Uppskruvade förväntningar. Så kan man sammanfatta läget innan jag satte på den här skivan första gången. Jag höll (och håller) Beyoncés ”Work It Out” som en av förra årets absolut bästa låtar. Det snackades tidigt om att hela debuten skulle gå i en åtminstone liknande stil. Klassisk soul och funk. Jag anade nu-soul.

The Neptunes åkte skytteltrafik in och ut ur studion.

Med viss häpnad konstaterade jag snabbt att alla de låtarna lämnats kvar i kassaskåpet. Väl inlåsta. Åtminstone fram till jul enligt Beyoncé själv. (Har de spelat in en julskiva frågar jag mig!?)

Istället har Beyoncé jobbat med en lång rad relativa nykomlingar och skrivit och producerat stora delar av albumet på egen hand. Bra så. Bara att ställa om mätarna och förväntningarna.

Det här handlar inte om retro eller nu soul. Det är snarare halvmodern r'n'b.

Stötiga förstasingeln ”Crazy in Love” har ni redan hört. Den är rätt feg. Jag har insett det. Tam rent av. Jag jobbade hårt för att gilla den. Det var ju nya Beyoncé-singeln liksom. Den måste ju vara bra. Men det är den inte.

Men det tar sig.

Även om ”Naughty Girl” kanske inte är fullt så sexig som man kunde hoppas (den bygger trots allt delvis på Donna Summers ”Love to Love You Baby”) är det en skön sak med lätt mellanösternbestrykning.

I Sean Paul-numret ”Baby Boy” flyttas kompassen ännu längre österut. Vi får Jamaicansk ragga i ett möte med Orient-funk. Och hade det inte varit för att det vore kommersiellt självmord att släppa en singel till så snabbt kunde det mycket väl bli årets sommarhit. Beyoncé och Sean Paul är en dödligare kombination för sommaren 2003.

Så länge Beyoncé håller sig till upptempofunken fungerar det bra. Hon fixar faktiskt att snuska till det när hon släpper hämningarna.

Alla som använder Bootsy som ledstjärna får bonuspoäng i mitt protokoll. Detsamma gäller samarbeten med Big Boi. Men strax efter att Beyoncé sjungit ”I'd rather be with you cause I love the way you scream my name” för sista gången får hon svårare att hålla mitt intresse vid liv.

Och det är någonstans här (redan efter femte spåret) det börjar bli tydligt vad som är skivans problem. Beyoncé är osäker. Hon vet inte riktigt vilken riktning hon vill ta. Så fort en gäst kommer in i bilden byter hon skepnad.

Så Luther Vandross-duetten blir snarare en Luther Vandross-låt än en Beyoncé-dito. Och i Missys bidrag låter Beyoncé så mycket Aaliyah att jag förmodligen skulle chansa på den senare om jag blev väckt mitt i natten och någon frågade mig vem som sjöng på ”Signs”.

Kvidande elgitarr och r'n'b-ballad är förövrigt en kombination som borde förbjudas.

Jag tycker också att det är ett tecken på osäkerhet att både ”Work It Out” och ”Bonnie & Clyde '03″ slängts med som bonusspår. Två gamla hits som inte hänger ihop med skivan i övrigt särskilt väl och dessutom överträffar fler än hälften här. Dessutom är Toni Braxtons version av ”Me & My Boyfriend” fortfarande bättre. I skivans titelspår slår förresten Toni Braxton-mätaren i botten så hårt att jag måste dubbelkolla vilken skiva som sitter i cd-spelaren.

Märkligt förresten att duetterna med Jay-Z är så bleka.

I stunder är det här en alldeles utmärkt r'n'b-skiva. Men lika ofta är den osäker, ostadig och osexig. Lite för opersonlig. Det handlar inte heller om någon sexuell revolution à la Janet och ”Velvet Rope”. Beyoncé är lika ofta blyg och nästan fnissig som sexig och säker.

Om man ska drista sig till att göra en jämföra med Destiny's Child så är Beyoncé som soloartist lojare (på ett positivt vis). Det är inte lika energiskt och i ditt ansikte. Vuxnare har det skrivits och det kan väl stämma. Men jag skriver hellre mjukare. Låtarna bygger också, faktiskt lite oväntat, mindre på röstutflykter.

En hyfsad debut. Men inte mer än så. Tyvärr.

Jag hoppas på den där julskivan jag.