dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Merz: Loveheart
Loveheart (CD) Merz
2006
Grönland/Dotshop.se
8/10

Omprövning

Debutalbumet från 1999 kastade Conrad Lambert högt mot stjärnorna men han fångades upp i trädtopparna och försvann. Från Sony/Epic, Glastonburyfestivalen, ”Eastenders” och bästa kompis med Coldplay till ingenstans alls. Ut genom dörren, som Vashti Bunyan, och sen blev det tyst.

Sju år senare dyker han upp från en lägenhet i Yorkshire med albumet ”Loveheart” fyllt av smått gnällig och ljuv folktronica och Chris Martin lägger ner Coldplay för att agera PR-konsult. Copy. Paste. ”Merz sounds like nobody else in the world and the world would be alright if it listened to nobody else. We absolutely love him.” Jag håller inte med. Merz får mig att plocka fram album med Devendra Banhart och ännu-inte-orkat-sälja-objekt som Tom McRaes plattor. Han gör mig lite sugen på att försöka igen med det påstådda mästerverket Paddy McAloons ”I Trawl the Megahertz”. Merz får mig att vilja lyssna på annan musik.

Men än är jag inte klar med ”Loveheart”. Uppföljaren till debutalbumet är en ensam historia som pendlar mellan det melankoliska och en snärjd eufori. Mellan akustiska gitarrer, munspel och knaster. Singer/songwriter och electronica. Mellan prêt-à-porter och haute couture. Spöklika ”My Name Is Sad and at Sea”, dova ”Loveheart” och ”Butterfly” med pustande körer är alla varandras motsatser. Hela tiden jagas musiken vidare och tempot hålls uppe även när dödligt sorgsna ballader sprider sig i Lamberts lilla lägenhet. ”Mentor” spottas ut mellan tänderna och vacklar mellan sansad sång och en växande förtvivlan. I flera av spåren verkar Lambert skapa en dialog med sig själv i leadsång och kör.

Tidningen Creative Review Magazine utsåg Nick Whites omslag till ett av de flottaste förra året. Jag tycker det är fullkomligt fruktansvärt men samtidigt så i sitt syfte. Lambert är anonym och kan klättra ner från trädtopparna och vandra ut i skogen precis när han vill. Reklamen från intetsägande Coldplay känns oskuldsfull. Musiken är famlande och på sina ställen ursäktande. Vill du lyssna, go on, men Lambert tänker inte med ena handen i skrevet berätta själv om sitt mästerverk.

Maria Gustafsson

Publicerad: 2006-02-26 00:00 / Uppdaterad: 2007-06-05 11:14

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3615

3 kommentarer

hörde singeln.ren dynga besläktad med Antony & the Johnsons.

Medlem 2006-02-26 00:30
 

Väldigt konstig recension! Tycker det först lutar åt en tvåa, sedan en sexa. Men sen kollar man överst, där klämmer du i med åtta pluggar.. Fattar inte vad du tycker eller menar riktigt.

Medlem 2006-02-26 09:26
 

Tror att jag gillar Merz.

http://popbloggare.blogspot.com/

Medlem 2006-02-26 09:35
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig