Jag har bara levt med Hello Saferide i periferin och aldrig riktigt sällat mig till dyrkarkåren men självklart är hon en magnifik färgklick i en grå sörja som musiklandskapet ibland är.

Det här är Hello Saferides andra skiva och Annika Norlins tredje. Titeln är perfekt träffande. Norlin är främst en historieberättare och då hon noggrant och kraftfullt för ner varje nyans av historien på papper och vidare ut i musiken så känns det.

Varje sång är således en liten novell, ett utstick från ett liv. På den här skivan går hon djupare och mörkare än förrut. Rösten har förändrats och hon tar i så man känner att hon blir blå (”You stupid fuck” på låten 25 Days). Ibland blir rösten så mörk att den nästan försvinner, som på 2008.

Till skillnad mot 2006 är 2008 är mer hoppfull låt och Hello Saferide fortsätter att växa och bli bättre och bättre. Jag är mest kär i Arjeplog, en sinnlig och upplyftande låt att värma dig på kalla dagar.

Vi har redan hört om Anna som aldrig fick bli och varje låt på skivan bjuder på en liknande hjärtskärande eller underfundig eller lustig anekdot. Från att ha spelat i den indiepoppande arenan har ljudet nu utvecklats med lite dofter av country och rock och melodier som låter riktigt bastanta och nästan orkestrala. Det finns även fina körer med.