På omslaget till skivan ”The Sophtware Slump” bildas titeln av bokstäver från ett antal uttjänta tangentbord. När man sedan börjar bläddra i texthäftet möts man av bilder på fler sönderslagna, bortslängda och till hälften nedgrävda tangentbord. Det symboliserar ganska väl temat på Grandaddys andra album. En betraktelse över en brytningstid där människan vänt sig från naturen mot tekniken. Men samtidigt också en reflektion över att vi kanske har för stor tilltro till maskinerna. Utvecklingen går med en sådan takt att något som är oumbärligt idag kan vara föråldrat i morgon och då kastas på en allt större sophög. En tid där drömmar och idéer skrotas fortare är de hinner realiseras. Idén till den tvetydiga albumtiteln fick Grandaddys låtskrivare Jason Lytle när han i en lågprisaffär helt plötsligt befann sig bland berg av bortkastade datordelar.

Följaktligen är det heller ingen behaglig bild Grandaddy målar upp på ”The Sophtware Slump”. Lytle både beklagar sig och ironiserar över sin samtid i texterna. Han ser hur vi fjärmar oss från varandra och istället för att träffas personligen umgås allt mer på andra konstgjorda sätt. De här texterna vävs sedan in i ett storslaget melankoliskt ljudlandskap. En känsla som finns närvarande oavsett om det handlar om rockiga Pixies-rökare som ”Chartsengrafs” eller Radiohead-doftande ballader som ”So You'll Aim Toward the Sky”.

Men trots de hårdare inslagen har Grandaddy avlägsnat sig allt mer från den lo-fi-rock de spelade i början av sin karriär. Numer är synthar, loopar och samplingar en minst lika stor del av deras musik som gitarrer och trummor. Samtidigt som ljudbilden överlag blivit mer finstämd och försiktig är nu var och varannan låt fylld av märkliga effekter och ljud som surrar och blippar i bakgrunden.

Det tydligaste exemplet här är briljanta ”He's Simple, He's Dumb, He's the Pilot”, en över åtta minuter lång episk låt där Lytle över ljudet av bl a en ekande banjo, fågelsång och skvalpande vågor närmast som en besvärjelse mässar sitt ”Don't give in, 2000 man”. Då och vid ett par andra tillfällen på skivan befinner sig Grandaddy väldigt nära Mercury Revs ”Deserter's Songs”. Skillnaden är att man, vilket kan vara svårt med Mercury Rev, hela tiden kan höra att det ligger en enkel melodi i botten. Många gånger väl dold men den finns där likväl och smyger sig på, nästan utan att man märker det.

Andra gånger blixtrar de istället till och levererar självklara poplåtar som ”The Crystal Lake”. Men precis som med det övriga materialet på ”The Sophtware Slump” finns här också ett vemodigt stänk. Just vemodet förstärks ytterligare av Lytles sköra, ljusa, lätt klagande röst. Han är fortfarande ingen stor sångare men i kombination med Grandaddys musik fungerar den strålande. Sedan spelar det ingen roll om han sjunger om ”Jed The Humanoid” eller i ”Broken Household Appliance National Forest” om hur skogarna där han bor börjar fyllas av skräp.

”Meadows resemble showroom floors
Owls fly out of oven doors
Stream banks are lined with vacuum bags
Flowers reside with filthy rags”

På ”The Sophtware Slump” förenas klassisk pop, skruvad electronica och skramlig rock med sorgsna och tänkvärda texter. Det blir musik som värmer men samtidigt sänder en kall kåre av obehag längs ryggraden. Vackert och skrämmande på samma gång. Samtidigt har Grandaddy en charm och ödmjukhet som gör att jag ändå inte kan låta bli att le när jag lyssnar.