Om genren ”poptrance”, ordet poptrance eller bara tanken på något av dem ger dig panikångest har jag just gjort dig en tjänst.

Du kan sluta läsa här och istället göra något mer produktivt.

Nu blir det nämligen poptrance. Tre timmar poptrance tätt ihoptryckt på två silverfärgade skivor. Alternativt tre timmar poptrance som döljer sig mellan nedladdningsbara ettor och nollor.

Det betyder förstås svepande keyboardmattor, marscherande basbyggen, smattercrescendon, lågflygande mach 2-panoreringar över CGI-landskap och kvinnlig sång balanserande på den hårkluvetfina gränsen mellan skev övergivensorgsenhet och svalt sexuellt hetsande. Och framförallt vältrande i patetiskt mycket utanpåhudskänslor i den blåare ändan av känslospektrat.

Just det. Så mycket Ola-musik det bara går.

När jag recenserade ATB-samlingen Seven Years 1998-2005 – och en gång för alla förlikade mig med det faktum att jag nog alltid varit hopplöst smygförälskad i poptrancens tuggummikletiga och helt genomskinliga införsäljningspaketering – skrev jag att poptrancekillarna (ja, de är ju killar mer eller mindre hela bunten bakom maskinerna) är dansmusikens svar på singer-songwriter-killarna. Med känslorna rinnande ur porerna, sådär överförmycket att man antingen rodnande måste springa åt andra hållet eller helt och fullt köper varenda dramatiskt poserande konstpaus.

Poptrancekillarna är ju världbäst på att gräva fram de där rösterna som vare sig de ville eller inte föddes rakt in i poptrancevärlden. När Jono Grant, Paavo Siljamäki och Tony McGuinness för snart ett decennium sedan hörde magin som Justine Suissa skapade när hon satte ord till Chicanes mästerliga Autumn Tactics reagerade de på samma sätt som alla sunda människor gjorde då. Med milt hjärtsnörp. Trion tog det dessutom ett steg längre och bjöd inne henne i studion. OceanLab såg dagens ljus. Och nu är det alltså dags för Above & Beyond att presentera en remixsysterdubbelskiva till fjolårets album. För den som undrar är Above & Beyond exakt samma sak som OceanLab. Minus Justine.

Det finns inget som går upp mot lite förvirring när till och med årstiderna tappat fotfästet.

Att skicka ut en dubbelremixsamling är på många sätt rätt meningslöst. Skillnaderna jämfört med albumet är inte världsomvälvande. Och tre timmar av mycket samma lika är trots allt tre timmar av mycket samma lika. Men om man bortser från de mindre intressanta remixarna som ofrånkomligen dyker upp finns det ändå tillräckligt många melodier och nyansskiften för att faktiskt få saker och ting att hålla nästan hela vägen. Bland de många namn som dyker upp inom parentes finns Armin van Buuren, Ferry Corsten, 16 Bit Lolitas och Duderstadtare. Och även om han inte nämns vid namn är Deadmau5 också närvarande i kulisserna på flera ställen.

Det blir lalalala:ande. Det blir långtbortekande spökröster. Det blir väldigt många svepande keyboardmattor. Det blir väldigt många marscherande basbyggen. Det blir väldigt många bloppande melodislingor. Det blir väldigt mycket Justine.

Det blir framförallt väldigt många blåa känslor.

Och jag köper (nästan) vartenda dramatiskt poserande smattercrescendo.