Det är en fin linje han numera balanserar på. Det är få förunnat att ligga på rätt sida Lundell-träsket. Joakim lyckas. Med den strålande äran ska tilläggas. I och med Skebokvarnsvägen 209 skrevs ett nytt kapitel i Thåströms karriär, det mest utlämnande världen tagit del av. Fram tills nu.

Att hans omvärld tar emot den hotfulla och introverta musiken med öppna armar är både fascinerande, självklart och mäktigt. När jag sommaren 2006 stod i ett knökfullt Arena på Roskildefestivalen och hörde hur han inte behövde sjunga Fanfanfan, publiken tog över fullständigt, stod det klart att han nått ytterligare en popularitetsnivå.

Och visst, i mångt och mycket kan det bero på låtskatten han genom åren odlat och som han nu kan ösa ur. Men det behöver inte vara så. Det enda som egentligen behöver räknas är detta nu – Kärlek är för dom. I kompani med bl.a. Pelle Ossler, Conny Nimmersjö och Christian Gabel levererar Thåström en vital skiva som sjuder av hjärtskärande rockromantik, ensamhet och ett sökande efter en plats i livet där pianobaserade Över sundet står ut som höjdpunkten.

Singeln, tillika Anna Ternheim-duetten, Kärlek är för dom spelar på alla känslorna med ett suggestivt komp över den mest cyniska texten sedan Like a Rolling Stone och det är svårt att inte sköljas med av det teatrala som alltid varit ett av Thåströms signum.

Det finns upp- och nedgångar på skivan där dalarna heter Tillbaks till Trehörnsgatan och Som tåg av längtan, som dras med ett uns av sparlåga, och bergen, lika höga som åtminstone Kebnekaise, är majestätiska Kort biografi med litet testamente och Dan Andersson-tokningen Den druckne matrosens sång och titelspåret.

Jag såg The Clash på Stora Hotellet i Örebro, sen blir det aldrig bättre än så.

Ovanstående textrad betvivlar jag inte, men Joakim behöver inte misströsta. Denna skiva borde betyda lika mycket för dagens unga musiklyssnare som London Calling betydde för honom.

Han har åldrats med värdighet, det är tydligt.