Bara de inledande raderna på skivan får mig att tro att den är riktad rakt till mig. Det finns en känsla här som jag känner så väl.

I know a girl laying down
She's sleeping weeks at a time
When she wakes up she watches TV,
counting cracks in the ceiling

När jag, med den självbetitlade ep:n, hörde Anna Ternheim första gångerna blev jag förstummad. Jag menade att jag kände hennes musik, hennes röst, ända in i benmärgen. Med ”Separation Road” förstärks den känslan. Nu har jag haft ganska lång tid på mig med den här skivan, längre tid än jag brukar ta mig. Jag har på något vis varit tvungen att ta den tiden. Behållit den för mig själv ett tag.

Jag började oro mig lite under förra skivan, ”Somebody Outside”. Jag var rädd att Anna Ternheim skulle drunkna i det pompösa, i för slick produktion och att hennes röst skulle bli överröstad. Men hennes karaktäristiska vackra stämma är svår att sätta i andra hand, och på ”Separation Road” har hon tagit tillbaka sitt uttryck och det rent personliga. Och hon blandar det naket avskalade med det storslagna, utan att förlora sig själv.

Lyssna bara på ”Such a Lonely Soul”. Det är kanske den låt som under året berört mig allra djupast. Den har varit på väg att få mig att gråta, för att jag blivit helt övertygad om att det är mig det handlar om. Att det är jag som är den ensamma själen. Genom den har jag upplevt någon slags katharsis, och fått mina känslor uttryckta.

Anna Ternheim har utvecklats, samtidigt som hon har tagit ett litet steg tillbaka, till den ursprungliga rösten. Den rösten som når ända in i själen.