Min första reaktion var ”toppen!”. Sen vände det och blev ”lite segt va?” Och här står jag nu och velar, ena sekunden älskar jag det och nästa blir jag frustrerad. Men jag har faktiskt inte hittat något att klaga på. Det är ont om lättfastnande melodier på skivan. Men vem behöver såna? Det är långsamt, på gränsen till segt ibland. Men D'Angelo kan sjunga sådär som en riktig soulsångare ska sjunga; han väntar på tonen tills den vill bli sjungen. Sen sjunger han den. Vackert. Och rakt från själen.

På ”Brown Sugar” sysslade D'Angelo med ganska klassisk (och måhända nyskapande) soul. Här är det svårare att etikettera. D's musik har som mycket annan ny soul och hiphop en extremt tillbakalutad stil, där handklapp och sång kommer tiondelen av en sekund efter taktslaget. Skönt groovy för det mesta, men ibland enerverande för en gladfunkare som jag. ”Kom loss nån gång!” har jag lust att skrika åt den övercoole D'Angelo när han segar sig för mycket. Musiken beter sig ofta exakt som funk – fast långsamt. En del låtar går så sakta att man skulle välta om man försökte dansa till dem. Men det är ändå vansinnigt bra. Blåset låter så där coolt desillusionerat och svänger mycket hårt. ?uestlove från The Roots är med och trummar, men här använder han sitt andra namn, Ahmir Thompson och det är väl OK. Han spelar tufft och sätter spår vad han än heter.

Favoritlåten är ”Left & Right” med Method Man and Redman. Grymt funkig/jazzig, cool och astuff låt. Fast texten är suspekt: ”…smack your ass, pull your hair and I'll even kiss U down there, U know that I will, think I won't…” Vad är han för snubbe egentligen? ”One Mo' Gin”, ”Spanish Joint” och ”Chicken Grease” är också underbara, svängiga låtar. Fler såna och jag är D'Angelos slav.

Mellan ”One Mo' Gin” och ”The Root” blixtrar det plötsligt till av två korta interludes med het funkjazz och en annan snutt i hyfsat uptempo. Men sen är det tillbaka i slow-motion. Jag vet att han kan, jag hör att han är hur toppen som helst egentligen. Bara han snabbade på liksom. Jag låter nog som om jag klagar, men det gör jag egentligen inte. Jag letar bara efter den ultimata artisten, den ultimata skivan. Och D'Angelo skulle nog kunna göra mig tillfredsställd. Han gör det nu, men inte hela tiden.

Sen måste jag klaga lite. Jag undrar hur man kan glömma en hel låt i sin i övrigt fullkomligt uttömliga CD-bok. Titeln på covern ”Feel Like Makin' Love” står bara med på baksidan, i övrigt inte ett ord. Dåligt. Det är inte ens en gömd låt, för den ligger som nummer 10 av 13. För att vara riktigt näsvis kan jag ju säga att det var Eugene McDaniels som skrev låten på 60-talet och att bl a Roberta Flack har spelat in den. Jag kan ju i och för sig tillägga att D'Angelo gör den jättebra och sen sluta vara sur.

Den här skivan är inte klar med mig än på länge. Det faktum att jag inte hör en låt på samma sätt två gånger säger mig att det kommer ta tid. Men det kanske inte är något problem om D'Angelo tänker vänta fem år tills han gör nästa platta också.