Att David Sandströms och Dennis Lyxzéns karriärer efter att Sveriges hittills största hardcoreband gick i graven är väldokumenterade får ses som AC4s snålskjuts till uppmärksamheten bandet fått. För korten ska läggas på bordet direkt, hade det inte varit för medlemmarnas tidigare åtaganden hade bandet inte fått tillnärmelsevis lika mycket utrymme medialt – det är trots allt en smal genre man ägnar sig åt, hardcore med tydliga drag av Minor Threat. Att de gör det med den äran är hursomhelst hedervärt.

De femton spår som utgör debutalbumet sjuder av frenesi och glöd och sluter en cirkel som började med Step Forward där trummisen Jens Nordén även ingick, fröet som till slut växte fram till Refused och i förlängningen Davids Overdrive och Dennis The (International) Noise Conspiracy och Invasionen, för att nämna några.

Det är inte utan att nostalginerven kickar in när Detonate och Where Are the Kids öppnar skivan utan pardon. Att AC4 stakat ut en riktning mot Ian MacKayes Minor Threat är helt rätt. Det är kompromisslöst och uppfriskande på samma gång och vanligtvis borde varningsklockorna gällande plagiering ringa oavbrutet, men bandet undviker karbonkopiefällan med ren och skär spelglädje.

Agitationen som präglade Lyxzéns forna hardcoreeskapader har här fått ge vika för enstaka oneliners och istället tillåts låtarna ta plats. I Won’t Bow Down, Pigs Lose (som händelsevis är titeln på Sandströms senaste fullängdsgiv) och Let’s Go to War rensas det föredömligt och lämnar mig med en tydlig mersmak.

När nyheten om att detta bandet bildats nådde mig väcktes minnen från Final Exit-spelningar till liv. Riktigt så jävla bra är inte AC4, men skivan är väldigt godkänd.