Recension
- Cee-Lo Green and His Perfect Imperfections (CD) Cee-Lo
- 2002
- Arista/BMG
Gospel, soul, funk, hiphop
Lyssna
Externa länkar
- Virtuell Cee-Lo
- Cee-Lo:s egen sida är snuskigt snygg, men otroligt tom på information.
Outkast känner de flesta till, inte minst sedan monsterframgångarna med senaste skivan Stankonia. Men långt före Miss Jackson var de med om att göra den amerikanska södern till det hetaste tillhållet för amerikansk hiphop i en tid när det mesta handlade om öst- och västkusten.
Det senaste projektet för Big Boi och Andre 3000 är Dungeon Family som fick till ett av förra årets bästa album … Even in Darkness …. Dungeon Family är ett kollektiv som kretsar kring producentteamet Organized Noize. Här finns en stor del av Atlanta-hiphopens kärna representerad.
Förutom Organized Noize och Outkast ingår också namn som Backbone, Big Rube och samtliga fyra medlemmarna i Goodie Mob. En av dessa medlemmar är Cee-Lo Green (eller Thomas Burton) med sin säregna röst. Det är han som sparkar igång hela ”…Even in Darkness…” genom att äga första minuten i ”Crooked Booty”.
Goodie Mob har hamnat i skuggan av kollegorna i Outkast. Lite orättvist, med tanke på att det var deras skiva Soul Food som tillsammans med Outkasts Southernplayalisticadillacmuzik placerade Atlanta på hiphopkartan. Och fortfarande finns det ingen skiva som bättre definierar sydstatshiphopen än just Soul Food från 1995.
Medan Outkast flörtade ganska friskt med g-funken på sin debut, använde Goodie Mob sig av element från den musik som mer än någon annan symboliserar den amerikanska södern: gospel. Det här gick igen i såväl texter och attityd som den blandning av rap och sång Goodie Mob använder sig av. Uppföljaren Standing Still var nästan lika vass. Två nödvändiga hiphop-köp.
Cee-Lo är den i Goodie Mob som alltid stått ut mest, inte minst genom sin röst, men också genom sitt flyt. Därför är det på något sätt självklart att det blev han som är först ut att solodebutera.
Efter två fantastiska skivor och en bra med Goodie Mob hade jag ganska höga förväntningar. Och efter första genomlyssningen var jag faktiskt beredd att såga Cee-Lo Green and His Perfect Imperfections. Det var inte alls vad jag ville ha. Det var långt till stämningen på Soul Food, där man riktigt kunde känna solen sjunka över bomullsfälten. Jag saknade fingrarna djupt nere i myllan. Jag saknade gospelsången. Jag var vansinnigt besviken.
Men efter att ha lyssnat några gånger till började något annat utkristalliseras. Inte en skiva med Goodie Mob. Men väl en med Cee-Lo Green. En skiva som växer något alldeles enormt.
Det blir en rivstart direkt med partybouncen i Bad Mutha för att sedan bli gryningsbounce i Big Ole Words (Damn). Det blir mer Atlantabounce i förstasingeln Closet Freak, men då slängs ett fett funkblås in i mixen.
Genom alltihop löper Cee-Lo:s röst, ömsom rappande, ömsom sjungande. Och musiken liknar ingen annan just nu. I Live (Right Now) kämpar Cee-Lo mot en armé distade gitarrer. Suga Baby bjuder på Beatnuts-gung med sitt salsablås (årets svängigaste låt så här långt).
Det är en njutning att höra Cee-Lo rappa. Det är också en njutning att höra hans texter. Men han klarar sig minst lika bra när han sjunger. Som i distgitarrgospeln Under the Influence (Follow Me). För alla funkskallar bjuds på två superfläskiga snuskballader: Basehead Jazz och Spend the Night in Your Mind. Helt fantastiskt.
Att Cee-Lo Green and His Imperfections skulle visa sig bli en av årets riktigt stora skivor trodde jag inte när jag hörde den första gången. Men den här kommer att hamna högt i årslistan.
Det är bara att erkänna. Atlanta har gett oss ytterligare en monsterskiva.
Det måste vara nåt i vattnet där nere.
Publicerad: 2002-05-05 00:00 / Uppdaterad: 2007-10-14 01:24
7 kommentarer
är det inte en massa gamla låtar med på den här skivan?
#
Nej det är det inte.
Tycker för övrigt att skivan är bra men att den är lite för nära distgitarrgränsen ett par gånger och att man inte riktigt orkar med Cee-Lo:s grymma röst hela vägen, den blir lite för mycket i längden helt enkelt. Trots detta en riktigt bra och helt unik skiva. Men om man tittar på vilka gästinhopp Cee-Lo gjort (De la Soul, Lil' Kim, Soul Assassins etc) så hade iaf jag väntat mig ännu mer av denna skivan.
#
Såvitt jag vet är det här sprillans nya låtar. Däremot verkar det cirkulera en annan låtlista till den här skivan, som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån. Det är någon slags ”Best of Cee-Lo” med en förvirrad mix av låtar från Outkast, Goodie Mob, Dungeon Family och ”Cee-Lo Green”. Det skulle bli en förbannat bra samling, men det är inte låtarna på ”Cee-Lo Green and His Perfect Imperfections”. Jag lägger till den korrekta låtlistan i bonusrutan här intill.
#
Emil: Jag var som sagt besviken på den här skivan till en början. Den kräver några genomlyssningar. För mig tog det tre gånger innan jag var såld. Inte minst på distgitarrlåtarna, även om jag förstår att vissa kan tycka att de blir lite mycket.
#
Mp3 versionen av plattan kom redan i December och jag har lyssnat på den ca 200 gånger i väntan på skivan. Jag tycker att den är fruktansvärt bra, om inte denna platta är med på topp 3 när året summeras då vet jag inte vad…
#
Kan inte "Best of Cee-Lo" låtlistan vara densamma som den som publiserades i Gidappa! nr. 20? Så att den ursprungligen kommer därifrån?
#
gettin´grown är så grymt skön!
visse, show me the light.
#
Kommentera eller pinga (trackback).