Jag känner mig som jordens mest förutsägbara människa när jag vet att Kriget är min nya kärlek på strax under 15 sekunder. Längre tid än så tar det inte för trion Per Nordmark, Christopher Roth och Gustav Bendt att slå undan benen på mig igen. För trots att det här är Krigets debutskiva är de tre musikerna gamla i spelet vi kan kalla musikbranschen.

What A Day är en furiös attack mot trumhinnorna. Intensiv och instrumental jazzpunk med ett smutsigt discogroove som landar någonstans mellan Death From Above 1979 och Kullrusk. Bendts saxofon är hårt distad och egentligen långt bortom igenkänningens bortesta rand. Roths bas och Nordmarks trummor har ett obönhörligt driv som är direkt omöjligt att stå pall för. Min kropp varken vill eller kan stå eller sitta still.

Det är ett störigt jävla oväsen. Och jag gillar det.

Väl medvetna om att det här inte är ett album med potential att sälja i några större kvantiteter släpper de det enligt principen ”betala så mycket du vill och ladda ner själv”.

I Krigets fall är det ingen tvekan om att det är rätt väg. Deras musik måste ut. Det finns inte tid att gå några omvägar mellan bandet och publiken. Det här är en välbehövliga vitamininjektion. Det här är musik som kräver att få spelas live och det är inte svårt att se en svettigt lycklig publik som efter en intensiv trekvart kramar om varandra med breda leenden. Skit samma att publiken inte blev större än 35 personer. Ingen kommer att lämna en konsert med Kriget besviken.

Det finns inget att analysera här, bara en okontrollerbar kraft att släppa taget till och ge sig hän åt. Skyll dig själv om du inte tar dig tid att lyssna.