Året var 2000 och Yo La Tengo blev kantigare och stiligare. När arrangemangen blev luftigare och långsammare framträdde en skärpa. Soundet gav också utrymme för vassare och noise-igare spår. När influenserna från nittiotalsindien levde och bandet provade nya bandmedlemmar till varje släpp var Yo La Tengo lite av varje. De hade hittat ett koncept men det hade inte satt sig riktigt än. När Yo La Tengo spelade på Acceleratorfestivalen 2003 nådde de peaken på den kurva som startade några år tidigare. Då stod Ira Kaplan och vevade gitarren över huvudet i tjugo minuter och gned den mot förstärkaren resten av tiden. Låtarna blev längre, arrangemangen kontrollerat grisiga. När bandet var på besök tre år senare var det betydligt mer nedtonat och direkt familjevänligt.

När And Then Nothing Turned Itself Inside-Out släpptes hade bandet självförtroende. Man förvånas ständigt över hur de kan göra så mycket med så, vad det verkar, små medel. Det finns inget pynt på And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Albumet är jazzigt och mjukt med vassare inslag och detaljerna framträder efter hand.

Det går nästan inte att plocka ut spår på And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Albumet är en helhet. Our Way to Fall, You Can Have It All och The Crying of Lot G är mer lättillgängliga och sköna. Cherry Chapstick hjälper Dinosaur Jr.-rocken över millenieskiftet. Spåren däremellan svävar omkring i jazzens utkanter med en skärpa från över femton års indierockharvande. Hade det inte varit för Cherry Chapstick hade
And Then Nothing Turned Itself Inside-Out varit mer av ett album att somna till när solen går upp.

Ira Kaplans sång är genomgående lugnt pratig. The Crying of Lot G, inspirerad av Pynchons The Crying of Lot 49, är en av hans bästa insatser.

What did I miss here?
What can’t you take anymore?
Expecting a whisper,
I heard the slam of a door