextiotalspop blandas med psykedelika à la San Francisco 1967. Gammal knastrig vinylsoul blandas med Beach Boys. Slutresultatet låter som det vore framfört av en speedad tjeckisk varietéorkester med rockambitioner på en hamnkrog där enögda sjörövare slåss mot enbenta sjöbusar.

The Coral har hissats ordentligt i England. Det framkallar en nyktert skeptisk hållning till den här skivan. Men efter några få genomlyssningar är det bara att släppa taget. Dessa unga män har gjort en skiva som inte alls är nyskapande i sig – men ändå känns så. Inte minst för att den sprider så mycket glädje. Och för att den inte låter som något annat just nu.

Låtarna skiftar hela tiden färg och byter inriktning. Poppiga ”Goodbye” med snygga körer och psykedeliskt soloparti. ”I Remember When” med nedtonad vers och urstark refräng där sången har drag av desperation som den lät med Jaques Brel. ”Shadows Fall” blandar en skönt svajig gitarr, baktakt, New Orleans och sjömans-sång. ”Dreaming of You” är en klockren soul-pärla, där jag ibland tror det är Bobby Bland eller någon annan klassisk sångare som står vid micken. I ”Simon Diamond” är bandet teatraliskt och flummigt. ”Skeleton Key” är en fantastisk, galen sak som ger mig samma känslor som Dead Brothers.

Jag glömde nämna The Doors och Captain Beefheart, men det har så många andra redan gjort.

Det dolda extraspåret ”Time Travel” som avslutar skivan är en värdig och sammanfattande avslutning. Frisk blandning av diverse stilar och humör. Med framstående sång och inspirerat komp.

The Coral, från Hoylake, Merseyside på den engelska västkusten, har levererat den mest uppfriskande fullängdsdebuten från det brittiska imperiet sedan Spearmint släppte ”A Week Away” 1999. Den får dig att le som ett fån. Den får dig att dansa på det där sättet som gör att dina vänner rodnar. Den får dig att inse att musikalisk anarki kan vara det bästa som finns.

Jag har inte känt något liknande på mycket, mycket länge. Den här skivan är förbaskat bra – och du får inte missa den för att någon säger ”don't believe the hype”. I så fall begår du årets misstag.

Anfäkta och anamma!