Det har blivit dags för Sarah Assbrings tredje skiva under alter egot El Perro Del Mar. Det rör sig om ett sju spår kort konceptalbum om kärlek (!), och den här gången är det något som har hänt. Detta något är förmodligen Rasmus Hägg. Studio-medlemmen har nämligen slagit sina påsar ihop med Assbring och skapat en inramning som skiljer sig ganska markant från den på hennes tidigare alster.

Borta är mycket av det naiva girlgroup-soundet som hittills har präglat El Perro Del Mar. Istället möts lyssnaren av en svalare, smått balearisk ljudbild där basgångar och skira loungerytmer får ta betydligt större plats än förr. Och jag, som instinktivt tänkte att Studio i all ära men vad fan alltså de där göteborgarna och deras förbannade kladdande på alla ljudvågor som passerar Västra Götaland kan INGENTING få vara heligt nu för tiden eller, måste kapitulera redan efter första lyssningen.

Kanske är det Sarah Assbrings smått magiska röst som gör det. I dess förvaltning blir repetitiva poptexter till sakrala mässanden, och på ett närmast transcendent vis förmår den att beslöja och skapa storslagna hymner av de allra mest banala treminuterslåtarna. Mot Häggs diskret aromatiska ljudkulisser – lite Saint Etienne, lite Cocteau Twins, lite Allhelgonakyrkans julotta – uppstår en förkrossande vacker förening av två popsnillen i sina absoluta essen.

Själva låthantverket, då? Tja – inte heller här finns det mycket att klaga på. Första singeln Change of Heart hör till höjdpunkterna, tillsammans med den häpnadsväckande vackra It Is Something (To Have Wept) och den makalösa Lou Reed-covern Heavenly Arms. Resten av materialet är måhända inte riktigt lika pricksäkert, men så är Love Is Not Pop å andra sidan knappast tänkt att vara en samling klockrena blandbandslåtar. Nej, skivan är snarare en organisk helhet. Och jag hoppas av hela mitt morbida hjärta att någon stackars dumpad sate där ute upptäcker den precis just nu.