Estelles debut The 18th Day var en av 2004 års ljusglimtar, med låtar värdiga betydligt mer erkända hiphop- och R&B-artister. Det var entusiastiskt, det var energiskt och det var ogjort. Jag tog henne snabbt till hjärtat.

Dance With Me blev årets snyfttryckare och Freedom årets feel good. Go Gone blev ett dansnummer framför spegeln och 1980, Estelles berättelse om en ganska påver uppväxt i Londonförorter, blev en nostalgitripp tillbaka till barndomens trygga gata i en central stadsdel. I världen utanför min lägenhet uteblev däremot den stora succén och skivbolaget grinade illa. Så Estelle flyttade västerut, till Atlantic och John Legends etikett Homeschool.

Efter att ha genomgått en nätt amerikanisering och anskaffat en namnkunnig armada samarbetspartners bestående av bland andra Kanye West, Wyclef Jean, Cee-Lo, Will.I.Am och Jack Splash är hon nu tillbaka. Singeln American Boy är också en ogenerad flört med den amerikanska marknaden.

Estelle växlar mellan sång och rap. Otvunget rör hon sig mellan beats och gitarrackompanjerad stämsång. Hela tiden utan att tappa fokus, med undantag för någon reggaeflört. Den eminenta uppbackningen märks, inte minst i Legend-producerade No Substitute Love, som kompenserar för besvikelsen efter hans egna Once Again. Bob Marley-travestin och Wyclef-bidraget So Much Out Of The Way är en uppfriskande ilsken uppgörelse med olyckskorparna.

Sockersöta Pretty Please (Love Me) med Cee-Lo är också värd att nämna, inte minst nu när man går i väntans tider efter ett nytt soloalbum från just ”the soul machine”. Glädjen och nerven som gjorde The 18th Day finns kvar, om än i annorlunda och mer världsvan och stjärnspäckad form.

Det här är ingen bagatell. Folk förstår inte. Det här är revanschlystnad. Det är brittisk girl power anno 2008. En lysande uppföljare.