Recension
- The Present Lover (album, cd) Luomo
- 2003
- Force Tracks/BMG Ariola/Import
Elektronisk gospel
Lyssna
Externa länkar
- Force Tracks
- Luomo har en sida hos skivbolaget.
Möta Gud.
Där har du det alla som skriver om musik vill göra. Innerst inne.
Kanske inte bokstavligen talat. Kanske inte genom att bli religiös på riktigt, med bokstavstro och regelbundna kyrkobesök. Men det är samma känsla vi ute efter. Och åtminstone ett kyrkobesök.
Men inte ett besök i en gammal hederlig svensk kyrka i Vansbro. Nej, vi vill till Memphis, Tennessee eller Angola, Louisiana, US of A. Vi vill till den djupaste södern, till kedjegängens, bomullens och gospelns förlovade land. Vi vill uppleva en äkta baptistgudstjänst med gospelkörer i lilafärgade dräkter och hallelujakörer i bänkraderna. Vi vill ha Al Green i predikstolen.
Vi har sett Blues Brothers för många gånger.
Jodå. Så är det. Rockmänniskorna också. För det är på något sätt där den moderna musiken har sitt ursprung. Det vet vi. Och hur lite vi än bryr oss om religion, blir vi troende i samma stund som en fyrtio man stark, svart gospelkör gungar igång. Samma sak med alla rockmusiker som förr eller senare rör ner en rejäl dos svart skokräm i sin musik.
Och när vi som skriver om musik ska förklara hur överjävlamänskligt bra något är klämmer vi allt som oftast till med ”gospel”. Oavsett vad det handlar om för slags musik.
Jag vill naturligtvis inte vara sämre.
Bakom enmansprojektet Luomo döljer sig Sasu Ripatti med rötterna i vårt östra grannland. Fast när lusten faller på kan han lika gärna kalla sig Conoco. Eller Silex. Eller varför inte Sistol eller Uusitalo. Men mest känd i electronicakretsar har han nog blivit som Vladislav Delay.
Som Vladislav Delay har Ripatti klickat och knastrat sig igenom en rejäl hög album och tolvor. Musik som svävat omkring i gränslandet mellan lågmäld ambienttechno och valiumöverdos. Ibland vackert, ibland så lågmält att man börjar undra om det verkligen är musik man lyssnar på eller om det är elektriska störningar i högtalarsladdarna. Att han gett ut musik på Mille Plateaux känns inte som någon större överraskning.
Men så när de första Luomo-tolvorna började flyta upp till ytan hade något hänt. Det fanns melodier. Än mer chockerande: sång. Fullängdsdebuten Vocalcity hyllades i parti och minut och albumets bästa spår, vackra Tessio, remixades fler gånger än någon kan hålla ordning på.
Steget mellan Vladislav Delay och Luomo är milsvitt, men ändå kortare än vad det kan verka när man först ställer dem mot varandra. Som Luomo har Ripatti bara förstärkt de bästa delarna hos Vladislav Delay. Musiken har blivit vackrare och varmare, utan att för den delen bli mindre atmosfärisk. Låtarna är kryddade med små detaljer i bakgrunden som ger musiken liv, samtidigt som sången vävs in som ett instrument. Men mer än något annat: låtarna har blivit just låtar. Med klara konturer, rytmer och sådana grejer.
Eller så här: Luomo är Sasu Ripatti på pophumör.
Med sin maskinpark och med hjälp av sång från Johanna Niemelä, Watkinson, Raz O’Hara och Antye Greie-Fuchs (från Laub) skapar han på The Present Lover minimalistiska housemästerverk med ”tech”-förtecken. Med avstamp i vemodigt vackra Visitor bjuds vi in på en sjuttio minuters resa in i de vackraste digitala tusensjö-landskap.
Texterna, som även de ska vara skrivna av Ripatti, bär ofta omkring på stora Take On Me-varningsskyltar och är ibland på gränsen till meningslösa. Men genom främst Niemeläs och Greie-Fuchs smekande röster blir de så självklara. ”I’m cleaning up black coffee and feta cheese” förvandlas till den vackraste poesi.
Men det är när man sluter ögonen och låter sig verkligen förföras av musiken som The Present Lover får tiden att stanna. Det är då de vassa kanterna börjar göra sig påminda. Som när Johanna Niemeläs röst försvinner bland sprakande ljud i slutet av Visitor. Eller när Antye pratar fram texten till Cold Lately över ett upphackat kaos, en storm i ett vattenglas. Eller när några vilsna trummor snubblar in i So You.
Men det är också då de vackra detaljerna tar form. Som det underbara klockspelet långt bak i What Good eller att mycket av melodierna enbart bärs fram av basgången.
Men det tar inte slut här. Efter att The Present Lover har smekt dina öron i några genomlyssningar har en helt annan sida av albumet smugit sig på dig. Omärkt, men ändå så väldigt självklart.
The Present Lover är en discobomb. Och, jodå, den allra mest livsbejakande och bubblande gospel.
Egentligen är ju tecknen rätt tydliga. Keyboardsolot i titelspåret är inget annat än maniskt piskande Jerry Lee Lewis-vanvett som inte slutar förrän maskinerna står i lågor. Men om det råder något som helst tvivel försvinner det i de tre sista spåren.
Tessio har fått hänga med en gång till, men i en rejält omstuvad version. Betydligt mer house än tidigare, med en fet syntbas och discogitarr, men precis lika varm. What Good är inget mindre än en helkväll under Studio 54:s blinkande discobollar.
Men hur bra de övriga låtarna på The Present Lover än är, så bleknar de alla när avslutande Shelter fyller högtalarna. Det då vi helt plötsligt sitter i den där kyrkan i Memphis eller Angola. Det är då någon som skulle kunna vara Al Green står i predikstolen.
Försiktigt sätter sig församlingen ner. Tystnaden lägger sig över ansiktena vända mot predikstolen. ”All I wanna do” viskar en kvinnlig röst i kören. ”I’ll try to stand with you together”. Församlingsmedlemmarna svarar med samma bön. Samma försäkran. Huvuden böjs ner, ögonen sluts, handflatorna sträcks mot skyn.
Men så sparkar basen igång och hela kyrkan exploderar. Alla står upp och klappar sina händer. Alla gungar med. Alla kan orden. Kyrkorgeln fyller lokalen med värme samtidigt som någon börjar hjula i kyrkgången.
Men längst bak i kyrkan sitter Johanna Niemelä. Ensam. Övergiven. Hon sjunger samma ord som alla andra, men orden är riktade lika mycket till Gud som till den där andra människan i hennes liv. Jag ska försöka. Jag ska försöka.
Ingen märker henne. Längre fram bubblar kyrkan av glädje. Organisten river av ett solo. Men hon sitter där. ”To shelter with you” försöker hon intala sig själv om och om igen medan alla andra gungar ut i skymningen utanför. Vemod, desperation, glädje och övermänsklig lycka. Allt frontalkrockar i nio fantastiska minuter.
Shelter är allt som Moodyman någonsin försökt skapa, men aldrig varit i närheten av. Det är gospel i dess allra mest elektroniska form.
Jag skulle kunna gnälla på att jag gärna bytt ut två spår mot Diskonize Me och framförallt fantastiska Waltz for Your Eyes som båda legat på singlar i år. Då hade den sista betygspluppen trillat dit. Men det är så mycket lyxgnäll att jag borde få stryk för det.
Det här är årets bästa elektroniska album så här långt. Ja, en av årets allra bästa skivor överhuvudtaget.
Halleluja.
Publicerad: 2003-08-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-30 23:14
30 kommentarer
ätta
#
oj oj Ola, du har övertygat mig, den här måste jag ha!!
#
omslaget är väldigt åttiotal.
#
tråkigt omslag,passar inte alls ihop med det härliga Ola har försökt förmedla till oss.
#
var kan man köpa den?
#
Om du har tur kan du hitta den i någon välsorterad skivbutik, men annars är det nog utländsk postorder som gäller. Amazon, främst den tyska, har skivan. Skivhugget har förra skivan, förhoppningsvis tar de även in den här. Att ”The Present Lover” inte har svensk distribution är snudd på brottsligt. Hoppas det blir ändring på det.
#
längsta recensionen hittills?
#
ok, tack!
sverige är ett skitland..
#
så otroligt bra. allt han rör blir till guld. de som gillar luomo borde även kolla upp M.R.I.
#
en kyrka, hör ni det EN KYRKA!!!
#
SÄR SKRIVNING: alterego är ETT ord.
#
dollfuss: Inte ens i närheten.
space: ”alter ego” skrivs just så, åtminstone om SAOL får bestämma.
#
Låter som nåt för min bror det här!
#
… längsta då?
#
The Coral. Då! Nu! Påengång!
#
Skön skiva. Perfekt med filbytarprogram när man inte kan köpa skivan.
#
MEN jag vill inte möta nån jävla gud jag vill ha NOFX!!!!
#
ja kom igen nu, NOFX för bövelen.. eller dropkick's…
#
tack för utmärkt recension, blir sugen på att ladda hem skivan. skriv inga längre recensioner än så här bara, orkade med nöd och näppe läsa allt.
#
ni kan køpa skivan från stupido.fi finns vanlig cd eller trippelvinyl før sådær tjugo euro. med kreditkort eller postførskott. men ni behøver ændå inte børja sønderexploatera finland hædanefter ;)
#
Du är en kyrka, Ola! En KYRKA!
#
och för våra vänner i vårt västra grannland kan jag informera att sångerskan heter Johanna Niemelä-alltså Ä inte A på slutet. Rätt ska vara rätt.
Don Johnson Big Band, nån?
#
el mako: I en värld utan prickar. Tack för påpekandet, ändrat nu.
#
Förresten den som vill köpa skivan:
http://shorl.com/hidebrosomegu
#
jag har inte läst den här recensionen tidigare, men fy fan vad jag älskar ola andersson! om du nånsin kommer upp till umeå, ola, så har du ett ställe att krascha på.
#
För er som vill köpa skivan har stupido records sorterat den till allmängodset. Den kostar 22 euro att få hem – medräknat frakt – men det är förmodligen värt det:
http://www.stupido.fi/english.shtml
Stort tack till TUT-RÄVEN som åtminstone gjorde mig uppmärksam på detta.
#
Ola är full av skräp.
#
Jag hade glömt hur fullständigt patetisk den här recensionen var. Ganska imponerande.
#
[...] mer konventionella houseterritorier för varje album, men tyvärr också tappat det som gjorde The Present Lover till ett av 00-talets bästa album. Det anonyma motellnattsmötet mellan det kalla och det varma. [...]
#
[...] Av de sex låtarna på A Careful Ecstasy klockar bara en in under tolv minuter. Den ljuduppgång som tornar upp över horisonten sig i inledande Another Love är i lite mer än en och en halv minut melodisk fluffelektronik av varmaste snitt. Jag kommer att tänka på Maps + Diagrams och Ulrich Schnauss. Men så rullas ett hi-hat-drillat housebeat fram, tillsammans med en kvinnlig stämma begravd mellan och nästan under alla ljud. Jag kommer att tänka på Aphex Twins Selected Ambient Works 85-92 och Luomos bästa stunder. [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).