Någon vecka innan Missy damp ner i brevlådan dammade jag av Heavy Load med den obskyra hiphop-gruppen New Kingdom. En skiva med grovhuggna, raka rytmer, brölande rap och inget som helst finlir i produktionen. Men en massa energi. Det var så otroligt befriande.

Jag är nämligen så jävla trött på bounce.

Jag är trött på avancerade rytmer på bekostnad av tyngd och sväng. Jag är trött på att samma slags teknik används i rappen på bekostnad av flyt och känsla. Jag är trött på att stora delar av den svenska hiphopen gått samma väg.

Eftersom jag inte heller var speciellt imponerad av Missys två första skivor var det med blandade känslor jag tog emot skiva nummer tre, producerad av vapendragaren och studsmästaren Timbaland. Jag såg faktiskt fram emot att få gå emot den förväntade hyllningskören och såga Miss E…So Addictive.

Det var ju bara att glömma efter första genomlyssningen.

Det första som möter mig när jag stoppar in skivan är ett ”håll käft!” riktat mot mig:

I know some of y’all
sick of songs y’all be hearin on the radio
So me and Timbaland gon’ give
that shit you never heard before

Resan genom Missy-land tar sin början i Missys hemtrakter i den djupa, amerikanska södern. En gospelhymn blir hennes programförklaring. Vi lämnar marken ackompanjerade av den mullrande basen i Dog In Heat. Method Man serverar drinkarna. I One Minute Man förbereder Ludacris oss för warpfart. De skruvade syntljuden måste Missy ha hittat i någon gömma på Funkadelics Mothership. När fjärdespåret Lick Shots snurrar igång slungas vi ut i rymden och med Get Ur Freak On lämnar vi solsystemet långt bakom oss.

Så här fortsätter det. Missy och Timbaland har lämnat alla wannabees bakom sig och byggt ett helt nytt bounce-hus. Det här låter verkligen inte som något hiphop-album jag någonsin hört. New Kingdom hamnar i hyllan. Jag är glad igen.

Om bounce så här långt förenat det tidiga 90-talets tidiga maskinsoul med Star Trek är Miss E…So Addictive en kärleksaffär mellan det tidiga 80-talets analogsyntar och Star Trek. Ibland förflyttas man helt och hållet till ett jättedisco där det 1982 aldrig tar slut, som i dansgolvsvältaren Old School Joint, komplett med handklapp.

Någonstans kring Whatcha Gon Do vänder Missy-skeppet hem igen. När basen rullar igång ligger jag utslagen på golvet, medan jag försöker komma på var jag hört den förut. Slap! Slap! Slap! underhåller oss medan vi förbereder återinträdet i atmosfären, en låt som till och med skulle göra skräckmästarna Wu-Tang Clan mörkrädda.

När vi landar igen har det blivit mörkt och vi stiger ut i den tysta natten. Men resan är inte riktigt slut. Vi sätter oss ner i det våta gräset och låter Missy bjuda oss på två dolda extranummer. Ytterligare två gospelhymner. Den sista är så intensiv att det är svårt att finna ord. Jag inbillar mig att Lady Soul skulle ha låtit så här om Aretha Franklin fötts 30 år senare.

Den enda gången resan blir lite skakig är under 4 My People, också enda gången Missy och Timbaland lämnar ifrån sig producentspakarna. Men då får man å andra sidan tid att besöka taxfree-shopen.

Om det här är framtiden för bounce kan jag nog stå ut till, tja, åtminstone nästa Missy-album.