Action Bronson blev förra årets älskling för alla djupt troende hiphopanhängare. I de underjordiska kretsarna blev han en stjärna när han rappade sig genom sitt Queens i genuina musikvideos.

Jag har inte lyssnat på hiphop sedan 1979. Jag brukar rangordna mina favoritrappare främst efter hur bra deras musik är, och om musiken faller men rapparen har en sylvass tunga och ett briljant sinne för ord åker hen varken upp på min lista eller in i cd-spelaren.

Därför kan jag inte skriva om Action Bronson ur det hänseendet att han är ett underbarn och går i raka led från historiens första och största legendarer och att hans beats har otroliga breaks och så vidare, jag har inte den kollen. Och jag tycker inte att det spelar någon roll, i alla fall inte i lyssnandet. Jag uppfattade att Action Bronson skulle vara något skitfett, och även om jag inte hängde med i alla referenser när jag läste om honom så lyssnade jag på skiten och gillade det. Musik kräver egentligen bara ett sinne – hörsel. Man kan gilla bara genom att lyssna, man behöver inte öppna sitt inre lexikon och överrösas med fakta och information eller tumlas runt i nostalgiska svallvågor för att tycka att något är bra, även om upplevelsen alldeles säkert alltid blir bäst om man har allt det där andra också. Jag skulle i alla fall vilja plocka upp hiphopens alla små detaljer, men det är en livslång utbildning och jag kan inget annat göra än att låta det vara som det är just nu.

Action Bronson alltså, en smällfet vit kille med skägg från Queens som de flesta vet gillar att skriva sin rap med mattema. Bli inte förvånad om han skulle bli nästa tv-kock, han har redan en smått fantastisk matlagningsserie på Youtube. Jag skulle kunna döda för en ”Bronson Burger”. Dr. Lecter är hans första album, utgivet på independent bolag och beställer man det på cd får man det hemskickat i ett brev med handskriven adress. Så kommer det antagligen inte vara länge till. I slutet av 2011 hann han även ge ut en platta med fortfarande superproduktiva Statik Selektah, och internethypen börjar nå mainstreamkanalerna.

Bronson har en gäll röst som många gånger har jämförts med Ghostface Killah, och trots att de verkligen liknar varandra är Bronson lätt att urskilja och känna igen. Han har en personlighet som inte liknar någon annans.

Gillar man hiphop så kan jag inte tänka mig att man inte skulle gilla Dr. Lecter. Det är framförallt så jäkla kvalitativt, skapat av väldigt duktiga människor. Beatsen är boom bap och stört diggvänliga i grunden men Brunch dryper av jazz och Barry Horrowitz är stökigare än Håkan Juholt.

Populäraste låten Shiraz får nog ta platsen som albumets allra bästa låt, den är fantastisk när den drar igång med visslor efter ett intro som ger en tid att börja digga till takten. Elgitarrtunga Moonstruck som inleder skivan är också bland det bästa jag har hört på länge. Dr. Lecter är till stor del ett homogent album, det är livliga soulsamplingar och definitivt något att spela i solsken. Det krävs en hel del lyssning för att låtarna ska få sig en enskild plats i minnet, men tråkigt får man aldrig under dessa 40 minuter. Det enda som som inte passar i mallen, och som jag inte gillar, är reggaelåten Jerk Chicken. Reggae är inte en bra genre för någon rappare. Ett snedsteg utanför den raka linjen tror jag dock inte betyder att Action Bronson bara kan en grej, men även på ganska hårda Chuck Person känns han inte lika klockren som gästande kompisarna Meyhem Lauren, Shaz Illyork och Ag Da Coroner. Mycket bättre blir det på korta förförande Forbidden Fruit, med en riktigt drypande balladkänsla.

Avslutande Beautiful Music, där Action Bronson traditionsenligt trappar ner lite på energin, är också en av albumets höjare, som med en grov sampling av Jon Luciens Lady Love från 1979 ändå känns ovanligt modern.

Vare sig du kommer ihåg när Eric B. & Rakim släppte sin första singel eller om 50 Cent är din favoritartist så är det här antagligen något som du kommer tycka om, och det är helt okej.