Vad gör man om man inte får någon uppmärksamhet i hemlandet? Provar lyckan utomlands förstås. Men att det skulle gå så bra hade kanske inte Aril räknat med när han skickade sina första inspelningar till några utländska bolag. Innan någon visste ordet av hade självaste Derrick May nappat och ep:n Art of Vengeance såg dagens ljus, följt av debutalbumet Deeparture in Time. Båda utgivna av Mays klassiska technobolag Transmat.

På ett sätt är det inte särskilt konstigt att Arils musik hittade sitt första hem i den stad och på en av de etiketter där technon föddes. Trots att Aril Brikhas musik är daterad sisådär 15-20 år senare så märks det var influenserna kommer ifrån. Såväl vad gäller struktur som ljudmattor och melodier finns klara släktskap med främst just Derrick Mays skapelser mot slutet av åttiotalet.

Deeparture in Time var en snygg skapelse när den landade mitt i millennieskarven och är det fortfarande. Däremot kändes den lite för, tja, försiktig. Inte för att Aril Brikha gett sig ut på några extrema sidospår rent musikaliskt, men på debuten blev det lite väl mycket stämningar och lite väl lite av de rytmbyggen som han gett prov på både tidigare och senare.

På Ex Machina är det här definitivt inte längre ett problem.

När vi, vid albumets släppdatum, skriver 2007 har det förstås hänt en hel del sedan technon tog sina första stapplande steg i mitten av åttiotalet. Det har såväl hunnit komma en andra som tredje generation musikutövare i genren. Men få har lyckats fånga och uppdatera ursprungets kärna av mötet mellan soul och teknik så originaltroget och nyanserat som Aril.

På Ex Machina svävar Contact omkring i samma galax som Model 500 med sin minimala och varmkalla hörlurstechno. Gres smyger omkring i betydligt mörkare korridorer, ledd av sin knorrande acid-basgång. Mitt emellan Detroit och Chicago hittar vi också Kind of Nitzer, med ena foten i Baby Wants to Ride-land och den andra i ett analogtechnoskyltfönster. Även om steget till Nitzer Ebb fortfarande är rätt långt skulle en bodyfierad version inte vara särskilt förvånande. Att den techno-vibbande housen också ligger Aril varmt om hjärtat märks inte minst i exempelvis Lady 707 – lika delar Larry Heard och Kraftwerk.

Så fortsätter Ex Machina. En fest för alla som vill ha sin dansmusik lite lagom vardagsrumsanpassad. Och i spår som vemodiga Leaving Me, Room 337 och Kept Within hittar vi dessutom några av årets allra varmaste och vackraste låtar alla kategorier.