Med undantag för just dessa rader tänker jag fortsätta låtsas som att Armed Love inte finns. Eller nåja, så illa är det väl inte. Men efter den stimulansbomb som var och är A New Morning, Changing Weather, var det frustrerande och ibland till och med skamset att handskas med Armed Love. Den kändes banal, klen till växten och tom på innehåll. Det allomfattande tjatet om Rick Rubin ska vi väl kanske inte ens börja med. Visst, storproducent och säkerligen ett bra namn att ha med sig för att slå igenom på andra sidan Atlanten. Men jag kan inte låta bli att tänka att han istället för att lyfta det monster till band som T(I)NC är, kapade dem i knähöjd. Om man nu vill ge en producent så pass stor betydelse (det är ju som bekant alltid lättare att skylla på en tredje part). Hursomhelst, den där skivan. Dålig med några undantag. Därför var det nu med viss ambivalens jag såg släppdagen för The Cross of my Calling närma sig.

Det är fullt begripligt att man tröttnar på att intellektualisera och teoretisera sin konst, oavsett vilken form den kommer i. Kärnan, verkets själva grund, går lätt förlorad eller blir missförstådd bakom alla ridåer av ideologi. För mycket energi går åt till att förklara ramverket och essensen hinns inte riktigt med. Där är den självklara lösningen att förenkla, luckra upp, komma till saken, vilket jag förmodar är ungefär vad T(I)NC försökte göra (de får mer än gärna rätta mig om jag har fel). Kampen är mer än böcker och teori, och allra främst är den livslust och kärlek.

The Cross of my Calling landar någonstans på mitten av denna skala. Även om de slutat med litteraturlistorna, så är det som alltid med T(I)NC den totala paketeringen som gör intryck. Personligen är jag en sucker för de litterära referenserna och alla liner notes som sammantaget sätter in låtarna i ett större sammanhang, och också gör det lättare att se vart de kommit ifrån. Ibland föredrar jag citaten framför låtarna de representerar, men det är en annan historia. Spåret är i alla fall mer eller mindre detsamma som tidigare; situationisterna, Crowley, Marcuse, populärkulturens historia.

Rent musikaliskt landar också The Cross of my Calling någonstans mellan sina två föregångare. De två instrumentala partierna känns lite som en tillbakablick på A New Morning…, men då måste man också hålla i minnet att introt till Assassination of Myself mest låter som…. Summer of ’69. Så extrema är generellt dock inte förhållandena i övrigt. Men jag är bortskämd med T(I)NCs finesser och har svårt att nöja mig med låtar som Washington Bullets och Storm the Gates of Beverly Hills, som mest känns som att sparka in öppna dörrar. De har själva gjort och sagt det förut, och bättre dessutom.

Det var det dåliga. Dags för det roliga, som Child of God. Att dissekera, och avfärda, organiserad religion har sällan känts så passionerat. Där är det återigen bara att tacka och bocka för ett av landets bästa rockband. Men oftast fastnar jag för det instrumentala, där bandet släpper loss all sin kraft och det ännu en gång står klart hur tight maskineriet verkligen är, och de små smygfunkiga partierna, som det runt minutstrecket i I Am the Dynamite. Ibland är de som allra bäst när Dennis Lyxzén håller käften.

Men det riktiga krutet här finns i de två sista spåren. Den lömska orgeln på Black September, frontalanfallet som för oss till det som återigen får mig att tro på T(I)NC: titelspåret. Nästan nio minuter psykedeliskt, manglande och fullkomligt förhäxande ljudmassiv. Ett totalt synkroniserat band i fantastisk form. Från avvaktande muller till vidöppna portar. Det påminner mig ytterligare om att det här är ett band som gör sig allra bäst live. När denna soniska katharsis tonar ut är undertecknad försedd med ett löjligt nöjt leende och på väg ut genom dörren.