PJ Harvey har provat många olika uttryck, och en hel del musikstilar. Hon har alltid framstått som lite lagom farlig. Hon har aldrig varit snäll och tillrättalagd. Det är hon inte nu heller, även om Stories From the City, Stories From the Sea till synes kan ses som en lugn och lättlyssnad skiva.

Vi som har följt med PJ Harvey på hennes resa har fått följa med på en resa som innehållit allt från spretigt alternativmangel, till maskinparksskrän och olidligt finstämda ångesturladdningar.

Polly Jean har alltid små överaskningar i sin rockärm. Så även nu. Även om det låter som att hon helats och mognat lite. Det är inte lika mycket experimenterande. Samtidigt får jag en känsla av elak rock när jag lyssnar på skivan. Jag vet inte var jag får det ifrån. Kanske är det några av sångmelodierna som gäckar mig. Den påminner mig också lite om Mazzy Star.

Skivan är förhållandevis sammanhållen, det är små äventyr och utflykter här och där, som smått galna ”Kamikaze”, men kärnan är vacker och samlad. Melodierna är oftast rätt lågmälda och strippade. Men de låter PJ Harvey. De är inte lika paniskt drivna som många äldre låtar, men de är fyllda av känsla, och närvaron är minst lika stor som den brukar vara. Jag tycker mycket om den, men det känns som att den kanske satte sig lite för fort. Det är bara att hoppas att den håller ändå. Det verkar som att det kan finnas ett par lager till som jag inte riktigt har fått in än.

Jag blev bestört när jag läste att Thom Yorke skulle vara med på plattan, men jag blev snart glad igen då jag upptäckte att han gjort riktigt bra ifrån sig. ”This Mess We're In” gjorde sig snabbt till en form av favorit.

Jag vet inte riktigt var jag ska stoppa in ”Stories From the City, Stories From the Sea” i katalogen, men den kanske hade varit en mer naturlig uppföljare till ”To Bring You My Love”.

Köper du inte skivan missar du något. Polly Jean är alltid Polly Jean.