Ytterligheter. Hjärtskärande berättelser. Avgrundsdjupa förluster. Återfödelse. De som enkelt avfärdar hardcorepunk utan att gå in på djupet har här sitt motbevis. David Comes To Life är något så oförfalskat som en rockopera med plattan i mattan, utan en tanke på att blicka bakåt, mot hur det har låtit i dessa sammanhang.

Mot en bakgrund i hardcore tar kanadensiska Fucked Up oss med på en resa som flörtar med såväl shoegaze som raka popdrömmar och fläskiga rockriff. En resa som genom albumets 18 spår behandlar kärlek, tragedier, svek, hårda sanningar och ond, bråd död. Och man blir tagen av hur pass ärligt det hela är. Hur pass naket och utåtagerande det är.

Fucked Up övertygade redan på de två föregående albumen Hidden World (2006) och The Chemistry of Common Life (2008), då med ett mer renodlat hardcoresound. Däremot inte sagt att detta album kommer som en överraskning, tendenserna fanns där redan på förra skivan och framför allt på turnén som följde på det albumet.

Uppdelad i fyra akter, om man så vill, är det delvis en uppvisning i dynamik som är helt nödvändig i ett sådant här företagande och om man ska peta extra i elden så är det just där skivan brister lite. Det är 18 spår som inte riktigt fungerar i en helhet hela vägen. Och visst, Damien Abraham har en grym röst som gjord för hardcorepunk som klockar in under 20 minuter, nu blir det tyvärr lite för entonigt och odynamiskt.

Albumets inledning tuggar fradga och spottar på oss alla i sin iver att överbevisa oss och i Queen of Hearts och The Other Shoe gör de precis allt rätt. Mittpartiet av David Comes To Life inte lika mycket. Det ställs till rätta i avslutande trion The Recursive Girl, One More Night och närmast drömska Lights Go Up.

Fucked Up har inga motsvarigheter i genren eller utslitna epitetet rockopera. Kommer du dragande med Green Day eller The Who måste jag, vänligt men bestämt, visa dig var utgången finns.