Det är möjligt att det är som det skrivits, att M.E.D. inte är den mest underhållande rapparen eller den störste lyrikern i spelet. Det kan vara så. Men jag är uppenbarligen den otypiske hiphoplyssnaren då. För jag störs inte alls av det. Jag gillar rösten. Det räcker för mig. Lyssnar sällan nära på orden.

Kanske är det också så att jag gillar Madlib lite för mycket för mitt eget bästa. Hans grävande i dammiga vinylbackar som leder fram till mjuka, tjocka och aviga beats verkar vara på precis samma våglängd som mitt djupaste inre. Den galet produktive producenten langar fram tio av albumets fjorton spår. Det ena beatet finare än det andra och som vanligt med galet hög lägstanivå.

Visst hör jag att det lyfter ett par snäpp när Talib Kweli ställer sig bredvid M.E.D. i båset i titelspåret. Kweli hade å andra sidan ett magiskt 2011 där han levererade på löpande band. På Karriem Riggins fina beat med mjuk gitarr och rart scratchande tar Kweli helt över showen och M.E.D. förpassas till sina mer vana roll som gästrappare.

Gästlistan gör sitt till för att väga upp att M.E.D. kanske inte utmanar fullt ut på egen hand. Förutom redan nämnda hittar vi rader från bland andra Aloe Blacc, Kurupt, Planet Asia och Hodgy Beats. Georgia Anne Muldrow, Oh No och The Alchemist rundar av beatmakarlistan.

Å andra sidan klarar M.E.D. att hålla grytan mer än kokande på egen hand på ett magiskt skramligt Madlib-beat när han spottar barnförbjudna rim i JWF. Jag förstår att han inte utmanar ordvrängarvännerna här, men det rullar skönt och låter gött. Jag har inte svårare krav än så. Ge mig ett Madlib-beat och en rappare som inte gör bort sig och jag är mer än nöjd.