Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo lär inte ha ett uns av skam i kroppen. Att, som de på ”Discovery”, så öppet stjäla sound, stämningar och i vissa fall, som ”Nightvision”, hela låtar tyder på det. Visst, det kallas för inspiration, jag vet det, men här är det ibland faktiskt nästan gränsfall till stöld. Samtidigt kan jag inte annat än jubla över deras tilltag. För efter att ha förvrängt, sammanfogat, och gett det musikaliska stöldgodset en delvis ny kostym är resultatet i sina bästa stunder inget annat än hejdlös glädjesprudlande elektronisk – upp och veva med armarna i luften på dansgolvet – discohouse.

Egentligen sammanfattas allt av gästande Romanthony i inledande ”One More Time”s första strof.

”One more time we're gonna celebrate
Oh Yeah all right don't stop the dancing”

”Discovery” är en skiva att ha kul till och alla är inbjudna till partyt.

Om Bangalter och de Homem-Christo på förra skivan ”Homework” hämtade mycket av inspirationen från 70-tals musiken är det den här gången 80-talet som fått stå i fokus. Och för alla oss som minns hur musiken lät då, ja jag är tillräckligt till åren kommen för att tillhöra de ”lyckligt lottade” som var med, är kanske inte det den mest självklara tidsperioden att ha som inspirationskälla för att göra svängig dansgolvshouse.

Att dessutom som Daft Punk inte bara plocka från givna källor som Chic utan även från ett antal mer eller mindre osannolika gör det hela bara än mer imponerande. Och samtidigt också omtumlande.

”Digital Love” hade varit det perfekta ledmotivet om en av 80-talets populäraste amerikanska polisserier istället för ”Hill Street Blues” hade hetat ”Studio 54 Blues” och Sgt. Furillo istället för att ha strama kostymer och ständigt bister uppsyn hade vimlat runt undercover i New Yorks nattliv med uppknäppt skjorta och ett lyckligt leende på läpparna. Och istället för att vara instrumentalt hade amerikansk-TV:s hovkompositör Mike Post låtit Buggles sjunga in ledmotivet och sedan kryddat det med ett högenergiskt gitarrhalsplockande solo av Eddie van Halen och pianokomp av Supertramp.

Repetitiva ”Superheroes” som bygger på en sampling av smörsångaren Barry Manilow framstår med sin på en gång både blippande och inställsamma matta av Giorgio Moroder-synthar och vinande laserpistoleffekter närmast som ett soundtrack till ”Den oändliga historien – 2001″. Det är väl egentligen bara Limahl som fattas för att den ska vara komplett.

I ”High Circuit” handlar det om electro så fet att högtalarna bågnar och i ”Veridis Quo” Jean-Michel Jarre smittad av discobaciller. Och det finns ytterligare 10 låtar, som alla spretar åt aningen olika håll. Det är med andra ord en rejäl blandning Daft Punk åstadkommit på ”Discovery”, många gånger så rejäl att overkill blir ett för svagt ord. Plattan svämmar över av retro-kitsch men är samtidigt gjord med en sådan humor och fantasi att jag är beredd att köpa det nästan rakt av.

För även om Daft Punk i stort, inte minst i de fem första spåren, har en uppvisning i hur man av gamla influenser kan göra livsbejakande och skön dansmusik som känns mer ”nu” än större delen av konkurrenterna finns det också en del spår som känns lite onödiga och mest fungerar som pausmusik mellan glädjeutbrotten. Det blir emellanåt ömsom vin ömsom vatten över det hela.

Men ändå, om nu 80-talet, som så många påstår, är på väg tillbaka hoppas jag att ”Discovery” är ett tecken på hur den retro-vågen kommer te sig. Då kan det faktiskt, och det här trodde jag aldrig att jag skulle skriva, bli riktigt riktigt roligt.