Recension
- The World Has Made Me the Man of My Dreams (cd) Meshell Ndegeocello
- 2007
- Decca/Universal Music France
Hänförande och förförande
Lyssna
Externa länkar
- freemyheart.com
- Stor fansajt.
Get a bang out of life
Suicide
Straight to paradise
If you’re the chosen
Why
Don’t you kill yourself now
- The Sloganeer: Paradise
Meshell Ndegocello fräser ur sig raderna med en kaxighet som för tankarna till punk och postpunk snarare än den soul och jazz hon rotat sin funk i tidigare. Rösten är kaxig och förbannad, låter snarare brittisk än amerikansk. Det kommer från en artist som är öppen för influenser, som aldrig står still. Den här gången har hon fyllt sina låtar med så många infall att de är nära att explodera oavsett om de arbetar i uppskruvat frenetiskt tempo eller vaggar stillsamt med en dubbig bakgrund.
I mina öron kan Meshell inte göra några fel. The World Has Made Me the Man of My Dreams är bara ytterligare ett exempel på det. Sen får belackarna kalla det vilka kombinationer av värld och fusion de vill. Det här är musik utan hämningar med funken som mitt. Det är intensivt och hetsigt i ena stunden, mjukt och sensuellt i nästa. Från en musiker som rest ett par varv runt jorden och samlat klanger. I ena stunden handlar det om drömsk souljazz, i nästa om japanskt färgad punk.
Meshell spelar gärna alla instrument själv, hon sjunger lika gärna alla stämmorna. Hennes röst är förtrollande med ett djupt mjukt mörker som främsta kännetecken. Samtidigt plockar hon med säker hand in gästmusiker som smyckar låtarna med det hon inte kan ge själv. Det ger oss återträffar med trogna vapendragare som Oliver Lake på saxofon, en skönsjungande Sy Smith och Pat Metheny på gitarr. För att nämna några.
Meshell Ndegeocello ställer frågor om världens tillstånd, utifrån och in. Djupt religiösa funderingar möter iakttagelser om läget i mellanöstern och jakten på löpsedeln. Och självklart en och annan tanke om det eviga temat kärleken och dess utmaningar och efterdyningar.
I read in the paper
That war will bring peace
Can’t believe a word they say
Some people do anything
Just to make the front page
- Headline
The Sloganeer: Paradise
Publicerad: 2007-12-04 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-03 19:59
13 kommentarer
Gorillan gillade verkligen ”Comfort Woman” – men är mer tveksam inför den här skivan/Shadazz
#
Denna känns rätt självklar på önskelistan.
#
Fast textstyckena är fruktansvärt banala :( En arg 16-åring som medförfattare?
#
lika bra som världsmusik brukar vara.
#
Grym skiva!!!!
#
Trååååkig musik för trååååkigare människor.
#
[...] RelateratMeshell Ndegeocello The World Has Made Me the Man of My Dreams (6)Nina Simone Remixed & Reimagined (9)Henrik Schwarz DJ-Kicks (6)Samling Brownswood Bubblers (5)Four Tet DJ-Kicks (4) [...]
#
[...] Ndegéocello The World Has Made Me The Man of My Dreams Det här är musik utan hämningar med funken som mitt. Det är intensivt och hetsigt i ena [...]
#
[...] Ndegéocello The World Has Made Me The Man of My Dreams Årets i särklass bästa skiva. Me’Shells värld är sprängfylld av musik. Den här gången [...]
#
[...] M’shell 2. Micke Herrström 3. Moneybrother 4. Richard Hawley 5. Editors 6. Freemasons 7. Kent 8. The Hives [...]
#
Hamberg: Har du möjligen hört Devil’s Halo utan att skriva något om den?
#
Missat av outgrundlig anledning. Ska kollas upp omedelbart.
#
[...] för mycket av teknisk skicklighet och lite för lite av det mer abstrakta vi kan kalla känsla. Tendenserna fanns där redan förra gången, men då klarade hon balansgången bättre. Nu tycker jag att hon trillar i hypermusikalitetens [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).