”Things to make and do” är en sån där skiva som legat hemma i några månader. Jag hade svårt att ta den till mig. Komma in i den. Jag tror det var det första intrycket som förvirrade. ”Sing it back”, genombrottssingeln från Molokos andra skiva ”I Am Not A Doctor”, hade jag hört på radion och sett på ZTV. En lätt dansant sak med discoinfluenser. Förutom den hade jag vaga minnen av andra låtar jag hört med Moloko som inte alls låtit likadant.
-”Moloko, låter de så här? Det var nog något annat jag hörde förra gången.”

När jag fick skivan föll vissa av bitarna på plats. De är inte sig lika. Någon gång. Inte ens mellan låtarna på samma skiva. Jag överdriver lite. Men hårdraget så.

Första singeln från ”Things to make and do” var ”Time is now”. Den kan bindas ihop ganska lätt med ”Sing it back”. Största skillnaden är den ökade användningen av live-instrument. Annars är det samma dansanta driv och nästan något som liknar en feg efterapning av deras första succé-singel. Fast att bara se den så är för enkelt. Om inte annat berättigar inledningens basgång låtens egenvärde, mol allena.

Till nästa singel, ”Pure pleasure seeker” är steget större. En kontrabassaxofon pluttrar ut en slinga som hela takten byggs runt. Roisin Murphy låter högtravande och cool på en gång. Europeisk som bara européer kan. Jag tänker på ett tyngre Stereo Total när jag lyssnar. Kopplingen till en dansant discohit blir väldigt vag.

Inte blir det bättre till till den tredje singeln, ”Indigo”, som släpptes i november. Det var den som till slut golvade mig. En strängt mässande kör sjunger ”Rameses / Colossus” och Roisin fortsätter ”Indigo here we go / Indigo here we go o o o”. Vad det handlar om? Fan vet. Det spelar ingen roll. Maniskt driver de mig framför sig. Åkallar högre makter som tvingar sig in i mitt huvud. På min egen samling över bästa låtarna 2000.

Totalt är det tolv låtar som alla spretar. Vissa åt samma håll som en annan, men tillsammans täcker de alla olika väderstreck. Mark Brydon som är den andra medlemmen i duon har byggt en platta där formen är viktigare än sammanhängande innehåll. Enheten skulle väl isåfall vara alla olika, alla lika. Men det känns ju lite för klyschigt. Jag gillar det. Men som skiva skulle den tjäna på lite enklare helhetsgrepp.