Midlake, från staden Denton i Texas, jämfördes vid sin debut 2004 med band som Grandaddy, Mercury Rev och Flaming Lips. För bara ett par veckor sedan besökte de Cirkus i Stockholm, som förband till det senare av dessa. Flaming Lips skall nämligen ha fattat tycke för bandet då de den gången agerat efterband.

När jag sedan lyssnar på ”The Trials of Van Occupanther” är det inte uppenbart varför Flaming Lips skulle gilla just Midlake. Men sedan ska denna uppföljare nämnvärt ha ändrat riktning sedan det Midlake åstadkom på debuten, ”Bamnan and Slivercork”, som väckte Wayne Coynes intresse från början. Mer akustiska gitarrer och piano annonseras denna gång.

Man menar att Midlake alltid lyckas låta samtida, samtidigt som de har en hög med influenser. Bland annat har sångaren skamset erkänt att han håller med om att han vid ett par tillfällen på ”Van Occupanther” låter som Thom Yorke och alltså medger referenserna till Radiohead. Någon gång ibland skymtar detta förbi. Annars är det mycket folkrockigt 70-tal, och singer/songwriter i likhet med Elliott Smith, kanske vad jag närmast skulle kalla litterär musik. De tar sig själva och det de gör på stort allvar. Man säger bland annat att man inte vill avslöja alltför mycket om vad texterna handlar om, eftersom ”all great art should retain an element of mystery”. Stor konst alltså.

Och det är eftertänksamt visionärt och lätt mystiskt, framför allt just de närmast poetiska texterna. Ambitionerna sitter på rätt ställe, och det låter helt enkelt bra hela vägen.

Till och med omslaget är poesi.